Dags att aktualisera en text jag skrivit om Lisbeth Salander och Milleniumtrilogin.
Så här rankar jag böckerna:
1. Flickan som lekte med elden. Det är boken där Lisbeth är huvudperson och vi får veta varför hon är som hon är. Noomi Rapace är en utmärkt Salander även om jag föreställde mig henne mindre och spädare, när jag läste boken.
2. Luftslottet som sprängdes. Här måste Salander och Blomqvist m fl börja samarbeta. Intressant skildring av samtidshistorien. Erica Berger spelar också en viktig och intressant roll. Synd att Lena Endre spelar henne. Passar inte alls enligt min föreställning. Tänker mig t ex Eva Röse i den rollen.
3. Män som hatar kvinnor. Intressant kombination av en klassisk Slutna rummet - gåta, pusseldeckare och modern samhällskritisk deckare. Men här förekommer alltför mycket sadistiskt våld mot kvinnor. Blir extra motbjudande i filmen.
Hur ser din ranking ut?
Filmen Flickan som lekte med elden får blandad kritik: Aftonbladet , Expressen , GP , SMP , SvD , DN
Visar inlägg med etikett Lisbeth Salander. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lisbeth Salander. Visa alla inlägg
fredag 18 september 2009
tisdag 3 juni 2008
Lisbeth Salander
"Hej, Nina!
Kul och intressant att läsa Din artikel om Milleniumtriologin och Lisbeth Salander. Det är upplyftande att få läsa Din analys av detta fenomen. Det Du skriver om att hon är ett kontrollfreak och en gammal cowboystereotyp i ny tappning kan jag givetvis bara skriva under på. Samtidigt är det nog väldigt betydelsefullt att varje tid skapar sin fräscha och tidsenliga version av de gamla myterna. Att Stieg Larsson gör detta tror jag är en viktig förklaring till böckernas popularitet och att jag och många andra slukat dem med stort intresse. Jag tycker Stieg Larsson här övertrumfar Klas Östergrens hyllade Orkanpartyt med hästlängder.
Dessutom finns det dimensioner i Stieg Larssons triologi, som jag Du förbigår, men som lyfter beträttelserna ytterligare och genmäler den negativa kritik, som Du framför.
Vi får i del två och tre veta att Salanders psykopati inte bara är någon stereotyp hjältegloria, utan en följd av svåra traumatiska upplevelser. En försvarsmekanism utifrån dessa. En djup känslomässig störning.
Så är böckerna också en (grovt tillyxad) terapeutisk utvecklingshistoria. I del tre bryts successivt Salanders och Blomkvists närhetsskräck. De är tvungna att lita på varann och är beroende av varann och andra. Det hela bär spår av att skapa ett gott, kollektivt lag för att bekämpa det onda laget. Det räcker inte med den ensamma hjälten. Det krävs kollektiv organisering och kamp. Där finner jag det socialistiska budskapet, ej övertydligt men därför väldigt effektivt. Där finns också en stark uppmaning till var och ens moraliska ansvar exemplifierat t ex av Pablo Robertos intressanta uppdykande och medverkan i boken.
Sen finns där ett intressant queerperspektiv i böckerna. De flesta personerna verkar brottas med sin sexuella identitet. Ingen lever i en traditionell kärnfamilj. Greger och Erica ligger närmast detta, men Erica har samtidigt sitt av Greger accepterade förhållande med (sexmissbrukaren) Mikael Blomqvist, som verkar ha liknande närhetsproblem som Salander.
Slutet tolkar jag annorlunda än Du. Jag ser det som att Lisbeth och Mikael äntligen förmår betvinga sin närhetsskräck för att börja utveckla en relation av närhet och kärlek.
Det hade varit intressant att få veta hur detta hade utvecklats om Stieg Larsson fått leva och skriva fler böcker. För visst hade han tänkt fortsätta serien?
Jag tycker att Stieg Larsson lyckades skriva bred och populär sidvändarlitteratur, som samtidigt är folkbildande, uppfordrande och reser de gamla eviga frågorna i ny och (fram)tidsenlig form på ett inspirerande och framåtsyftande sätt.
Att sen de flesta läsare inklusive jag själv inte tydliggör detta när vi läser är en annan sak. Det har sin verkan ändå.
Jag är glad att Din artikel fick mig att tydliggöra för mig själv varför jag uppskattar böckerna.
Tack ska Du ha!
MVH
Torbjörn Nilsson, Umeå"
"Hej Torbjörn,
och tack själv för din egen tolkning av böckerna. Den var rolig att ta del av. och du kan nog ha rätt, att Lisbeth skulle ha utvecklats i annan riktning om Larsson hade fått skriva alla de böcker han planerade.
Mvh, Nina Björk"
Läs om förebilden till Lisbeth Salander här
Kul och intressant att läsa Din artikel om Milleniumtriologin och Lisbeth Salander. Det är upplyftande att få läsa Din analys av detta fenomen. Det Du skriver om att hon är ett kontrollfreak och en gammal cowboystereotyp i ny tappning kan jag givetvis bara skriva under på. Samtidigt är det nog väldigt betydelsefullt att varje tid skapar sin fräscha och tidsenliga version av de gamla myterna. Att Stieg Larsson gör detta tror jag är en viktig förklaring till böckernas popularitet och att jag och många andra slukat dem med stort intresse. Jag tycker Stieg Larsson här övertrumfar Klas Östergrens hyllade Orkanpartyt med hästlängder.
Dessutom finns det dimensioner i Stieg Larssons triologi, som jag Du förbigår, men som lyfter beträttelserna ytterligare och genmäler den negativa kritik, som Du framför.
Vi får i del två och tre veta att Salanders psykopati inte bara är någon stereotyp hjältegloria, utan en följd av svåra traumatiska upplevelser. En försvarsmekanism utifrån dessa. En djup känslomässig störning.
Så är böckerna också en (grovt tillyxad) terapeutisk utvecklingshistoria. I del tre bryts successivt Salanders och Blomkvists närhetsskräck. De är tvungna att lita på varann och är beroende av varann och andra. Det hela bär spår av att skapa ett gott, kollektivt lag för att bekämpa det onda laget. Det räcker inte med den ensamma hjälten. Det krävs kollektiv organisering och kamp. Där finner jag det socialistiska budskapet, ej övertydligt men därför väldigt effektivt. Där finns också en stark uppmaning till var och ens moraliska ansvar exemplifierat t ex av Pablo Robertos intressanta uppdykande och medverkan i boken.
Sen finns där ett intressant queerperspektiv i böckerna. De flesta personerna verkar brottas med sin sexuella identitet. Ingen lever i en traditionell kärnfamilj. Greger och Erica ligger närmast detta, men Erica har samtidigt sitt av Greger accepterade förhållande med (sexmissbrukaren) Mikael Blomqvist, som verkar ha liknande närhetsproblem som Salander.
Slutet tolkar jag annorlunda än Du. Jag ser det som att Lisbeth och Mikael äntligen förmår betvinga sin närhetsskräck för att börja utveckla en relation av närhet och kärlek.
Det hade varit intressant att få veta hur detta hade utvecklats om Stieg Larsson fått leva och skriva fler böcker. För visst hade han tänkt fortsätta serien?
Jag tycker att Stieg Larsson lyckades skriva bred och populär sidvändarlitteratur, som samtidigt är folkbildande, uppfordrande och reser de gamla eviga frågorna i ny och (fram)tidsenlig form på ett inspirerande och framåtsyftande sätt.
Att sen de flesta läsare inklusive jag själv inte tydliggör detta när vi läser är en annan sak. Det har sin verkan ändå.
Jag är glad att Din artikel fick mig att tydliggöra för mig själv varför jag uppskattar böckerna.
Tack ska Du ha!
MVH
Torbjörn Nilsson, Umeå"
"Hej Torbjörn,
och tack själv för din egen tolkning av böckerna. Den var rolig att ta del av. och du kan nog ha rätt, att Lisbeth skulle ha utvecklats i annan riktning om Larsson hade fått skriva alla de böcker han planerade.
Mvh, Nina Björk"
Läs om förebilden till Lisbeth Salander här
Etiketter:
ensamhet,
Klas Östergren,
kärlek,
Lisbeth Salander,
Nina Björk,
närhet,
Pablo Roberto,
queer,
sex,
Stieg Larsson,
traumatiska upplevelser
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)