VILL DU BLI
EKONOMISKT OBEROENDE,  
EN JÄVEL I SÄNGEN  
OCH ETT SOCIALT GENI PÅ 3 MINUTER?  
DÅ ÄR DET HÄR HELT FEL BOK FÖR DIG.

Denna braskande bokframsida lockade mig att läsa Benny Haags bok "Ingenting är möjligt - en berättelse om 3 livsavgörande misslyckanden". Därmed fick jag i år läsa ytterligare en bok av en författare med starka rötter/identitet i arbetarklassen. Liksom Leif GW Persson har Benny ett härligt flyt i texten. Det märks att boken utgår från en berättarföreställning. Smärtpunkterna förtigs inte på minsta vis, men berättelsen glider ändå lite lätt över bråddjupen. Ibland kan jag längta efter P O Enqvists eller Kristian Lundbergs förmåga att skriva runt i smärtorna tills någon slags befriande fullbordan (ibland) inträder.   

Det är smärtsamt att med stor igenkänning läsa:

"Allt detta, enskilt och tillsammans, har gjort att jag alltid sökt mig till områden där jag vet att jag kommer att möta motstånd och nedlåtenhet, situationer där folk antagligen kommer att tycka illa om mig. Då känner man sig ju som hemma, som barn på nytt. Men paradoxalt nog blir jag också jätteledsen och otroligt överraskad när jag möter detta motstånd, denna nedlåtenhet och detta hat som jag undermedvetet söker mig till, jag som i grund och botten bara vill väl och ser mig själv som en hygglig och trevlig prick."

Enda trösten är att jag sakta, men säkert frigör mig från detta mönster. Annat klokt han skriver är:

"Det pratas aldrig om att vi ska "våga vara förlorare". Trots att det först i den djupa och ibland grymma insikten om att vi faktiskt är förlorare - också - som möjlighet finns till bestående, varaktig, positiv förändring av våra egna livsvillkor."

"Vi pratade om känslor: vad jag kände, vad min fru kände, vad vi tillsammans upplevde. Jag är från den sekunden fullständigt övertygad om, tvärsäker skulle jag drista mig till att påstå att vill man hjälpa till att skapa varaktig förändring hos en annan människa, som själv har en uppenbar vilja till detsamma, kan man bara göra det genom att känslomässigt påverka den personen. Det finns inga andra sätt!"

Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv.

Sex hopp och kärlek

I kväll visar SVT2 en tät, dramatisk och välgjord film av Lisa Ohlin. Filmens titel är inte Sex, hopp och kärlek, som SVT skriver i sin tablå utan Sex hopp och kärlek. Jag såg nyligen om den på DVD och lyssnade på kommentarorsspåret med Lisa Ohlin, Ing-Marie Carlsson och Lennart Jähkel.

Jag håller gärna med Lisa Ohlin om att Ing-Marie Carlsson är Sveriges mest sensuella skådespelerska. Det är härligt att få se henne i en huvudroll.

Filmen är för mig en berättelse på samma tema som Mike Leighs lysande Hemligheter och lögner. När jag ser om filmen upptäcker jag att jag förträngt större delen av dotterns öde i filmen, eftersom min egen dotter mådde dåligt p g a slitningarna i mitt dåvarande äktenskap, när jag såg filmen på bio 2005.
Filmen är alltför sann och svart för att gå hem hos en bred publik, men innehåller också inslag av ren sängkammarfars.

Berusa er!

Det är angeläget att vår alkoholkultur debatteras.

I Aftonbladet skriver t ex Anneli Jordahl :

"På 20 år har cigarettrökningen gått från tuff till socialt oacceptabel. Vem kunde ana? Lek med tanken att alkoholkonsumtionen går samma öde till mötes."

Under min tonårstid var sex och sprit insvepta i en lockande mystik. Det hägrande vuxenlivets guldkant. Under mellanölets tid var alkoholen lättillgänglig. Att dricka gav i bästa fall lite avslappning och var ett sätt att tillfälligt dämpa upplevelsen av djup ensamhet. Att dricka för mycket var ett enkelt sätt att få uppskattning, beundran och vänners omhändertagande. Ja, nog var det torftigt. Nationalteatern fångade läget i låten "Livet är en fest", som jag dock då upplevde mer som en skicklig verklighetsbeskrivning än en uppfodran till ett annat leverne.

Alkoholen förblev inte länge någon viktig drog för mig. Arbetsnarkomani och ett rastlöst görande passade mitt temperament bättre. När jag så småningom fick panikångest slutade jag helt med alkohol och är idag en stolt nykterist.

Att så många av dagens betydligt mer frimodiga ungdomar tycks ha samma fascination inför alkoholen, som vi hade på vår tid känns trist, men är inget jag kan fördöma. Jag gläds istället åt förebilder som Björn Gustafsson och Doréen "21.30" Månsson, som avstår från alkohol och samtidigt visar upp en berusande vitalitet och glädje.

För mig är dans, en framarbetad förmåga till öppna och ärlig möten med andra, en växande förmåga att acceptera livet som det är i varje stund och en lust att bejaka alla livets känslor de enda berusningsmedel jag vill använda.

Fler artiklar i Aftonbladet om alkohol:
Vänstern tog en stor stark
Vi måste arbeta kollektivt!
Här blir de hemkörda
"Här gäller nolltolerans"
Hur tänkte ni?

Med hjärtat i halsgropen

En sen sommarkväll i vacker skymning promenerar jag ensam längs vattnet vid Hornstulls strand. Långt framför mig ser jag fyra grabbar i övre tonåren komma gående mot mig. De bär ölburkar i händerna och verkar berusade.

- De kan lätt slå ner mig och råna mig! far det genom mitt huvud.

Innan vi möts stannar en av dem upp för en pisspaus och jag möter först hans tre kamrater. De pratar högljutt och ivrigt och märker knappast mig.

När jag så möter deras eftersläntrande kamrat, möts våra blickar och han frågar:

- Vill du ha en kram?

- Javisst! svarar jag.

Varpå vi ger varann en hjärtlig kram, innan den unge mannen går vidare efter sina kamrater och mitt hjärta sjunker från halsgropen till den plats där det hör hemma.

Vid återkomsten är det lika lätt och varmt som sommarkvällen.

Dags för sex...

Jag läste en intressant intervju med Jenny Tunedal.

Där står det bl a: "Kärleken är vårt mest desperata försök att bekämpa den outhärdliga känslan av ensamhet, hävdade författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Varje samlag är två i grunden övergivna människors förtvivlade försök att smälta samman, ansåg han, och i känslan av tomhet efter akten såg han beviset för att kärleken aldrig kan bota ensamheten."

Så illa tycker jag (numera) inte att läget är. Det sex utan djupare närhet, som Sartre beskriver och praktiserade, kan skärpa upplevelsen av ensamhet och tomhet. Om vi däremot lär oss närhet, vilket är en svår och svårfångad konst, i alla fall för oss (män) i en äldre generation, så kan vi uppnå en enastående känsla av djup samhörighet och t o m sammansmältning.

En enkel övning kan vara att sitta (i meditationsställning) mitt emot varann och se varann i ögonen under tystnad. Det underlättar också att i sängsamvaron vara lyhörd för och tillåta alla känslor som kan komma upp; skratt, sorg, djup smärta, skam, ilska osv. Min erfarenhet är att det är alltför lätt att "surfa fram på" och "gömma sig i" sin starka kåthet eller orgasmjakt, varvid verklig närhet riskerar att utebli.
För att inte tala om oskicket att blanda in alkohol eller andra droger i det mesta omstöpande av alla möten.

Jag återkommer till ämnet...