Nyfikenhet

Ännu fler kloka ord av Niklas Rådström:

"Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv, utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra."

"Naturligtvis kan den nyfikne förirra sig in på voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam eller inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska. De två världar jag kastades mellan i insomningsögonblicket som mycket liten låter sig i nyfikenheten försonas och i någon mån neutraliserar de då varandra. Det ymnigt livsflödande och det övergivet ödsliga sluter sig samman till en enhet i vilken livet inte är något farligt att utsätta sig för, utan en uppsättning möjligheter att erövra, och där döden inte bara är en hotande tomhet, utan en helt livsnödvändig kontrast till det levande."

"Sextonhundratalsfilosofen Giambattista Vico menade att det enda vi kan veta något om är det som vi själva har skapat – allt annat kan vi bara betrakta utifrån och tolka."

"där vetgirigheten vanligen har ett tydligt mål för sin kunskapsväg, är nyfikenheten mer av en lättsinnig flanör."

"Utmärkande för nyfikenheten är att den är helt din egen... Det seende som den söker hos dig är barnets. Och där, i den blicken, är nyfikenheten helt din egen."

"visst kan nyfikenheten föra oss på avvägar, men den leder oss också till upptäckt och helande. Jag kan både skrämmas och hänföras av den uppfinningsrikedom vårt omedvetna uppvisar när det söker reparera det som sargats inom oss. Det är en skapande kraft som kan leda till galenskap, men dess syfte är att i allt vidmakthålla det levande. Det är också en process som desperat griper efter de verktyg som finns till buds. Det kan gå fruktansvärt fel och föra oss in i mentala återvändsgränder, men det är ett förlopp som vill ett enda: att fortsätta att finnas, att vara vid liv till vilket pris som helst, att bli funnen bland de överlevande."

Sven Lindqvist var 

också 

nyfiken.

Smärta

Nu har bloggen legat i träda många månader. Jag jobbade tämligen intensivt med den de första månaderna i fjol för att färdigställa min andra (och avslutande) bloggbok. Sedan var jag  övermätt på skrivande, även om det blev ett och annat inlägg under sommaren.

Nu vill jag egentligen skriva om Horace Engdahls op.101, men ska först publicera ytterligare citat ur Niklas Rådströms kloka bok Som har inget redan hänt:

"Smärta är ett märkligt tillstånd. Hannah Arendt menade att den hör till våra mest privata och svårkommunicerade erfarenheter. I Människans villkor beskriver hon smärta som den kanske djupaste erfarenhet vi kan ha av gränsen mellan döden och att tillhöra de levandes skara. Emmanuel Levinas påpekade att smärtan saknar både syfte och mening. Smärta refererar bara till sig själv. Man kan förstå dess funktion att varna oss när vi har skadat oss eller är på väg att göra oss illa. Men den ihållande smärtan är på en gång inåtvänd och påstridig, oåtkomlig och halsstarrig. Den är som att sitta inlåst i en hiss med en hätsk rättshaverist eller aggressiv missnöjespolitiker som inte går att tala till rätta. När den blir för intensiv och enveten tar den allt i anspråk och vägrar lyssna till några medlingsförsök."

Detta kan jag lätt relatera till min tinnitus, när den varit som värst. Eller den förtärande olust, som min övergivenhet tidigt i livet gett upphov till. Den senare finns dock olika sätt att undkomma eller komma till tals med.

Bild ur Vårdguiden 4/2016. Foto av Ulf Huett. Typiskt nog diskuterar man här bara fysisk smärta.

Förkrossande kaos, förödande tomhet och spädbarnets ensamhet

Att härbärgera, omfamna och surfa på vågen av intensivt flödande kaos och totalt tom ensamhet. 

Ibland är jag där, bl a annat när jag gör Sadhana och sjunger mantran en timmes tid. Insikten, som tydliggör upplevelsen, kom ur läsningen av Niklas Rådströms kloka bok Som har inget redan hänt.  Tack! 🙏

"Under en stor del av min uppväxt och långt upp i tonåren, ja till och med då och då i vuxen ålder, kom vid insomningen en katalog av intensiva bilder för mig. Det var överväldigande intensivt gränslösa tillstånd som pendlade mellan visioner som från två olika världar. De bytte sömlöst av varandra som var de en och densamma och samtidigt varandras fullständiga motsatser, och bägge tedde sig lika skrämmande för mig. Att helt bli kvar och fastna i en av dem vore att gå under.

Den ena av världarna var översvämmad av liv, så intensivt prunkande, slingrande, klibbigt krypande och kraftfullt klättrande, att den på en gång var allt liv och kvävde allt liv. Den var en fuktig, het djungel fylld av växter och varelser som alla kameleontiskt gömde sig i och gled över i varandra. I samma stund blicken fäste vid något var det förändrat och så förändrades det på nytt. Ingen säkerhet fanns, inget som bara var ett och inte kunde bli ett annat, ingen stillhet, ingen vila. Det var en värld som helt tycktes sakna gräns mot den kropp som försökte höra hemma i den. Allt i den världen tycktes slingrande växa in i dig och stannade du där hade världen redan gjort dig till sin och du hade blivit ett blädderblock av bilder, ett växthus av vild vegetation, ett språk av staplade stavelser.

Den andra världen var sval och så överblickbar att inget fanns där. Den var ett öde land av släta ytor, grått, kanske vagt blått, tyst och övergivet. Där var jag alltid ensam, ytan jag gick på var fast och utan ojämnheter, horisonten hela tiden undflyende hur långt jag än vandrade. Allt var fasthet och klarhet och dess budskap var att här fanns ingenting att hämta. Det var ett landskap helt tömt på liv och det drog andetagen ur mig som för att kväva dem. Stannade jag här förblev jag ensam i tigande tystnad, ekande ensamhet, öde övergivenhet. Var den första världen som att översvämmas och kvävas av allt liv i skapelsen, var den andra världen som att dö.

I insomningsögonblicket kunde de världarna byta av varandra som i en allt mer rasande pendelrörelse, till sist så snabb att gränsen mellan dem tycktes upphöra och de flöt samman med varandra. Det finns egentligen inget språk för vad de världarna bestod av. Den värld jag befann mig i var också den jag var, någon gräns mellan mig och världen jag hamnat i fanns inte. Hade världarna utgjort en vuxens erfarenhet hade de kallats tillstånd gränsande mot psykos, den plats där all skillnad mellan inre och yttre erfarenhet givits upp. För det lilla barnet är det en helt autentisk erfarenhet och en relevant tolkning av det upplevda. Jag kan tänka mig att de världarna egentligen utgör mitt första minne. De blir begripliga först om jag tänker mig att de är spädbarnets upplevelse av ensamhet, hunger, övergivenhet och hur i den stormen av känslor omvärlden blir ett med den inre erfarenheten.

Det intensivt skrikande spädbarnet befinner sig i ett invaderande kaos som ockuperar varje liten del av dess varelse. I spädbarnsskrikets otröstliga upplevelse är allt uppfyllt av en och samma känsla och allt såväl i barnets inre liv som i den yttre världen blir ett med det kaos de starka känslorna frigör. Allt myllrar, krälar, slingrar, slukar och spyr ut, vindlar, kryper, kryllar kring alla de känslor som ännu inte fått något namn. Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen. Då, tillsammans med den andre, drar sig den översvämmande djungelns rottrådar, bladverk och kravlande kryp tillbaka och det går att andas på nytt.

Den öde världen tänker jag mig tillhör det trötta spädbarn som försöker hålla sig kvar i vakenheten och det uppmärksamhetskrävande skrikets översvämmande imperium och till sist ger upp och abdikerar, släpper taget och låter utmattning och resignation råda i några sista snyftningar. Varje förälder känner igen det: hur spädbarnet tycks förhandla med sig självt om att acceptera den oundvikliga ensamheten och stilla låta sig slutas i sömnens svala tystnad. Det är som vore varje insomnande även ett potentiellt dödsögonblick, i vilket vi släpper taget och låter oss föras in i en sval, övergiven värld från vilken vi kanske aldrig kan återvända. Ska vi söka våra första minnen måste vi kanske leta just där dit språket ännu inte nått"

Varje morgon när jag vaknar överväldigas jag kroppsligt sett av den negativa sidan av ovanstående upplevelse. Ja, genom hela mörka, ensamma natten finns den där, men insvept i sömnens mildrande glömska. De gånger jag vaknar upp och ligger vaken manifesteras den i olika grader av skräck. Naturligtvis finns detta också närvarande under dagen och blossar upp t ex i överätningsepisoder, men mest som en stressande, obehaglig bakgrundsstrålning till allt görande och all tankeverksamhet. Om jag stannar upp fylls jag av känslan: "Usch, så dåligt jag mår."

 "Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen.", skriver Niklas Rådström.

Som nyfödd lyftes jag bara upp var fjärde timme, nu förmår jag mer eller mindre lyfta upp mig själv hela tiden. Men ett slitgöra är det. Och ett mycket kärt besvär. 

I denna upplevelse har det i sommar skett en tydlig förskjutning från att den gnagande tomheten dominerar till att det kryllade kaoset står i förgrunden. Förmodligen ett framsteg. Ett i bästa stunder sprittande liv.

Niklas Rådström delar också med sig av intressant klokskap om smärta, sorg, nyfikenhet och skapande, som jag hoppas återkomma till.

Sadhana