Jag vill inte stå, när jag inte fått ligga

Varje dag i september mediterade jag, sittande och gående. Det som tidigare var den orkeslöse sängliggarens längtan blev en vana och i veckan tog jag ännu ett uppsteg: från sittande till stående meditation.

Andra morgonen jag stod upp blev jag svimfärdig och la mig på soffan, men kände att det handlade om nåt psykiskt och att jag borde stått kvar. Igår fick jag chansen.

Varannan fredag under hösten har jag mediterat med Anzenkai. Vi sitter 3 x 25 minuter med kinhin (gående meditation) emellan. Under första sittningen fick jag en svår och öppnande smärta i vänster knä och när vi sen skulle gå höll jag på att förlora medvetandet och slå i golvet, men jag förmådde hålla mig på fötter och genomfaras av känslan. Insåg att det handlade om dödsdrift och dödslängtan. Mitt inre offers ursinniga protest:
Jag ska bli buren!!! Inte tvingas stå upprätt!!!

En välgrundad begäran, men jag är nu stark och vuxen nog att med behållning stå upp en (hel) del av dagen utan att göra våld på mig själv.

Eric Schüldt och Ann Heberlein funderade vilset över ondskans mysterium i hans podd "60 minuter". Ett annars bra avsnitt, särskilt om Anns klassresa.
För mig är ondskan inget mysterium. Det handlar helt enkelt om brist på livsrum. Inre och/eller yttre.

"Det ska va gott att leva, annars kan det kvitta".

 I förlängningen av detta till synes harmlösa "annars kan det kvitta" finns en oerhörd aggressivitet, destruktionskraft och dödsdrift, som kan vändas inåt, som i min sockerfylla igår, och/eller utåt (som i rasism och fascism). Den är en del av lifsens rot; Ur - sinnet; förödelsen och skapelsens bränsle.

I eposodfilmen "Wild tales" blommar dödsdriften ut t ex i avsnittet med de två bilisterna, som jag såg igår. Hualigen, men dock inte utan humor.

Jag blev förvånad över allt liv i den gråa novemberdagen; vinden, fåglarna, flaggvimpelns dans,

och så dödens milda, vilsamma färger.

Tillblivelse - att inte rygga tillbaka

Ännu ett år av långsamt tillfrisknande. Jag kämpar inte längre i Skräckens hav, utan är en ilandspolad vrakspillra. Nattligt omstöpande kaos i de inre djupen, under en stilla hävande, ibland skälvande yta.
Jag gläds åt andras kamp och framsteg i min närmaste omgivning och som del av ett universiellt vinnarlag.
Ann Heberlein verkar funnit mer balans och harmoni, även om hennes inledande friskförklaring i "Ett gott liv", mest liknar ett gott skämt:
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde så att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog bort sådant som kallas vanföreställningar. De gav mig eksem och utslag, bultande smärtor i benen, domningskänslor, darrningar i händerna, muntorrhet, mardrömmar."

Maria Elisabeth Skäringers starka Vinterprogram avrundade hon med ord jag helt kan dela:
"Att vara i sitt jag. Vara sig själv. Så svårt och enkelt på samma gång.
Och allting som blir vad man gör det till. Sannerligen.
Som en teaterscen där alla får sina roller tilldelade. Kanske vill man inte alls spela den där rollen man fick. För det var nån annan som skrev manuset. Men man gör det för att få vara med.
I början. I alla fall en liten stund. Tills jaget tränger sig fram. Den innersta längtan, ljuset, som ju finns längst där inne i oss alla. Och man förstår att man faktiskt bestämmer själv. Och då kanske allt rasar. Det som inte var byggt för att bestå. Och man kan känna sig ensam, innan det blir ljust på riktigt. Och det verkligt uppväxta inom oss, tar det lilla inre barnet i handen. Och då är jag aldrig mer ensam. För då har jag mig själv. Då bor jag i mig själv. Och det blir en alldeles ny gryning."

Allra mest fascinerande och lärorik fann jag Åsa Pehrsson9sberättelse om åtta år på sluten psykiatrisk avdelning. Om att inte rygga tillbaka, utan spegla fram den verkligt vuxne, som kan omfamna och bära det lilla, illa sargade barnet, och finna och utveckla goda, läkande relationer.
Lyssna du också! (Tack till Ulf Lundell vars tackbrev till Tendensredaktionen uppmärksammade mig på programmet!)

2012 ber jag om mer glädje och många, stora läkande tårar.

Vad önskar du?

Gott Nytt År!
önskar Tobbe

Utan hemligheter är man ingen?

Är det verkligen så, vilket Ann Heberlein påstår i DN ?

En hemlighet är något som jag vet, men väljer att dölja, vilket kräver energi, försvar och vaksamhet. Eller också är jag inte ens medveten om hemligheten. Det är någon annan som har tryckt i mig hemligstämpeln, vilket är ännu värre.

Om jag spelar poker, eller i andra sammanhang ser livet som ett nollsummespel och en kamp om ett givet och oföränderligt (livsutrymme), så gör jag klokt i att bevaka och bevara mina hemligheter (och försöka genomskåda andras). Men har jag ett liberalt andligt perspektiv, är saken annorlunda.

Sanningen gör oss fria. Fria att välja (eller inte välja) och fria att utbyta och växa. Och sanningen är ett ständigt och alltid ofullbordat, alltmer gåtfullt och förunderligt sökande.

"Fullt förklarad finns man knappt", skriver Ann. Och blandar sen ihop gåtfullhet med hemligheter. Gåtfullheten försvinner inte med hemligheterna. Den tilltar och är ändlös. Fullt genomlyst (vilket är omöjligt ur mänsklig horisont) blir jag osynlig och därmed ingen, men också ...allt.

Det är den mest underbara paradox, som jag upptäckt: Två saker är gränslösa; allt och inget.

Rörande, Ann Heberlein

(Texten innehåller spoilers beträffande Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".)

Jag hade inte tänkt läsa denna bok. Hennes Sommarprogram var ganska bra, men jag kände inte att det gav mersmak. (Nu när jag lyssnar på det igen blir det intressantare; en ljusare fortsättning på boken.) Nåväl, när jag fick se boken med sitt vackra gröna omslag på biblioteket, tog jag hem den och började så småningom läsa. Då var jag fast...

Boken är modig, spännande, rörande och provokativ.
Vi får följa Anns liv under sommaren 2008. Ett liv som präglas av manisk och krampaktig kreativ verksamhet, svår ångest och självmordsplaner. Det dåliga måendet får dock aldrig gå ut över arbetet: "Jag är mycket plikttrogen. Jag levererar alltid i tid. Alltid, alltid, alltid i tid.""...jag ställer aldrig in. Aldrig." Men däremellan kraschlandar hon på psykakuten, i sommarhuset, på hotellrummet, i kyrkan eller i hemmet, där hon har tre barn att ta hand om, även om mannen, prästen, tycks axla huvudansvaret för dem, vilket naturligtvis skärper hennes plåga.
Korta krascher får det bli för hon behöver tjäna femtitusen, helst sjuttiotusen kronor i månaden för att få det att gå runt.

Detta blir provokativt för mig som varit heltidssjukskriven i över sju år för att ta hand om mitt mående och klarar mig hjälpligt med femtontusen kronor.

Men jag tycker mig känna igen mitt 90-tal i Anns framfart. Jag ser en människa, som desperat flyr sina grundläggande värdelöshetskänslor, som "kör över sig själv med bulldozer" och befinner sig i djup livskris. Men Ann har en helt annan tolkning och tyr sig till en (senkommen) psykiatrisk diagnos. Hon är manodepressiv (bipolär sjukdom typ 2) och beroende av psykiatri och medicin:
"Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin."

Detta blir för mig både provokativt och rörande att läsa. Jag vill inte veta av några psykiatriska diagnoser eller mediciner, när det så uppenbart handlar om oansvarigt leverne, sannolikt sprunget ur känslomässigt traumatiska uppväxterfarenheter. Men Ann har haft "en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas". En formulering som får mig att ana ugglor i mossen, liksom att uppväxten och särskilt dess känslomässiga innehåll inte alls tas upp i boken.

För mig är närhet, omsorg och kärlek, hud mot hud, mun mot mun, andetag i andetag, den fungerande vägen till tillfrisknande. (Men vägen dit kan vara mycket svår att finna. Ja, säkert ännu svårare för Ann som blivit våldtagen. Och jag hade inte ens någon insikt om hur dåligt jag mådde, när jag var i Anns ålder. Jag bet ihop och flydde så länge jag kunde och orkade.)

Intressant är att läsa om omständigheterna kring hennes utspel om utträde ur Svenska kyrkan (, som väl aldrig blev av, liksom inte skilsmässan från man eller Sydsvenskan. Gott så. I en livskris provar man sina livsomständigheter utan att nödvändigtvis behöva förkasta dem). Jag reagerade på hennes hätska utspel i Expressen då, men får nu veta att det hade en djupt personlig anledning; att hon kände sig avvisad, när hon under ett besök i en kyrka i Visby fick panikångest. Hennes anklagelser mot kyrkan för beröringsskräck (inför svåra teologiska frågeställningar) handlade alltså också om hennes upplevelse av beröringsskräck inför henne i hennes svåra nöd.

Rörande blir det också när Ann går igenom filosofisk och annan argumentering kring självmord och kommer fram till ett tydligt ställningstagande mot självmord. Men detta gäller inte för henne själv utan boken utformas till ett avskedsbrev, som avslutas under en Stockholmsresa i augusti 2008.
Därefter tycks hennes mycket hektiska liv ha fortsatt. Dagen innan boken ska komma ut i januari 2009 försvinner hon spårlöst under ett drygt dygn. Svårt sjuk (eller var det en helt naturlig skräck inför att "komma ut" som psykiskt sjuk?) väljer hon att bara fly, vilket trots allt tycks leda till en viktig vändpunkt för henne. (Insikten att hon måste ta det lugnare!)

Boken slutar med en strimma av liv och hopp och ett citat ur Uppenbarelseboken. (Jag hade tänkt att citera det här. Men den intresserade får läsa det själv i boken.)

För mig handlar det citatet om att ta väl hand om sitt inre barn. Jag undrar vad det handlar om för Ann idag? Kanske får jag svar i Vasakyrkan på tisdag.

Mer om Ann Heberlein och hennes bok: AB , HBL , Expr

Herregud, Ann Heberlein!

I Expressen klagar Ann Heberlein över för mycket allmänetiskt dravel inom Svenska kyrkan. Men, du Ann, som marknadsför dig som en intellektuell med tankereda, måste väl ändå inse att tron att Bibeln och de kyrkliga dogmerna är ett avtryck av Gud är det största dravlet.
Sekulariseringens grund är att de så tydligt är ett historisk avtryck av människan.
Jag gick för länge sedan ur Svenska kyrkan just för att jag inte kan ställa mig bakom dogmdravlet, men har som arbetslös och sjukskriven emellanåt sökt mig in i gemenskaper som finns inom kyrkan; t ex meditations- och samtalsgrupper. Där har jag funnit tillhörighet i mitt "utanförskap" i en slags urkyrklig gemenskap.
Den har jag också fått glimtar av vid besök i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm, som jag antar du räknar till fronten när det gäller "den hippa, men ack så tomma mälardalskristendomen". Javisst, tom på dogmer, men inte på svåra, djupa och sökande samtal och bekräftande gemenskap.
(För att inte framstå som en blåögd anhängare av denna nykristendom, vill jag citera ett uttalande av en full f d fotbollshuligan, som åkte i samma tågkupé som jag och tre unga killar, som besökt Taizé. När jag talade i uppskattande ordalag om mina upplevelser i Allhelgonakyrkan, vaknade den f d huliganen ur sin slummer och utbrast förtrytsamt: Det är ju en sekt!
Personligen tror jag dock inte risken är särskilt stor att de tendenser inom kyrkan som du beskriver, som Guds clowner, ska utveckla församlingar inom Svenska kyrkan till sekter. Men den finns.)

Jag är övertygade om att allt du beskriver att du söker finns i överflöd inom kyrkan. Men det är inte det växande och det som lyfts fram i media, vilket också din artikel är ett bra exempel på.
Visst är det en paradox att du som säger dig tro på dogmpaketet Gud funderar starkt på att lämna kyrkan, medan jag som redan lämnat, söker mig in i vissa delar av gemenskapen.
Men vad är egentligen problemet?
Det du i grund och botten tycks söka är det exklusiva och exkluderade. Att få känna dig utvald i en allomfattande (trosdogm)gemenskap, eller? Det är en stark längtan särskilt hos oss som upplevt en trång och traumatisk uppväxt. Men också detta är en paradox: Utvald i en Allomfattande gemenskap. Hur blir det möjligt?
Det moderna projektet framburet av liberaler och socialister handlar på sätt och vis om denna paradox: Allt till Alla och att samtidigt bejaka att var och en är unik. När globaliseringen nu går mot sin fullbordan, samtidigt som planetens och den kapitalistiska marknadsekonomins begränsande ramar framstår allt tydligare, ställs frågan om detta; allt till alla dessa unika, på sin spets.
En alltmer framträdande tankeström i detta dilemma är den nykonservatism, som jag ser dej företräda.
För mig känns följande uppfodran ur Galaterbrevet (Gal 3:28) mycket mer aktuell:
"Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett ..."