Varmt om hjärtat

Något som ligger mig varmt om hjärtat är hur vi ska kunna tygla vårt habegär och det gör mig glad, när Anna Kåver

(Bild från DN)
tar upp saken i en intervju i DN:

"de negativa känslorna – framför allt rädsla och ilska, men också sorg och skam – tycks ha förkörsrätt i vår hjärna. Att vi hela tiden snabbt måste kunna upptäcka och avvärja brister och faror, verkliga eller upplevda, gör att det går långsammare för oss att identifiera möjliga källor till glädje och njutning.

Förklaringen är att det reaktionsmönster vi bär med oss en gång utformades för grott- och samlarliv. Det som var viktigt då var att på ett tidigt stadium upptäcka hot. Och systemet kopplas på väldigt snabbt. Vår hjärna är helt enkelt inte anpassad för att ta emot ett ”tillfredställt” tillstånd, menar Anna Kåver.
– Den söker hela tiden bristtillstånd.

Vilket kan vara en förklaring, tror hon, till att vi i västvärlden, som har de flesta basala behov tillfredsställda och ofta lever i överflöd, ändå är så olyckliga som vi faktiskt är.
– Vi äter och dricker oss sönder och samman, blir deprimerade och konsumerar psykofarmaka i oanade mängder.

Hjärnan tycks fortfarande vara inställd på att arbeta efter principen ”sök efter mer av något” (mat) samt för att pejla och tackla faror och hot (säkerhet), hur välnärda och trygga vi än är.

– Hjärnbanorna för de sökmekanismer som ska minska ett bristtillstånd eller avvärja ett hot är så väl uppkörda att de närmast är att betrakta som breda sexfiliga motorvägar, jämfört med de små skogsstigar som finns för nöjdhet och tillfredsställelse.

Det här utnyttjas förstås av marknadskrafterna som öser reklam över oss. Reklam som betonar bristerna i vår tillvaro – brist på skönhet, brist på nya bilar och tjusiga hus. Men det går helt enkelt inte att konsumera sig fram till lycka, visar forskning inom den så kallade positiva psykologin, ett helt nytt område inom den psykologiska forskningen. Vi vänjer oss vid nya saker. När vi levt med det nya ett tag känner vi mättnad, vi tycker att något saknas och hjärnan börjar söka efter mer.

Enligt lyckoforskarna är det i stället genom olika former av medkänsla som vi kan odla vår lycka – genom att uttrycka tacksamhet, göra snälla saker, lära oss att förlåta och ta hand om vår kropp. Vare sig pengar, konsumtion eller status är förknippade med lycka, enligt de studier som gjorts. Det är däremot förmågan att vara generös, förnöjsam och omtänksam mot andra."

Ett dåligt år

Om mänskliga behov istället för vinstmaximering hade fått styra ekonomin, hade vi sluppit finanskris och lågkonjunktur. Marknadsekonomin skapar mycket utveckling där det finns mycket pengar och mindre utveckling där det finns mindre pengar. Inte bra för solidaritet, rättvisa och hållbar utveckling.

Nobelpristagaren J M Coetzee har skrivit några tänkvärda rader om ekonomi i boken Ett dåligt år:

” Men naturligtvis skapade Gud inte marknaden – vare sig Gud eller Historiens Ande. Och om nu vi människor skapade den, kan vi då inte göra den ogjord och sedan återskapa den i en humanare form? Varför måste världen vara en amfiteater för gladiatorspel där djungelns lag råder, i stället för exempelvis en intensivt surrande bikupa eller myrstack där alla samarbetar?”

”Man ställer aldrig frågan varför livet måste liknas vid en kapplöpning eller varför nationella ekonomier måste tävla med varandra i stället för att ge sig ut på en kamratlig joggingtur tillsammans för att därmed förbättra hälsan.”

Hur skapas pengar?

Numera är det sällan mitt tänkande genomgår en hastig och genomgripande förändring, men för någon månad sedan skedde det när jag såg en video, som jag finns i slutet av detta inlägg.

Pengar uppstår numera i huvudsak (till mer än 95%), när någon är beredd att sätta sig i skuld och betala ränta på denna skuld!

Det betyder att finanssektorn lever sitt eget liv och skapar sina egna pengar. Jag har tidigare trott att mängden pengar tydligt står i relation till de reela värdena i samhället och också att ökande fastighetspriser och aktiekurser är ett utslag av att lönernas andel av dessa reela värden länge sjunkit på vinsternas och spekulationens bekostnad. Men finanssektorn skapar alltså till största delen sina egna pengar och kan på så sätt komplettera och tillfälligt tillföra den reela produktionen nya resurser. Så länge de nya lånen överstiger räntebetalningarna kommer efterfrågan i samhället att växa, men på sikt kommer de växande räntebetalningarna att undergräva konsumtionen i takt med att alltmer pengar går åt till att betala ränta på gamla lån.

Systemet kan bara fortleva så länge skuldsättningen accelererar och tills bankerna/finanssektorn/långivarna äger allt.

När fastighetspriserna, som de senaste åren stiger kraftigt är de långsiktiga vinnarna bankerna som får låna ut allt större summor och håva in allt större räntor från samma fastighet. I alla fall så länge låntagarna kan betala räntan...

Tidigare betalade man av sitt hus och blev så småningom skuldfri, men idag betalar de flesta nya köpare enbart ränta på sina lån och blir aldrig skuldfria på annat sätt än om priset på huset stiger och lånets andel av husets värde sjunker.

Den snabbt ökande skuldsättningen förklarar varför kapitalismen kunnat frodas och expandera trots att lönernas andel av förädlingsvärdena sjunkit drastiskt i relation till vinsternas. Skuldökningarna har tillfälligt hållit upp köpkraften och samtidigt garanterat finansvärlden växande räntevinster.
Dagens finanskris beror på att det inte längre är möjligt att accelerera skuldökningen.

Inför dessa insikter får plötsligt Göran Perssons ord ”Den som är satt i skuld är icke fri” nya och sanna dimensioner.
Det är häpnadsväckande hur vi genom kapitalismen utvecklats från det medeltida samhället där det var en stor synd att begära ränta till dagens situation, där räntan har blivit själva pulsådern i en alltmer rutten och parasitär kapitalism. Ett pyramidspel vars fortsatta, men i längden ohållbara, existens nu säkras genom gigantiska garantier från skattebetalarna.

Den gamle och globaliseringen

Jag har en tid planerat att skriva ett inlägg om Henning Mankells senaste roman "Kinesen". Så upptäcker jag att Johan Ehrenberg redan skrivit en recension, som väl överensstämmer med vad jag anser om boken.
Men ett och annat kan jag understryka och lägga till.

Mankell knyter samman världen både historiskt och geografiskt på ett skickligt och lärorikt sätt. Han tar alla bokens personer på stort allvar. Bifigurerna skildras med inlevelse även om personen sedan plötsligt kan försvinna ur handlingen.

"Allt hänger samman och allt förändras. Du är en del av helheten och har betydelse och ansvar för förändringen." Det är vad bokens långsamt framvällande, obetvingliga ordmassa får mig att känna.

Att låta en f d tokmaoist, numera stadgad domare vara huvudperson och ta hennes ungdomsförvillelser på självkritiskt allvar, att låta Maocitat inleda bokens olika delar och ge en allsidig bild av t ex Robert Mugabe sticker naturligtvis i ögonen på vissa läsare, recensenter och tidsandan i vår del av världen. Men boken får i huvudsak positiva recensioner (Svd, DN) med undantag av GP, som sågar honom totalt.

Starkast har den historiska delen om kulitrafiken stannat kvar i mitt medvetande. Miljoner kineser fördes till Amerika där de fick arbeta under slavlika förhållanden. Denna utvandring från Asien var mer omfattande än den mer kända slavhandeln från Afrika. Mankell synliggör denna fruktansvärda historia på ett spännande sätt och kopplar ihop den med Sverige och vår tid.
Mankell tar som sagt sina läsare och romanfigurer på stort allvar. Humorn lyser med sin frånvaro. Men jag uppskattar liksom Johan Ehrenberg hur Mankell hanterar det röda band, som finns på bokens omslag och spelar den avgörande rollen för mordgåtans lösning. Det ser jag som en humoristisk blickning mot hela deckargenren, mot läsaren och mot en bok där annars allt knyts samman och får sin förklaring.
Mitt favoritcitat ur boken är:
"Att bli äldre innebär någon form av reträtt, tänkte hon. Man rusar inte bara framåt. Ett stillsamt, nästan omärkligt återtåg sker samtidigt."

Samtidigt som jag läste Kinesen, lånade och läste jag också delar av Ola Wongs journalistiska bok om dagens Kina, När tusen eldar slickar himlen. Det är en bok som blandar högt och lågt. Djupa övergripande kunskaper om dagens samhälle och en uppsjö av personporträtt och personliga iakttagelser och upplevelser. Jag vill avsluta med att att citera ett avsnitt ur den boken, som väl beskriver och förklarar världsläget:

"En oktoberdag 2006 omkom en 20-årig kinesisk kranförare vid en arbetsplatsolycka i Göteborgs hamn. Han hade jobbat 60 timmar i veckan för en lön på 4 kronor i timmen...Efter att Kina öppnat sig mot omvärlden har 800 miljoner kinesiska bönder satts i direktkontakt med den globala arbetsmarknaden. Det globala utbudet av arbetskraft stiger exponentiellt. Därför sjunker den internationella lönenivån, medan trygghetslagar och förmåner som västerlänningar tagit för givna eroderas...medan västvärlden försöker hitta en ny väg till framtiden, inställer sig i Kina ytterligare en generation för tjänstgöring på golvet i världens verkstad."

Bottennapp om bottenmiljarden

I en essä i DN intar följande påstående en central plats:

Afrika "kanske aldrig har chans att hoppa på utvecklingståget. Det har redan gått, med en mängd glada asiatiska länder ombord och det kommer att dröja innan nästa tåg stannar till på stationen. Kina och många andra länder har visat att världen behöver deras varor, men på vilket sätt kan Guinea, Tchad eller Centralafrikanska republiken göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter?" (min kursivering)

Se där hur problemen tornar upp sig, när man inte sätter människovärde, utan i stället marknadsvärde som norm för utvecklingen.
Utifrån marknadsekonomiska lagar är det så att när den rikaste femtedelen av världens befolkning innehar 74% av inkomsterna/köpkraften och den fattigaste bottenmiljarden bara 2%, sker i princip 74% av utvecklingen hos de redan rika och bara 2% hos de fattigaste. De siffrorna visar hur ogörligt det är för marknadsekonomin att lösa världens fattigdomsproblem.
Och hur intresserade är afrikanerna av att göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter? För att citera Lars Winnerbäck: Det är väl inte sånt man tänker på och drömmer om. (Om man nu inte är Homo economicus, kapitalist, företagare. Ett släkte som numera tycks vara upphöjt till norm för vad det är att vara människa.)

Jag är dock övertygade om att även fattiga afrikaner vill ha mat, bostad, utbildning och hälsovård och är beredda att framställa vad de själva behöver.


Siffrorna ovan visar att med ytterligare bara 2% av världens samlade inkomster, skulle de absolut fattigaste kunna fördubbla sina inkomster...


Läs även
Det kinesiska spöket