En lång film om ensamhet

Jag blir genast betagen av Triers omskrivna Nymphomaniac, när inledningens snöfall och tegelväggar för mig i kontakt med den sagolika och sällsamma prologen i hans oförglömliga  Antichrist. Helhetsintrycket  denna gång blir, trots att det är en mycket bra film,  att jag nu känner mig ha vuxit om Trier, och jag känner mig tacksam att hans film klippts ner till hanterbara fyra timmar.

Första delen är oupphörligt fascinerande och Maja Arsovic och Stacy Martin är självlysande som Joe som barn och ung kvinna.
Promenader och träden, särskilt asken, och trädens sus blir inpräglade som goda arketyper under kärleksfulla fader - dotterstövtåg i naturen.
Joes upptäckt av sin fitta/lust/sexualitet skildras underbart livsbejakande, men när den första mannen/snorvalpen gör sin inbjudna, men ytterst okänsliga entré,  börjar nedstigningen i en destruktiv sexualitet. Att ha en mamma som är "a cold bitch"  gör naturligtvis sitt till.

Filmen är två ensamma sexmissbrukares (för mycket och för lite skämmer allt) gemensamma och försonande bikt, även om mannen Seligman mest lyssnar och gör roade, inspirerade och halsbrytande kopplingar till sina många läsfrukter, Bach fugor, erfarenheter av flugfiske m m!


Att följa Joes djupaste nerstigning i sadomasochistisk smärta är svåruthärdligt. Och jag känner en våg av avsmak inför denna dekadens. Men blir sen tacksamt påmind av Emma Gray Munthe i Aftonbladet om den eufori jag kände när män plågade sig själva och varann i Fight club (även om en scen var svåruthärdlig även där). Så det är bra att Trier bereder väg hos mig för kvinnlig emancipation även i detta avseende.
(Sen är det en annan sak, att världen mer behöver, att manligheten blir kvinnlig, än tvärtom.)

Varje kvinna bör få bära sin fitta  och lust med samma stolthet som (den unga) Joe. Och få behålla den lusten och stoltheten.

12 mars 2004

Eggande sex?

I kväll ska jag cykla och lyssna på Anna Lytsy, när hon samtalar utifrån sin bok "Fru Freud och jag", som jag läste för 3 år sedan.
Nu minns jag bäst, vilken svår stress huvudpersonen utsätter sig för och tänker att den är svårt att undvika, när jag i en terapeutisk process kommer alltmer i kontakt med mina oläkta trauman. Så minns jag också följande sexscen i början av boken, som kan vara värd att återge nu när "Fifty shades of Grey" blivit västvärldens bestseller. Förvisso destruktiv och självskadande, men också eggande. Eller vad tycker du?

" Vi står lutade mot terrassräcket i vårnatten. Jag mot räcket och Leo mot mig. Jag trycker mig mot honom. Jag putar med rumpan och trycker mig mot hans kuk och viftar på svansen och undrar hur lång tid det ska ta innan han är med. Det dröjer inte länge. Jag känner hur han trycker tillbaka och hur hans andning i mitt öra blir tyngre. Jag fortsätter svanka buffa gnida, jag stöter bakåt med stjärten, och igen. Jag väntar. Och Leo börjar treva längs mitt bälte. Och jag tar bort hans händer och han föser undan mina och jag tar spjärn mot räcket och trycker mig hårt bakåt mot honom.
Och så där håller vi på där uppe på taket mitt i natten med hela staden för våra fötter, tills Leo får nog, tills jag inte orkar hålla emot längre och han tar tag runt mina båda handleder med en av sina stora händer och låser fast mig mot räcket och knäpper upp mitt skärp med sin fria hand och knäpper upp mina byxoe och börjar lirka dem av mig. Jag kämpar emot. Jag håller ihop benen så hårt jag kan. Jag vrider mig i hans grepp, men han är så mycket större, så mycket starkare, han håller mig fast med sin ena hand och hela sin kropp. Han böjer sig fram och biter mig i kinden. Han tvingar mitt huvud nedåt med sitt och tar tag i mitt hår med samma hand som han använder för att låsa mina armar, så jag måste stå med huvudet nedböjt. Han kör in ett ben mellan mina och lyfter upp mig så att jag kasar fram över terrassräcket och hänger ut över det. Över staden. Jag är så upphetsad att jag gnyr högt. Leo har fått av mig både byxorna och trosorna och jag känner hur det klibbar hett i ljumskarna och längs låren, hur hela fittan dunkar, jag känner det hårda kalla järnräcket framför mig och trycker mig ömsom framåt, mot det, och ömsom bakåt, mot Leo, mot den där kuken som jag vill att han ska stoppa in i mig och köra hårt fram och tillbaka tills jag blir befriad.
Jag är så upphetsad där jag hänger fastklämd mellan balkongräcket och Leos kropp mitt i natten åtta våningar upp att jag håller på att komma av situationen i sig. Av att jag förenat mig med Leo och förlagt min lust till hans så som jag gjort, av att jag är ett med honom och att det är vi två tillsammans som sätter på mig på takterrassen. Vi två som tagit över min vilja. Att det är Leo och jag tillsammans som tar över hela mig. Så att jag slipper ifrån. Så att det faktiskt inte skulle spela någon roll om jag tippade över räcket på riktigt, inte just där och just då när jag flyttar över allt till Leos strävan och blivit honom mer än mig själv.
Jag står så, fastklämd, och jag blundar och tar emot och mina höftben slår och skrapar mot terrassräcket så att jag får skrubbsår på dem som kommer att ta flera veckor att läka och ändå vill jag bara att Leo ska fortsätta, att jag och han tillsammans ska stöta och skava mig tills jag börjar blöda på höftkammarna, tills jag börjar rinna ut och bort på alla sätt som går och på så sätt får dispens från mig själv och när förtrollningen bryts och det är över och ryckningarna ebbat ut och jag börjar må illa och Leo släppt sitt grepp om mina röda ömma handleder och jag kasat ner från räcket och bort från det drar vi upp våra respektive byxor igen och tar två målningar var och smyger längs trapporna för att inte väcka någon och vi är för trötta för att ens tvätta oss eller borsta tänderna när vi går och lägger oss."

Fru Freud och jag

Boken "Fru Freud och jag" av Anna Lytsy handlar om en kvinnas liv under de sju år hon går i psykoanalys. Om man går, har gått eller funderar på att gå i någon form av samtalsterapi, så är det intressant, spännande och hoppingivande läsning.

För mig handlar boken bl a om att hantera sin avskildhet. En avskildhet som både jag och bokens huvudperson kastades in i direkt efter vår födelse, vilket fick förödande och traumatiska följder för vårt känsloliv, vår grundläggande kompass i livet.
Kvinnan i boken försöker (förgäves) befria sig från sin känsla av avskildhet bl a genom att utsätta sig för destruktivt sex och leva i en destruktiv relation. Under psykoanalysens och bokens gång lär hon sig inse detta och göra livgivande och närhetsskapande val.

Recensioner av boken: SvD, Kulturen, AB

Krokbenspassion

Mera ur Philip Roths Envar:

"Så en lördag tog han och Phoebe och Nancy en promenad på Tredje Avenyn när han fick se Merete gå på andra sidan gatan med sin lediga, högresta, somnambula gång vars djuriska självmedvetenhet alltid tog andan ur honom, som om hon inte alls var på väg mot övergångsstället på sjuttioandra gatan med en kasse matvaror i famnen, utan fridfullt korsade Serengeti - Merete Jespersen från Köpenhamn betande på savannens grässlätter bland tusen afrikanska antiloper. Alla fotomodeller behövde inte vara trådsmala på den tiden, och till och med innan han uppfattade hennes mjuka gång och det gyllene håret som föll ner över ryggen, kände han igen henne som sin egen trofé, som den vite jägarens byte, på de fylliga brösten innanför blusen och den mjukt rundade baken vars lilla hål hade kommit att skänka dem en sådan njutning. Han avslöjade varken rädsla eller upphetsning när han fick syn på henne, men han blev häftigt illamående och greps av ett oemotståndligt behov av att ensam komma åt en telefon och ringa till henne - att ta sig till en telefon var det enda han kunde tänka på under resten av eftermiddagen. Det här var inte detsamma som att sätta på sekreteraren på kontorsgolvet. Det här var den råa, animaliska makt som hennes kropp hade över hans självbevarelsedrift, som inte var någon liten kraft i sig. Det här var hans livs farligaste vågspel, ett vågspel, började det vagt gå upp för honom, som kunde förstöra allt. Bara i förbigående slog det honom att det kunde vara lite av ett självbedrägeri att vid femtio års ålder tro att det gick att hitta ett hål som förmådde ersätta allting annat."