Vad gör oss lyckliga?

Make/maka, partner och familj 47%
Hälsa 24%
En trevlig bostad 8%
Pengar och ekonomisk situation 7%
Religiöst/andligt liv 6%
Gemenskap och vänner 5%
Arbetstillfredsställelse 2%
Vet ej/annat 1%

Siffrorna är hämtade från boken "Välfärd utan tillväxt" av Tim Jackson, och redovisar en undersökning i Storbritannien 2005 om vilka faktorer människor anser påverkar deras subjektiva välbefinnande.

Jag är glad att jag plockade åt mig boken ur snabblånestället på Stadsbiblioteket, tog hem den och bläddrade lite i den.

Siffrorna ger mig bekräftelse på att jag gjort rätt som satsat "allt" på min partnerrelation de senaste 5-6 åren. (Nåja, jag arbetstränade 7 månader 2007/2008.)

Jag börjar också ha ork och förståelse för att en trevlig bostad är relativt viktig.(Vilket förbättrar relationen till min käresta :) )

Siffrorna är också ett "fett finger" åt Fredrik och påståendet att vi utan lönearbete befinner oss i utanförskap. Och blir en sorglig påminnelse om alla år (min dotters småbarnsår. Stön. Suck.), som jag ägnade åt besinningslös arbetsnarkomani. Eller som Maria Sveland skriver i "Bitterfittan": "ingen äktenskaplig kris eller så. Bara lite onormal trötthet kombinerad med logistiska mästerverk i dagishämtning och två fullblodskarriärer som vi båda hyser ett skadligt begär till."
Jag ryser och inser att jag ännu inte är helt försonad med detta övervåld mot mig själv och mina närmaste.
Undersjukskrivningarna är ett av våra största samhällsproblem!

Sist, men inte minst. Undersökningens siffror är ingen slutgiltig sanning, utan en sammanställning av hur ett stort antal människor i Storbritannien värderade sin situation år 2005. Själv anser jag att vänner och gemenskap har en större betydelse (än 5%) för mitt välbefinnande. Dessutom finns djur och natur med som viktiga punkter på min lyckolista. Här är en liten naturupplevelse, som gjorde/gör mig lycklig:



Vad gör dej lycklig?


Mer om Tim Jackson och "Välfärd utan tillväxt": Ordfront, SR , DN , AB , GP , Exp , SDS , AB

Ingen bagatell, Hanne!

En ledare av Hanne Kjöler i DN har stannat kvar i mitt bakhuvud. Hon menar att många av de sjukskrivnas fysiska diagnoser, särskilt kvinnors egentligen är psykiska. Och?

Den 11 december 1994 åkte jag akut in med ambulans till Oskarshamns lasarett i tron att jag fått en hjärtinfarkt. Jag blev noga undersökt, friskförklarad och stod sedan omtumlad, övergiven och skamfylld på akutmottagningens parkeringsplats i den råa decembergryningen.
Detta visar i ett nötskal hur fysiska respektive psykiska besvär alltför ofta bemöts av sjukvården.

Först efter ytterligare femton helvetiska dygn i hemmet, som min ännu ej treåriga dotter tvingades uppleva med sin marrittsplågade pappa, som desperat och krampaktigt försökte hålla sig samman i attackerna av dödsångest, bara det ett övergrepp, fick jag äntligen i mellandagarna diagnosen panikångest på en hälsocentral i Växjö. (Då hade jag under julhelgen i telefon blivit avvisad av psykakuten: "Vi kan inget göra för dej. Det är bättre du stannar hemma.")

När jag fick min diagnos kändes det som tiotals ton lyftes från mina axlar. Jag förmådde börja hantera min situation, även om många månader (och senare år) av tufft arbete väntade.

Att mina psykiska problem inte togs på tillräckligt allvar av varken mig själv eller sjukvården på 90-talet, ledde till att jag blev utbränd. Sedan 2002, i sju svåra men numera fruktbara år, har jag nu varit sjukskriven. Under denna tid har jag också opererats för ett ljumskbråck, som egentligen inte besvärade mig på annat sätt än att det kunde förvärras och bli problem. Ljumskbråcket togs på största allvar av sjukvården. Jag upplevde att jag blev behandlad som en VIP-person genom hela processen från förberedande undersökningar till operation.
Hade mina psykiska problem bemötts på samma sätt hade jag varit frisk för länge sen!

Psykiska besvär, som bagatelliseras av sjukvården, försäkringskassan, politiker, ledarskribenter och i inte minsta av oss sjuka själva, leder det till svårt lidande och stora ekonomiska avbräck för massor av människor, deras familjer och i förlängningen för hela samhället.

När vi nu sedan 1950/60 - talet skaffat oss en materiell, fysisk trygghet kräver även våra själar sitt välmående och protesterar glädjande nog alltmer, när vi försöker fylla våra liv med mer av det vi redan har nog av; prylar, mat, stress, alkohol osv.

Vårt psykiska mående är ingen bagatell, Hanne!

Utbrändhet och vansinne

Nog är ursinne en nåd att stilla bedja om från de utbrända, men det är svårt för den som redan ligger utslagen att hävda sin rätt. Lättare lär det knappast bli nu när husdoktor Husmarks hemska högerkrokar ska utplåna det s k utanförskapet.

Jag har själv varit utbränd i mer än sex år och är först nu på väg tillbaka till arbetslivet. I backspegeln inser jag att denna återgång kunnat ske på om inte sex veckor, så i allafall sex månader.

En rad vansinniga omständigheter omöjliggjorde detta.
Jag gick alldeles för länge med allvarliga symtom och signaler i kropp och själ. Problemen började med panikångest 1994, sammanbrott och partiell sjukskrivning under ett år 1997/98. Varken jag, omgivningen eller sjukvården tog situationen på tillräckligt allvar. Jag kämpade desperat för att hålla näsan över vattenytan och bedrev, inser jag nu efteråt, grov misshandel mot mig själv. Sammantaget ledde detta till den nu pågående långtidssjukskrivningen 2002.

Hade jag 1997 haft de kunskaper jag idag besitter hade heltidssjukskrivning och insiktsfull intensivvård kunnat lösa saken på ett halvår och besparat mig och min dåvarande familj stort lidande och samhället stora pengar. Det hade varit att smida medan järnet var varmt. Genom hälsovårdens och psykiatrins okunskap, ointresse och min egen okunskap och rädsla för att ta en djupgående match med mina demoner, skedde snarast en återtraumatisering i ett läge när de psykiska försvaren hade rämnat och mitt inre låg öppet för läkning. Vansinne!

Jag menar att detta är ett allmänt problem vid långtidssjukskrivningar. I stället för grundligt göra upp med sitt falska själv, vilket oftast är förenat med ren (men ofarlig) dödsångest, hankar man sig fram med halvmesyrer. När man inte längre arbetar och börjar återhämta sig, blir vardagen så småningom hanterbar och det är lätt att nöja sig med detta i stället för att gå igenom hela den plågsamma process som ett helt tillfrisknande skulle innebära. Förståligt, men ändå vansinne!

Så länge detta grundläggande faktum inte finns med i bilden, när man vill bryta det s k utanförskapet, lär problemen kvarstå.

Dock har medvetenheten och kunskapen i dessa frågor växt en hel del de senaste tio åren. De goda exemplen blir fler, så läget är inte alls hopplöst.