Jag läser en intervju i Västerbottenkurirens Helgbilaga (30/1) med terapeuten Göran Larsson, vars bok Skamfilad (fyndig titel!) tycks vara i ropet och som min flickvän tipsat mig om:
"- Det finns bara en väg och det är att bli återupprättad i en relation. Det handlar om att bli famnad (för ett litet barn rent bokstavligt) för en vuxen att bli lyssnad på, respekterad och sedd. Vi behöver möta ett ansikte för att kunna gå vidare"
Detta är sant, men för mig är det avgörande att också bokstavligen bli famnad. Även om jag är vuxen, så är det främst ett mycket litet barn inom mig som behöver bli kärleksfullt famnat och läkt.
En annan tankeväckande uppgift i intervjun är att Göran Larsson menar att vi använder fyra olika försvar mot skam: förgöra, förvandla, förföra och försvinna.
Jag är speciellt väl förtrogen med de två förstnämnda och det känns väldigt skönt om än lite snopet maktlöst att mer och mer leva i verkligheten utan att ständigt ha för ögonen att förgöra, förvandla, förföra eller försvinna.
lördag 31 januari 2009
lördag 24 januari 2009
"Det vore bättre om du inte fanns"
Hur är det att växa upp, när det står skrivet i eldskrift över min barndom: "Det vore bättre om du inte fanns"?
Både P O Enqvist och jag har haft en sådan barndom och det är med igenkänning och fascination jag läser hans senaste bok "Ett annat liv".
Där finns likheter, men också stora skillnader i att hantera detta; "Det vore bättre om du inte fanns."
Jag kan tycka att P O har haft det värre än jag genom att han plågades av en påstått allseende och straffande gud från första stund. Medan denne kom in i mitt liv först i småskolan.
Det är intressant hur barnet söker en förklaring till sin belägenhet. P O finner nån sorts tröstande förklaring i att tänka att han kanske egentligen är sin döde lillebror och därför mår som han mår. Själv minns jag starkt hur jag en en het sommardag läste i tidningen att en komet eventuellt skulle kollidera med jorden och utplåna den. Inför denna uppgift kunde jag släppa loss min dödsångest och började må väldigt dåligt. Men när jag så lekte ute på åkern i höbärgningen glömde jag bort jordens och min möjliga undergång. Först när vi gick hem senare på dagen, när det i tidningen angivna klockslaget redan passerat, kom jag åter att tänka på det. Jag (och jorden) hade undsluppit, vilket gjorde mig lättad och glad.
Paradoxalt blir P O:s far, som dog redan när P O var sex månader, ett slags skyddande fantasigestalt, som följer honom genom livet under namnet Välgöraren.
För lilla PO är den kalla, mörka stjärnhimlen hotfull och skrämmande, ty där bor den straffande Guden. Himlen blir hanterlig först när den också befolkas av seriefiguren Blixt Gordon och hans äventyr. För mig var de lysande stjärnorna på himlen alltid en tröst: Det fanns ett varmt, blinkande ljus i det annars kompakta mörkret.
Snällhetens gissel plågade både P O och mig, även om jag hade några tidiga år med inslag av buspojksliv, innan den allseende och straffande guden slog till. Även jag var en Tyst Tall och feg fotbollsmålvakt. Förräderiets fenomen har lockat även mig, eftersom jag varit fräck nog att trotsa "Det vore bättre om du inte fanns" - pulsen i mitt blod. T o m när min pappa kapitulerade och tog livet av sig, när jag var 20 år gammal, envisades jag och kämpade vidare även om det satt hårt åt.
Alltsedan "Sekonden" från början av 70-talet, som var den första boken jag läste av Enqvist, har jag följt hans författarskap och känt att det berört mig på ett särskilt sätt. När han nu slutar dölja sig i olika romanfigurer och ofta ganska komplicerade resonemang och skriver rakt, hjärtskärande och emellanåt mycket humoristiskt befriande om sitt liv, är det lätt för mig att förstå varför han alltid berört mig på ett djupare plan förutom det gemensamma intresset för (fri)idrott, politik, kultur, film, teater och skrivande.
"Ingen Välgörare.
Man fick väl ställa sig på sina egna ben och försöka gå."
Så beskriver P O vändpunkten på Tolvstegshemmet Kongsdal i februari 1990, när han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", boken om hans barndom och uppväxt, som han förvisso behandlar redan i pjäsen "I lodjurets timma", som jag minns att jag blev starkt berörd av när jag såg den på Gävle teater. Kanske motsvarar den pjäsen min panikångest 1994 och "Kapten Nemos bibliotek" min upptäckt av mitt inre barn 1997.
Att våga möta och ta in dåtidens "Det vore bättre att du inte fanns" , och i nuet bli sin egen Älskande förälder.
Både P O Enqvist och jag har haft en sådan barndom och det är med igenkänning och fascination jag läser hans senaste bok "Ett annat liv".
Där finns likheter, men också stora skillnader i att hantera detta; "Det vore bättre om du inte fanns."
Jag kan tycka att P O har haft det värre än jag genom att han plågades av en påstått allseende och straffande gud från första stund. Medan denne kom in i mitt liv först i småskolan.
Det är intressant hur barnet söker en förklaring till sin belägenhet. P O finner nån sorts tröstande förklaring i att tänka att han kanske egentligen är sin döde lillebror och därför mår som han mår. Själv minns jag starkt hur jag en en het sommardag läste i tidningen att en komet eventuellt skulle kollidera med jorden och utplåna den. Inför denna uppgift kunde jag släppa loss min dödsångest och började må väldigt dåligt. Men när jag så lekte ute på åkern i höbärgningen glömde jag bort jordens och min möjliga undergång. Först när vi gick hem senare på dagen, när det i tidningen angivna klockslaget redan passerat, kom jag åter att tänka på det. Jag (och jorden) hade undsluppit, vilket gjorde mig lättad och glad.
Paradoxalt blir P O:s far, som dog redan när P O var sex månader, ett slags skyddande fantasigestalt, som följer honom genom livet under namnet Välgöraren.
För lilla PO är den kalla, mörka stjärnhimlen hotfull och skrämmande, ty där bor den straffande Guden. Himlen blir hanterlig först när den också befolkas av seriefiguren Blixt Gordon och hans äventyr. För mig var de lysande stjärnorna på himlen alltid en tröst: Det fanns ett varmt, blinkande ljus i det annars kompakta mörkret.
Snällhetens gissel plågade både P O och mig, även om jag hade några tidiga år med inslag av buspojksliv, innan den allseende och straffande guden slog till. Även jag var en Tyst Tall och feg fotbollsmålvakt. Förräderiets fenomen har lockat även mig, eftersom jag varit fräck nog att trotsa "Det vore bättre om du inte fanns" - pulsen i mitt blod. T o m när min pappa kapitulerade och tog livet av sig, när jag var 20 år gammal, envisades jag och kämpade vidare även om det satt hårt åt.
Alltsedan "Sekonden" från början av 70-talet, som var den första boken jag läste av Enqvist, har jag följt hans författarskap och känt att det berört mig på ett särskilt sätt. När han nu slutar dölja sig i olika romanfigurer och ofta ganska komplicerade resonemang och skriver rakt, hjärtskärande och emellanåt mycket humoristiskt befriande om sitt liv, är det lätt för mig att förstå varför han alltid berört mig på ett djupare plan förutom det gemensamma intresset för (fri)idrott, politik, kultur, film, teater och skrivande.
"Ingen Välgörare.
Man fick väl ställa sig på sina egna ben och försöka gå."
Så beskriver P O vändpunkten på Tolvstegshemmet Kongsdal i februari 1990, när han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", boken om hans barndom och uppväxt, som han förvisso behandlar redan i pjäsen "I lodjurets timma", som jag minns att jag blev starkt berörd av när jag såg den på Gävle teater. Kanske motsvarar den pjäsen min panikångest 1994 och "Kapten Nemos bibliotek" min upptäckt av mitt inre barn 1997.
Att våga möta och ta in dåtidens "Det vore bättre att du inte fanns" , och i nuet bli sin egen Älskande förälder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)