Pappa och mamma på besök

Saken är mer anmärkningsvärd än rubriken anger, eftersom pappa dog 1972, när jag var 20 år och mamma 1989, när jag var, just det, 37. Men häromdagen såg jag följande bild avspegla sig på fönsterkarmen i sovrummet i morgonsolens första strålar:

"Men hej pappa", tänkte jag omedelbart, även om bilden inte alls är porträttlik (han hade varken tomteluva eller spetsig näsa), så fångar den tveklöst det sanna i hans hållning, utstrålning och personlighet. Ett livgivande skuggbesök via clownen, som sitter på vårt sovrumsfönster:

Strax efteråt, när jag satte min mp3-spelare på shuffle, började Leonard Cohen sjunga "Suzanne" och jag insåg plötsligt att den låten, som jag lyssnade en hel del på i tonåren, delvis handlar om mig och min mamma.

"There are children in the morning
  They are leaning out for love
  And they will lean that way forever"

Ett tack till min vän Bruno, som skickat mig boken  "Från andra sidan" om soldaten Ritchies upplevelser, när han var dödförklarad under nio minuter. Läsningen av den tror jag bidrog till min fina och lekfulla morgonupplevelse.
Och Bruno kan å sin sida säkert uppskatta Cohens Jesusreferenser.

"And Jesus was a sailor
  ....
  Only drowning men could see him"

Leonard Cohen har jag för övrigt gärna som en fadersgestalt och inspirationskälla i åldrandet. Och jag har ingen svårighet att känna att jag deltog i hans bejublade konsert i Globen i torsdags, trots att jag låg hemma i sängen långt norr om Stockholm.

Låten "Going home" från hans senaste skiva "Old ideas" ska spelas på min begravning.

I love to speak with Leonard
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit

But he does say what I tell him
Even though it isn’t welcome
He just doesn’t have the freedom
To refuse

He will speak these words of wisdom
Like a sage, a man of vision
Though he knows he’s really nothing
But the brief elaboration of a tube

Going home
Without my sorrow
Going home
Sometime tomorrow
Going home
To where it’s better
Than before

Going home
Without my burden
Going home
Behind the curtain

Going home
Without the costume
That I wore

He wants to write a love song
An anthem of forgiving
A manual for living with defeat

A cry above the suffering
A sacrifice recovering
But that isn’t what I need him
to complete

I want to make him certain
That he doesn’t have a burden
That he doesn’t need a vision
That he only has permission
To do my instant bidding
Which is to SAY what I have told him
To repeat

Going home
Without my sorrow
Going home
Sometime tomorrow
Going home
To where it’s better
Than before

Going home
Without my burden
Going home
Behind the curtain

Going home
Without the costume
That I wore

I love to speak with Leonard
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit

På äventyr i Venusberget

Den senaste veckan har jag haft riktig Wagnerfrossa med hittills sex direktsändningar från Bayreut. Igår hörde jag för första gången Tannhauser och blev bl a glatt överraskad att dess första akt utspelar sig i  Venusberget !
Ännu mer förtjust och fylld av tragikomiskt gapskratt, som återkom i nattens drömmar, blev jag när jag läste om en stackars okapi vid Köpenhamns Zoo, sexåriga Katanda, som 1994 dog vid åhörandet av en grupp operasångare, som repeterade just Tannhauser 300 m bort i en park. Talesmannen för Zoo Peter Haase: "Hon började hyperventilera och föll ihop i chock. Vi gjorde allt vi kunde, men på lördagen dog hon."
Varför fyller detta mig med gapskratt?? Kanske för att Wagners allkonst kan vara rent livsfarlig för somliga, men en välgörande "hästkur", ett läkande bad för mig som varit plågad och traumatiserad som Wagners gestalter.

Därutöver är det uppfriskande, sinnligt och mäktigt att få möta de förkristna myterna i full skala.

Till sist några ord om påståendena att Wagners kvinnor är menlösa offer? Mannen Jesus offergärning har höjts till skyarna i 2000 år, varför ska inte kvinnornas offergärning, som är både självmedveten, målmedveten och ansvarsmedveten, hos Wagners hjältinnor skattas högt??
Elisabeths "offer" i Tannhauser rymmer största civilkurage för kärlekens och mänsklighetens livskraft. För att inte tala om Brünnhilde i Ringen.
Får se vad jag tänker om Elsa i Lohengrin idag?