Sex hopp och kärlek

I kväll visar SVT2 en tät, dramatisk och välgjord film av Lisa Ohlin. Filmens titel är inte Sex, hopp och kärlek, som SVT skriver i sin tablå utan Sex hopp och kärlek. Jag såg nyligen om den på DVD och lyssnade på kommentarorsspåret med Lisa Ohlin, Ing-Marie Carlsson och Lennart Jähkel.

Jag håller gärna med Lisa Ohlin om att Ing-Marie Carlsson är Sveriges mest sensuella skådespelerska. Det är härligt att få se henne i en huvudroll.

Filmen är för mig en berättelse på samma tema som Mike Leighs lysande Hemligheter och lögner. När jag ser om filmen upptäcker jag att jag förträngt större delen av dotterns öde i filmen, eftersom min egen dotter mådde dåligt p g a slitningarna i mitt dåvarande äktenskap, när jag såg filmen på bio 2005.
Filmen är alltför sann och svart för att gå hem hos en bred publik, men innehåller också inslag av ren sängkammarfars.

Förälskelse och annat otyg

Jag är inte längre lika besatt av starka, bekräftande förälskelsemöten. (För att nu inte tala om obesvarad förälskelse, som var min hängivet masochistiska drivkraft under alltför många svåra år.)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.

Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.

Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.

Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.

Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.

Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?

Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.

Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.


Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)