Mentaliseringsspex

Till min glädje upptäcker jag att det var länge sen jag skrev om föredettingar.
Just nu lyssnar jag dock då och då till Radioföljetongen i P1, Ian McEwans "Hetta" uppläst av Johan Rabaeus. Idag sändes del 15, som innehöll ett underbart avsnitt, som väl illustrerar begreppet mentalisering. Mentalisering handlar om inlevelseförmåga. Förmågan att se andra inifrån och sig själv utifrån och att detta är ett osäkert företag...

"Han tog påsen i bägge händerna och rev upp den, varvid en kallfuktig doft av stekfett och vinäger frigjordes. Det var en bedräglig laboratoriesimulering av fish-and-chipsbutiken på hörnet, ett iscensättande av kära minnen och begär och nationstillhörighet. Den där flaggan var ett noga övervägt val. Han tog ett ensamt chips mellan pekfingret och tummen, lade tillbaka påsen på bordet och lutade sig tillbaka. Han var en man som tog sina njutningar pa allvar. Knepet var att placera chipset mitt på tungan och så, efter det att känslan hade spritt sig ett ögonblick, trycka upp potatisen hårt så att den krossades mot gommen. Han hade en teori om att den stela ojämna ytan åstadkom pyttesmå skrubbsår i det mjuka hullet där det kom in salt och kemikalier, vilket åstadkom en lätt och egenartad njutning och smärta.

Likt en vinmästare vid en stor provning hade han slutit ögonen. När han öppnade dem stirrade han in i den stadiga gråblå blicken från mannen mittemot. Beard, som bara kände sig lätt skamsen, gjorde en otålig gest och tittade bort. Han visste hur han måste ha sett ut, en tjock medelålders dumbom som intensivt hängav sig åt en liten bit skräpmat. Han hade betett sig som vore han ensam. Än sen då? Det fanns inte många fördelar med att bli äldre, men det här var en. I ett enkelt hävdande av sin individualitet, snarare än för att tillfredsställa sina föraktliga behov, sträckte han fram ena handen för att ta ett chips till, och när han gjorde det mötte han på nytt den andre mannens ögon. De var smala, hårda, blinkade inte, uttryckte inte mycket annat än en vildsint nyfikenhet. Det slog Beard att han kanske satt mittemot en psykopat. Jaha, ja. Han kunde själv vara något av en psykopat. Den salta återstoden av det första chipset fick det att kännas som om han blödde från tandköttet. Han sjönk bakåt mot sätet, öppnade munnen och upprepade proceduren, fastän den här gången höll han ögonen öppna. Det andra chipset var ofrånkomligen mindre pikant, mindre överraskande, mindre skarpt än det första, och det var just precis den här ofullkomligheten, den har sinnliga besvikelsen som var orsaken till det för narkomaner så välkända behovet att öka dosen. Han skulle äta två chips på en gång.

Det var i det har ögonblicket, just när han tittade upp, som han såg att medpassageraren satt framåtlutad, fortfarande med kusligt stel blick, och stödde armbågarna mot bordet, kanske i medveten parodi. Sedan lät mannen ena underarmen falla ned mot påsen likt en kran, stal ett chips, förmodligen det största i hela påsen, höll det framför ansiktet ett par sekunder och åt sedan upp det, inte på Beards kräsna sätt, utan fräckt tuggande, med åtskilda läppar så att man kunde skymta hur det förvandlades till en smet på hans tunga. Mannen blinkade inte ens, så intensiv var hans blick. Och handlingen var så upprörande, så oortodox, att till och med Beard, som var fullt kapabel till okonventionellt tänkande - hur hade han annars fått sitt Nobelpris? - bara kunde sitta där stel av chock och för värdighetens skull försöka se nollställd ut, inte förråda något tecken till känsla.

De båda männen såg varandra stint i ögonen, och nu var Beard fast besluten att inte titta bort. Ingen tvekan om saken, mannens beteende var aggressivt, handlingen var öppen stöld, hur trivialt stöldgodset än var. Och om det skulle kom­ma till handgemäng tvivlade Beard inte på att han skulle ligga på golvet inom några sekunder, med brutna armar eller krossat huvud. Men möjligtvis fanns det också ett annat element, någonting lekfullt bakom denna obeveklighet och denna drift med en äldre mans löjliga förtjusning i skräpmat. Eller så retades han med en förstockad borgare på det gammaldags situationistiska sättet. Eller ännu värre, karlen trodde att Beard var bög, och det här var en invit, ett slags modernt förspel känt bara inom vissa undergrupper, för vilka hans purpurröda sidenslips, rent hypotetiskt, var en oavsiktlig signal, en öppen inbjudan till förförelse. Var det inte en viktig markör för sexuell orientering förr i tiden att ha en ring i det ena eller andra örat, vilket hade han glömt? Den har mannen hade två ringar i vartdera örat. Fysikern visste mycket om ljuset, men om formerna för offentliga uttryckssätt i samtidskulturen var han okunnig. Slutligen återgick Beard till sitt ursprungliga antagande och fortsatte att fundera på om medpassageraren var ett psykfall på otillåten drogsemester från sin litiumbehandling, varvid det i så fall skulle vara olämpligt att fortsätta med att sitta och se honom i ögonen. Vid den tanken tittade Beard bort och gjorde det enda han kunde komma på. Han tog ett chips till.

Vad väntade han sig? Så fort detta chips låg på Beards tunga föll mannens hand igen, och den har gången tog han två, precis som Beard själv hade tänkt göra, och åt dem på samma sorglösa, vulgära sätt. Det skulle säkert inte vara ett lyckat drag att rycka åt sig påsen från bordet - alldeles för fysiskt, alldeles för plötsligt. Farligt, att bryta ny mark, inbjuda till slagsmål. Skulle någon rädda honom om det gick så långt? Beard såg sig förstulet omkring i kupén. Passagerare läste, eller stirrade med tomma ansikten ut i rymden eller ut genom fönstret mot västra Londons vintriga förstäder, omedvetna om dramat. Vad var det för intressant med två män som tyst delade på lite snacks? Det var paradoxalt, men som Beard såg saken, var det förnuftigare att fortsätta det som redan hade påbörjats. Det föll honom inte in att undvika konfrontation med en starkare man genom att ge vika och låta honom ha påsen för sig själv. Beard tänkte inte låta sig trakasseras. Han var kanske kort och överviktig, men han hade en välutvecklad känsla för rättvisa och stod alltid på sig. Han kunde vara obetänksam. Några gånger hade följderna blivit förödande. Han tog ännu en skiva friterad potatis. Hans motståndare, med blicken fortfarande fäst på Beard, gjorde detsamma. Sedan om och om igen, i två ronder till, dök deras händer ned mot påsen, i jämn, noga övervägd snarare än snabb följd, och de rörde aldrig vid varandra. När det bara fanns två chips kvar plockade den unge mannen åt sig påsen och i en parodi på hövlighet erbjöd han dem åt Beard. Det enda svaret på detta, den slutliga förolämpningen, var att vända sig bort. Det var ett övergrepp. Tåget började sakta in, folk sträckte sig efter sina ytterkläder, en datoriserad röst påminde passagerarna om att inte lämna tåget utan sitt bagage. Med en rörelse som befäste hans triumf vek den unge mannen ihop plastpåsen i näven och körde ned den i papperskorgen under bordet. Omsorgsfullt torkade han rent bordet från smulor och saltkorn med ena handen. Beards förödmjukelse var total. Det var så har det var att bli äldre, att bli hunsad av de unga, de starka, och inte få någon upprättelse. Han kände med en värmande anstrykning av självmedlidande hur alla orättvisor, allt förtryck genom historien, alla oförsvarliga invasioner, allt kaotiskt krigshetsande, alla tyranniska brott mot rättssäkerheten fanns koncentrerade i detta ögonblick, och hans självrespekt och hans plikt mot de förtryckta överallt krävde att det såg ut som om han gjorde motstånd. Annars skulle han aldrig kunna leva med sig själv. Han kastade sig fram, grep motståndarens vattenflaska, slet av locket och drack i djupa drag - han var hur som helst törstig - drack ur den ända till botten, varenda droppe av dess tjugofem centiliter. Han slängde flaskan på bordet med en trotsig kom-och-ta-mig-blick. Det blå locket rullade ned på golvet. Den unge mannen funderade ett ögonblick, reste sig sedan och steg ut i mittgången, varvid han avslöjade sin fulla längd, någonstans runt en och nittio. Beard, som redan började ångra sin utmanande handling, blev sittande på sin plats, fast besluten att inte krypa ihop. Mannen sträckte sig upp, och i en enda ledig rörelse med sin överutvecklade arm svängde han ned Beards väska på golvet och ställde försiktigt ned den bredvid dess ägare. Om detta var en akt av botfärdighet gjorde den inget intryck på Beard och han besvarade den med en ilsket föraktfull blick. Hans fiende tvekade ett ögonblick och såg ned på den äldre mannen med ett uttryck av sorg eller medlidande, och sedan vände han sig om och gick med långa kliv bort genom kupén.

Beard lät honom få ett ordentligt försprång innan han reste sig. Han ville aldrig mer se karlen. Det gick en hel minut innan han steg ut på perrongen. Lätt darrande nu, av vrede eller chock, eller lite av båda, hade han vissa svårigheter att få på sig rocken - skärpet hade snärjt sig runt en arm. Skosnöret hade gått upp. När han ställde sig på knä för att knyta det med fingrar som ännu inte lydde helt, kom han ihåg sin bunt med tidningar och bestämde sig för att lämna kvar dem där de var. Till slut banade han sig fram längs perrongen mot biljettspärren, mer eller mindre samlad. Detta var ögonblicket som skulle stanna kvar hos honom, och som skulle komma att symbolisera varje omvärdering han någonsin skulle göra av sitt förflutna, varje reviderat eller förbättrat perspektiv han någonsin skulle få på sin egen historia, sin egen dumhet och andra människors motiv. Han hade stannat sex meter före spärren. Han ställde upp rullväskan på högkant och trevade under rocken i kavajfickan efter biljetten. Det fanns något annat där, något plastigt, skrymmande, lätt, knastrande. Plötsligt kom det för honom ett förvirrat barndomsminne av ett trolleritrick på en basar i byn, när en eller annan fingerfärdig person hade dragit fram ett ägg, eller en kanin eller kyckling ur den tioårige Michael Beards öra, något fysiskt omöjligt, precis som det här: hans chips, de han redan hade ätit upp. Han drog fram påsen och stirrade förbluffad på den, Union Jack, de dansande serieteckningsdjuren, medan han intensivt önskade att han kunde få dem att försvinna. Och den där andra påsen? Vilken oerhörd omvärdering av varje ögonblick, varje impuls, av karaktären hos mannen han aldrig mer ville se, och av hurdan han, Beard, måste ha tett sig - en ondskefull galning.

Han var så fullständigt skyldig att det för ögonblicket kändes som en befrielse, egendomligt likt glädje. Det var inte tal om några ursäkter, han hade inget försvar. Han kände också en glädjelös impuls att skratta. Hans villfarelse var så otvetydig, så flagrant, så absolut, han stod så totalt avslöjad inför sig själv, en naken dåre, att han kände sig renad och förlossad, likt en botfärdig syndare, likt en hänförd medeltida flagellant som nyss fått ryggen hudflängd. Den arma karlen vars mat och dryck du slök, han som erbjöd dig sina sista smulor, som lyfte ned ditt bagage, var en mänsklighetens vän. Nej, nej, det gick inte nu, återblickens plåga måste bordläggas.

Trots att han måste skynda till mötet blev han kvar en god stund på den myllrande perrongen under det avlägsna glastaket och dess slamrande ekon medan passagerare tog en omväg runt honom, och chipspåsen höll han tryckt mot bröstet i en intensiv men helt grundlös förnimmelse av att ha kommit till insikt."

Mer om "Hetta": GP , DN , Expr

Sex hopp och kärlek

I kväll visar SVT2 en tät, dramatisk och välgjord film av Lisa Ohlin. Filmens titel är inte Sex, hopp och kärlek, som SVT skriver i sin tablå utan Sex hopp och kärlek. Jag såg nyligen om den på DVD och lyssnade på kommentarorsspåret med Lisa Ohlin, Ing-Marie Carlsson och Lennart Jähkel.

Jag håller gärna med Lisa Ohlin om att Ing-Marie Carlsson är Sveriges mest sensuella skådespelerska. Det är härligt att få se henne i en huvudroll.

Filmen är för mig en berättelse på samma tema som Mike Leighs lysande Hemligheter och lögner. När jag ser om filmen upptäcker jag att jag förträngt större delen av dotterns öde i filmen, eftersom min egen dotter mådde dåligt p g a slitningarna i mitt dåvarande äktenskap, när jag såg filmen på bio 2005.
Filmen är alltför sann och svart för att gå hem hos en bred publik, men innehåller också inslag av ren sängkammarfars.

Krokbenspassion

Mera ur Philip Roths Envar:

"Så en lördag tog han och Phoebe och Nancy en promenad på Tredje Avenyn när han fick se Merete gå på andra sidan gatan med sin lediga, högresta, somnambula gång vars djuriska självmedvetenhet alltid tog andan ur honom, som om hon inte alls var på väg mot övergångsstället på sjuttioandra gatan med en kasse matvaror i famnen, utan fridfullt korsade Serengeti - Merete Jespersen från Köpenhamn betande på savannens grässlätter bland tusen afrikanska antiloper. Alla fotomodeller behövde inte vara trådsmala på den tiden, och till och med innan han uppfattade hennes mjuka gång och det gyllene håret som föll ner över ryggen, kände han igen henne som sin egen trofé, som den vite jägarens byte, på de fylliga brösten innanför blusen och den mjukt rundade baken vars lilla hål hade kommit att skänka dem en sådan njutning. Han avslöjade varken rädsla eller upphetsning när han fick syn på henne, men han blev häftigt illamående och greps av ett oemotståndligt behov av att ensam komma åt en telefon och ringa till henne - att ta sig till en telefon var det enda han kunde tänka på under resten av eftermiddagen. Det här var inte detsamma som att sätta på sekreteraren på kontorsgolvet. Det här var den råa, animaliska makt som hennes kropp hade över hans självbevarelsedrift, som inte var någon liten kraft i sig. Det här var hans livs farligaste vågspel, ett vågspel, började det vagt gå upp för honom, som kunde förstöra allt. Bara i förbigående slog det honom att det kunde vara lite av ett självbedrägeri att vid femtio års ålder tro att det gick att hitta ett hål som förmådde ersätta allting annat."

Alla och envar

Jag läser och lyssnar på pågående radioföljetong: Envar av Philip Roth uppläst av Lars Väringer. Det är en växande sjukjournal om åldrande, tilltagande skröplighet och ruelse över att det blev som det blev.
Samtidigt finns där en lågmäld och bitande humor, typ en nertonad Woody Allen:

"När kommer jag att bli utskriven? Jag håller på att mista hösten 1967." Kirurgen lyssnade med allvarlig min, och sa sedan med ett leende: "Ni har visst inte fattat det än? Ni var nära att missa allting."
...
Tjugotvå år gick. Tjugotvå år av utmärkt hälsa.
...
För det mesta simmade han femtonhundrameter på klubben varje morgon... Innan dagen var slut låg han i en säng på hjärtintensiven...Frågan var bara om operationen skulle genomföras omedelbart eller följande morgon.
...
Hans hustru den här gången - hans tredje och sista...ingav verkligen ingen trygg tillförsikt på operationsdagens morgon, när hon gråtande gick bredvid rullbåren och vred sina händer, och till slut, utan att kunna behärska sig, ropade: "Men jag då?"...
"En sak i taget", sa han till henne. "Låt mig dö först. Sedan ska jag komma och hjälpa dig."
...
läkaren kom in... och förklarade att han inte kunde skickas hem om det var hans hustru som skulle ansvara för vården när han kom hem. "Det bär mig emot att säga det här, hon är egentligen inte mitt problem, men jag har ju sett henne när hon kommit på besök. Den kvinnan är mer frånvarande än närvarande, och jag måste försöka skydda mina patienter."

En snäppet bättre bok (med reservation för att jag inte är klar med Roths bok ännu) om skröplighet, dödens väntrum och slutligen döden är "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, som fick Augustpriset 2007.

Det paradoxala med dessa böcker är att de stärker mitt livsmod och min förmåga att försonas med min tillvaro. Kanske det inte behöver bli så jobbigt att skrumpna och dö, om jag nu inte dör knall och fall. Kanske har det värsta redan varit t ex tiden med panikångest 1994/95, för att inte tala om mina första månader i livet. Kanske har det värsta redan varit...vem vet...

Och inte ens glassiga gänget med bonusar och gräddfiler kommer undan döden, haha.

Den gamle och globaliseringen

Jag har en tid planerat att skriva ett inlägg om Henning Mankells senaste roman "Kinesen". Så upptäcker jag att Johan Ehrenberg redan skrivit en recension, som väl överensstämmer med vad jag anser om boken.
Men ett och annat kan jag understryka och lägga till.

Mankell knyter samman världen både historiskt och geografiskt på ett skickligt och lärorikt sätt. Han tar alla bokens personer på stort allvar. Bifigurerna skildras med inlevelse även om personen sedan plötsligt kan försvinna ur handlingen.

"Allt hänger samman och allt förändras. Du är en del av helheten och har betydelse och ansvar för förändringen." Det är vad bokens långsamt framvällande, obetvingliga ordmassa får mig att känna.

Att låta en f d tokmaoist, numera stadgad domare vara huvudperson och ta hennes ungdomsförvillelser på självkritiskt allvar, att låta Maocitat inleda bokens olika delar och ge en allsidig bild av t ex Robert Mugabe sticker naturligtvis i ögonen på vissa läsare, recensenter och tidsandan i vår del av världen. Men boken får i huvudsak positiva recensioner (Svd, DN) med undantag av GP, som sågar honom totalt.

Starkast har den historiska delen om kulitrafiken stannat kvar i mitt medvetande. Miljoner kineser fördes till Amerika där de fick arbeta under slavlika förhållanden. Denna utvandring från Asien var mer omfattande än den mer kända slavhandeln från Afrika. Mankell synliggör denna fruktansvärda historia på ett spännande sätt och kopplar ihop den med Sverige och vår tid.
Mankell tar som sagt sina läsare och romanfigurer på stort allvar. Humorn lyser med sin frånvaro. Men jag uppskattar liksom Johan Ehrenberg hur Mankell hanterar det röda band, som finns på bokens omslag och spelar den avgörande rollen för mordgåtans lösning. Det ser jag som en humoristisk blickning mot hela deckargenren, mot läsaren och mot en bok där annars allt knyts samman och får sin förklaring.
Mitt favoritcitat ur boken är:
"Att bli äldre innebär någon form av reträtt, tänkte hon. Man rusar inte bara framåt. Ett stillsamt, nästan omärkligt återtåg sker samtidigt."

Samtidigt som jag läste Kinesen, lånade och läste jag också delar av Ola Wongs journalistiska bok om dagens Kina, När tusen eldar slickar himlen. Det är en bok som blandar högt och lågt. Djupa övergripande kunskaper om dagens samhälle och en uppsjö av personporträtt och personliga iakttagelser och upplevelser. Jag vill avsluta med att att citera ett avsnitt ur den boken, som väl beskriver och förklarar världsläget:

"En oktoberdag 2006 omkom en 20-årig kinesisk kranförare vid en arbetsplatsolycka i Göteborgs hamn. Han hade jobbat 60 timmar i veckan för en lön på 4 kronor i timmen...Efter att Kina öppnat sig mot omvärlden har 800 miljoner kinesiska bönder satts i direktkontakt med den globala arbetsmarknaden. Det globala utbudet av arbetskraft stiger exponentiellt. Därför sjunker den internationella lönenivån, medan trygghetslagar och förmåner som västerlänningar tagit för givna eroderas...medan västvärlden försöker hitta en ny väg till framtiden, inställer sig i Kina ytterligare en generation för tjänstgöring på golvet i världens verkstad."

Jag flög!

I natt drömde jag att jag flög!
Visserligen var jag övergiven och ensam i mörka slott och gångar, men jag flög med bravur.
När jag vaknade fann jag orsakerna till drömmen i föregående morgons förlösande dotterpappasamtal, ett berörande blogginlägg om en pappa och att jag i olika omgångar under dagen såg en stark dokumentär om Lasse Holmqvist. Denna dokumentär ledde mig också in på Peter Englunds blogg, som utstrålade manlig omsorg.
Jag inser att Lasse Holmqvist under min uppväxt (via TV!) fungerade som en viktig reservpappa för mig. Han utstrålade med full kraft den trygghet och värme, som fanns hos min pappa, men som till största delen var inkapslad i en känslomässig tvångströja. I dokumentären vittnade en son om den trygghet Lasse spred kring sig och en ung medarbetare berättade hur Lasse delade med sig av sin värme ända in i döden. Samtidigt var han i hela sitt liv ett stort omnipotent vuxet barn.
Nåväl. Sinom tid började jag aktivt styra min dröm. (Tack för att du berättade om den möjligheten i ditt Sommarprogram för ganska många år sedan, Marie Bergman!) Jag flög till ett nytt möte med min dotter och avslutningsvis hade jag också ett lustfullt möte med mitt lilla inre barn.
Jag hade fått kontakt med den varma, trygga pappakraften inom mig.
Jag flög!

Vilken lättnad!

Jag känner och beskriver mig ofta som en föredetting (med, erkänner jag, en viss vällust). Nu är jag dock "a coming man". Eller var det iallafall igår, när det gick för mig för första gången på nästan fyra månader. Så långt har det aldrig varit mellan gångerna tidigare.
Under denna tid har vi legat med varann ett tiotal gånger och vid ett par tillfällen fått till riktiga maratonknull. Ändå har jag inte varit i närheten av att det ska gå för mig.
Jag har t o m blivit smått oroad att det varit något fysisk fel och det var ett skäl till att det fick ske igår.

Något fel är det alltså inte, utan det handlar, som min huvudtes varit, med Karin Boyes ord om att: "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd". Ja, någon större möda har det inte varit, även om det inte alltid är självklart att "få till det" vid vår ålder. Särskilt som känslor som sorg, smärta, ilska, skam m m dyker upp och pockar på uppmärksamhet i sänghalmen. Detta är dock helt i sin ordning och utomordentligt viktigt, eftersom dessa känslor fått alltför lite utrymme i våra liv jämfört med den sexuella lusten. (Mat, sömn och sex är så starka behov att de eller de problem de kan rymma är svåra att förtränga. Värre är det för våra mer subtila känslor och de känslor, som inte direkt är kopplade till vår överlevnad, men i högsta grad betydelsefulla för vår totala livslust)

I mitt tidigare äktenskap var jag en riktig orgasmjägare, inser jag nu efteråt.
Där fanns en stark omedveten underström av hetsande (alltså inte bara upphetsning) för att nå dit. Denna berodde på ett mönster, som jag fick i mig med modersmjölken. Min mamma kände ovilja mot att lägga mig till sitt bröst och önskade att jag snabbt skulle bli klar med min amning. Ja, jag upplevde att hennes innersta (omedvetna) önskan var att, likt Hera med Herakles, slunga mig från sitt bröst. Inte undra på att jag så länge känt mig som en "tjuv om natten" inför all njutning, inte minst den sexuella.
Kanske är det också så att vi män är genetiskt programmerade att snabbt tömma vår säd. Att apan i oss snabbt måste tömma sig i honan, innan någon annan i flocken tar hans plats. Om det är så må zoologerna svara på, men i såfall har nu människan i mig i fyra månader segrat över apan.
Det som dessa månader främst fyller mig med jublande vällust och läkning är kyssandet och det är för mig som bäst, när vi ligger med varann. Därför vill jag bara fortsätta och fortsätta. Med Freuds språkbruk är jag mer i den orala än den genitala fasen.
Fast hur var det nu hon skrev mer Karin Boye? "Visst är det skönt när knoppar brister"?

Mer om orgasmer:
Åhhh, ännu en dag att fira!
Orgasmera mera - på internationella orgasmdagen
Bra för självkänslan och orgasmerna

Still alive and sometimes kicking

Att tillhöra den första (?) Forever young - generationen och så länge ha upplevt mig vara "a coming man", som först efter 40 ordentligt steg in i vuxenlivet, som far och yrkesmänniska, och så nu vara sjukskriven, arbetslös och ha en alltmer urholkad ekonomi, skapar emellanåt en påtaglig och förunderlig känsla av att vara en ... föredetting.

Då är det uppfriskande att få läsa följande i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit:

"Tack vare Olof Helmersson och helbrägdarörelsen hade han gudskepris kunnat utföra sitt livsverk: sköta jordbruket som nu var nedlagt, bygga bönhuset som nu var rivet, färdigställa den numera avskaffade vägen till Kedträsk, starta konsumbutiken som inte fanns längre, försörja barnen som nu hade övergivit honom, vara ålderman i byn som nu var avfolkad och öde, grunda Folkpartiets lokalavdelning som nu var upplöst. Det var med stolthet och tacksamhet som han i sitt åttisjätte år såg tillbaka på detta sitt livsverk."

Detta citat fyller mig med samma gapskratt, som den fantastiska och mångtydiga slutscenen i Ingmar Bergmans annars kanske svartaste film Nattvardsgäster.

Eller som Albert Camus avslutar sin Myten om Sisyfos:

"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."