Åt helvete med förfiningen!?

Jag har läst Amor Towels En gentleman i Moskva, som blivit brett hyllad, och värjer mig länge mot boken. All smärta, kamp och umbäranden som människorna i Sovjet tvingas genomgå för att resa sig ur feodalism och tsarvälde och rädda Europa genom att besegra nazismen, blir bara fotnötter och fond i boken, och då framhävs  de dåliga sidorna i landet.

Så inser jag att problemet är mer personligt. greve Rostovs förfining för mig i kontakt med mina egna tafatta försök i den vägen från ungefär årskurs 4 upp genom tonåren. De var en nödvändig överlevnadsstrategi, en bro över mörka vatten. Jag älskade Röda Nejlikan med Leslie Howard och läste PG Woodhouse böcker om Wooster och hans butler Jeeves. 

I åk 4 hittade jag på olika sätt att sitta och räcka upp handen beroende på ämne och lektion. Minns att L härmade och hånade mig för det, vilket förmodligen fick mig att sluta.

Ja, strategin föddes nog när jag började skolan. Där upplevde jag uppskattning för första gången. Och den kom när en arbetade för att vara duktig, bildad och "fin".

Förfiningen var inget medfött som hos greve Rostov och hans gelikar, som "vuxit upp i förnäma hem i kosmopolitiska städer, utbildats i humaniora, haft gott om ledig tid och exponerats för de finaste föremål".  I skolan var den ett mål och ideal, som fångade en småbrukarson med fallenhet för goda studieresultat. 

Mot detta kom jag sen att göra uppror med besked på gymnasiet, men upproret var dubbelt. Parallellt med det, fortsatte jag t ex att plugga vid sidan av min "proletära" gärning.

Med tiden blev jag lärare, som föraktade bildning och förfining och hyllade kritiskt tänkande och upprorsanda. 

Att vara anständig och respektfull och att stoiskt gör det bästa av situation och livsvillkor är hedervärt, men som påklistrad skydd och försvar mot det förflutnas förträngda smärtor blir det destruktivt. Liksom när syftet är att skaffa och vidmakthålla privilegier och maktpositioner.(Vi har sett fyra säsonger av The Crown, ja, jag har bara sett enstaka avsnitt, som verkligen visar "förfiningens baksidor.)

Sådan är dock inte romanfiguren Rostov. Hans förfining är äkta, respektabel och föredömlig. Relationen till Nina och sedan hennes dotter Sofia är fina och rörande. Och det förväntade slutet blir ändå en bladvändare. Men det är som helhet en ganska trögläst och förvuxen pojkbok. Jag tar dock  med mig Montaignes råd, som också är Rostovs och författarens motto och credo, att möta livet med munterhet: 

”Säkraste tecknet på visdom är en ständig munterhet.” Motsatsen är jag full av, av  födsel och ohejdad vana.

Sann förfining.

Avvisad och försummad

I morse blev en gammal sanning, som är värd att åter? formulera, tydlig för mig.

Jag blev gravt känslomässigt avvisad och försummad min allra första tid i livet, vilket gjorde mig traumatiserade och svårt sargad. Det födde ett kompensatoriskt behov att bli sedd, förstådd och bekräftad på ett sätt  som var berättigat som barn, men blir överdrivet och fel som vuxen. Simsalabim kommer jag följaktligen att bli avvisad som vuxen, vilket är rimligt eftersom mitt beteende är dysfunktionellt. Det fina är att det sätter mig i kontakt med smärtan hos mitt oläkta och förträngda trauma och ger mig möjlighet att omfamna smärtan och sorgen och läka mig. OM jag inser att mitt problem inte ligger här och nu, utan ligger i det förflutna. Innan dess kommer jag att gå på smäll efter smäll, tills jag förhoppningsvis förstår.

Mitt förflutna gör att jag blir både klängigt behövande och kyligt distanserad. En kombo som bäddar för att bli avvisad.

Ja, så har det sett ut och gör delvis ännu av ohejdad vana 

Ett hjärtskärande, kärnfullt och  pinsamt minne av hur detta tog sig uttryck, kommer från 1974, när jag var 22 år och skulle ensam lifta ner till ett IAL - läger i Frankrike. Ett väldigt stort åtagande för en dysfunktionell stackare som känslomässigt ännu är ett försummat och avvisat litet barn. Detta blev illustrerat redan på färjan till Danmark. En liten flicka grät olyckligt, när vi skulle stiga av och en man frågade vart hon var på väg. Mitt olyckliga barnjag kände sig tilltalat och jag svarade på mannens fråga, som om den varit riktad till mig. Jag blev kraftigt avsnäst: "JAG FRÅGADE INTE DIG!"

Berättigat, och oerhört smärtsamt och pinsamt för mig.

Men, jo, jag kom till Frankrike och hem igen, och långt senare fann jag mitt inre barn och förmår allt bättre vårda och trösta det.

Delar av arbetslaget i Frankrike 1974.

Avvisad och försummad är tveklöst teman även i den igår avslutade radioföljetongen Madonna i päls av Sabahattin Ali, som lästes väldigt bra av Jonas Kruse. Mycket njutbart att höra honom läsa denna bitterljuva för att inte säga sentimentala historia.

Lättsamma skratt och djup undertext

Igår såg vi på Hotelliggaren från Fredriksdalsteatern. Jag trodde att jag skulle bli nöjd efter nån knapp halvtimme, men vi skrattade gott ända till slutet efter dryga😁 två timmar. Det nattliga arbetet blev sedan som vanligt tufft, men ovanligt välgörande tack vare farsen före sömnen.

När jag vaknade insåg jag att Hotelliggaren innehöll en djup undertext; en befriande skrattspegel över mitt livs pärlband av omöjliga situationer, perfektionism, plikttrogenhet i ensamt hemlighetsmakeri, som jag utförligt beskrev i ett tidigare inlägg. Fast Ola Forssmed är ingalunda ensam, när kan svettig krumbuktar sig på pjäsens Hotell Westminster. Och i slutet segrar sanningen, hur den nu var🤔😁.

Nu har jag alltså mycket otippat fått uppleva mitt centrala livstema i farsform, som komplement till den svårmodiga Aniara. Befriande!

Igår började vi också att se "Hjem til jul", efter min dotters enträgna tips. Då fick vi också skratta, så tack för det👍. Därmed har vi också Netflix i minst en månad och kan se de serier, som var snackisar där under fjolåret. Vara lite senblivna Insiders. Ja, Säsong 2 av "Hjem til jul" har nyss släppts, så där kan vi bli riktiga Insiders. Om den nu blir en snackis...

Hjärtlös, tacksam, godmodig och smärtfylld

Igår morse kom insikten om min hjärtlöshet genom livet till ytan, tack vare att jag sett Ola Rapace i Stjärnorna på slottet kvällen före. Jag läste också nyligen hans febriga bladvändare Romeo - min flykt i fem akter. Insikten gjorde också att jag fick en nyckel till varför det är något extra med Stina Jacksons Silvervägen, som jag lyssnade/läste klart för några dagar sedan. Lelles besatta, ensamma, nattliga sökande efter sin dotter ännu tre år efter hennes försvinnande, kan ses som en metafor för förlusten av kontakten med det inre barnet och vilka konsekvenser det får. Just ensamhet, besatthet och hjärtlöshet. Avskurenheten gör också barnet hjärtlöst och desperat.

Exorcistisk övning 2004

Plötsligt blev Silvervägen en bok värd högsta betyg från mig och jag begrep varför den fängslade mig så mycket trots att den på ytan är en ganska konventionell och lite trälig eländeskildring och thriller.

Jag kan lätt identifiera mig med min namne Torbjörn i boken. Hans öde kunde blivit mitt och har väl delvis varit det  Ljuset i boken kommer från barnet/tonåringen Meja, kvinnan Anita och främlingen/polisen Hassan. 

Att det metaforiska är så inbäddat i historien, vet inte ens om det är medvetet konstruerat av Stina Jacksson, gör mig imponerad. I den hyllade storsäljaren Där kräftorna sjunger är sagoformen så tydlig och påtaglig att det förtar en del av  berättelsens kraft. Det mytiska har tydligen störst kraft som underström.

Att hjärtlösheten trädde fram i eldskrift inom mig bör betyda att jag fjärmat mig en bit från den. Att jag håller på att bli "en mildare man" , som Ulf Lundell återkommande beskriver sin strävan i Vardagar 2, som jag nu lyssnar på en del under dagarna. Hans inläsning av boken är väldigt bra. Jag skulle aldrig förmå mig att själv läsa boken. Det får räcka med Vardagar, som var utmärkt, men ytterligare tiotals timmar av detsamma blir ändå för mycket. Att lyssna på den som ett trevligt, tänkeväckande, irriterande, speglande och kittlande sällskap och skval under disk, matlagning och liknande är däremot behagligt sällskap. F ö gjorde Linn Mildehav en obetalbar Adventskalender med läsningar ur Rapace's, Lundells och andra gubbars böcker.

När jag vaknade idag kl 05 kände jag mig pigg, godmodig, glad och tacksam. Tacksam över att klarat mig genom ännu en intensiv terapinatt. Tacksam att vara vid liv, ännu lite mer läkt. Tacksam att ha återhämtat mig och ha en ny förmiddag med ork och energi framför mig. Tacksam att det ljusnar. Tacksam att S snart vaknar. Tacksam att min dotter mår bra.

Kl 06 - 07 sov jag om och vaknade sen riktigt smärtfylld, trött och eländig. Kanske bidrog att jag glömt använda bettskenan mot sömnapné, men det är ett mönster att jag blir trött och eländig, när jag somnar om på detta sätt. Fast det är ändå eftersträvansvärt och bra att få somna om. Ja, underbart!

Slutligen hade jag igår ovanligt mycket energi tack vare att insikten om hjärtlösheten blivit medveten och omfamnad.

Sadhana × 100

Med start i oktober 2019 gjorde jag Sadhana tillsammans med Adam och Joel i Värnamo (via YouTube) under 40 dagar; tidiga morgnar.

Jag fortsatte själv under ytterligare 15 dagar och sedan ungefär en gång per vecka. Nu har det blivit min lördagsrutin och innan årsskiftet gjorde jag min hundrade Sadhana, även om jag gjort någon enstaka redan tidigare i livet.

Sadhana är en daglig morgonövning (inom buddhismen) för att skapa djupare kontakt med det gudomliga. Inom Kundaliniyogan tar den 2,5 timmar och består av en inledande sång, Japi,  som går igenom kroppens 7 chakran och kopplar dem till vart och ett av de 5 elementen. Jag förstår inte ett ord och lyssnar mest till den vackra sången medan jag ligger på rygg i sängen. Förra hösten, när vi startade det hela 03.45 somnade jag ofta om. Numera startar jag senare.

Sedan följer en timme med olika sköna yogarörelser och avslutningsvis en timme, när man i tur och ordning sjunger sju olika mantran; Aquarian Mantras. Detta har för mig varit den tuffaste delen, ett riktigt Mount Everest att varje gång bestiga. Särskilt att i krigarställningen i 22 minuter mässa Waheguru Waheguru Waheguru Wahe jio (en extatisk hyllning till det gudomliga). För mig var det länge en riktigt jobbig, kämpig och långtråkig historia, men de tre senaste gångerna har jag istället upplevt en skön känsla av trance och gärna kunnat fortsätt ännu längre.

Trägen vinner.

I somras cyklade jag till Arboretum Norr och gjorde Sadhana där i en mycket vacker sluttning nära älven.

Ett klipp om hur jag upplevde Sadhana hösten 2019 finns här. Nu behöver jag inte längre den rosa pallen, utan det räcker med ett yogablock för att kunna sitta i krigarställningen.

Imorgon är det dags för Sadhana 101 i sängen och i vardagsrummet. Oftast brukar Susanna vara med och göra yogarörelserna och sedan någon vecka tillbaka sjunger jag ett av dessa sju mantran i sängen varje morgon. 

Ett klokt och skönt tillskott.

Tillägg 9 januari 2021: 

Nu har jag gjort Japin och Aquarian Mantras i min Sadhana 102 och det blev en jubelfest! (Jag hoppar över yogarörelserna tills S vaknat, ätit frukost och sedan kan vara med på dem.) Det är makalöst hur detta timslånga sjungande förvandlats från ett bitvis enformigt görande, som jag behövt delvis stålsätta mig inför, till ett underbart varande! Historien om den hundrade apan är visserligen en myt, men i mitt fall övergick kvantitet till ett kvalitativt skifte, just vid runt min hundrade Sadhana. (Totalt drygt sex arbetsveckor under ett drygt år motsvarar det.) Tillfälligt eller permanent återstår att se. 

När vi nu åter har Netflix, har jag fortsatt mitt tittande på den fängslande serien Breaking bad. I avsnittet jag såg igår injicerade Jesse metamfetamin och steg till sjunde himlen. Samma känsla upplevde jag under nästan hela mantrasjungandet idag. Jag märker hur min andning stramats åt under natten, för att öppnas upp när jag sjunger. Mitt stela ansikte mjukas också upp. Jag åker karusell genom Fyrarummaren. Förintelse och liv dansar runt i kropp och sinne lågmält och intensivt.

Det magiska rummet

Att vara i Kaosrummet i Fyrarummaren, som jag skrev om i förra inlägget kan upplevas som:

"förvirring, konflikt och missanpassning. Något är eller känns fel, men jag vet inte om det är mig eller andra det är fel på. Självupptagenhet. Tillbakahållna känslor av rädsla, ilska eller ledsenhet. Mindervärdeskänslor. Dålig kontakt med andra. Tvivel, osäkerhet om vad som är rätt och/ eller vad jag vill."

Ja, det kan i västra fall handla om ren panik och en närmast outhärdlig smärta. Ett gränslöst tillstånd utan orientering, där friheten skenbart är total,  men  desorienterad, meningslös och de facto leder till flykt, förlamning eller kamp. Men vart, från eller mot vem?

MEN tillståndet kan genom just sin gränslöshet vara precis motsatsen; hänryckning och extas. Ett fönster in i det transcendentala.

Kort och gott: Helvete och himmel. En portal in det gränslösa allt och ingenting. Rakt in i det vi kommer från och ska återvända till.

Det är min tro och övertygelse.

Människans existens är ofrånkomligt begränsad i tid och rum, men vi när hela tiden en längtan in i det gränslösa. In i det oförklarliga och paradoxala allt och ingenting. Vi jagar efter det omöjliga och omänskliga allt, men finner det enklare? i ingenting, som magiskt expanderar, ja är liktydigt med likaledes gränslösa allt.

Obegripligt. Mystiskt och magiskt. 

Att träda in djupare där handlar om förmågan och tillliten att våga vara öppen och sårbar. En svår konst. Lugn och ro är i alla fall en god grogrund.

Såg första delen av Marie Nyeröds dokumentär om Ulf Lundell i förgår. Gillade den, även om den anklagats för att vara alltför hyllande.

Inser att ett viktigt (det viktigaste?) skälet till hans popularitet är just hans nära kontakt med Kaosrummet. I alla fall för mig. Han blev intressant för mig först efter min stora kris, min panikångest, mitt stora ras ner i Kaosrummet, som jag senare upptäckte rymmer himmelska, andliga rymder att sväva tyngdlös i.