Oj, oj, oj

Vilken natt av sorg och smärta. Vaknar matt, kraftlös och fysiskt slutkörd.

Kan lätt förstå att ett barns lilla kropp måste förtränga detta för att överleva och behålla förståndet. Kan lätt förstå att jag försökte sluta andas för att undslippa.

Är botten nådd? Kanske. Men var är floden av tårar? Var är den trygga plats där den rinner?

Drömmarna nästan normaliserade. Inte längre bara skräck och dödsfällor. Men ännu mycket anspänning, kamp och utanförskap, som dock är i avtagande. Nå't ögonblick av kärleksfull gemenskap med en klass elever i drömsekvens i natt.

Jag fann det hejdlöst roande hur dessa bokomslag samspråkar!
Redan då kändes boklånen väl värda.

Möte med Siv och jagad med kniv

I natt drömde jag om ett fint möte med Siw Malmqvist(!). Vi satt nära varandra och hade ett livligt, glatt och kärleksfullt samtal, där jag också la min arm kring hennes liv, vilket gav en skön känsla av kontakt och närhet.

Jag hade ett hastigt möte med Siwan för drygt 10 år sedan på tåget från Borlänge till Mora. Hon skulle besöka nån släkting och jag var på väg till "Berget". Hon var glad och social, precis som i " Stjärnorna på slottet" och jag var deprimerad och svårtillgänglig. Nu är jag tydligen redo att möta henne på hennes planhalva... Just på kvinnodagen dessutom.

Min käresta drömde att hon blev jagad med kniv...

En sexdröm

Jag är hemma hos K. Stämningen är avvisande, (spelat) nonchalant avvisande med inslag av aggressivitet, men K ska bjuda på soppa. Det är en äcklig mjölksoppa som jag ser på en flat tallrik.(Detta får mig efteråt att förstå att detta avspeglar min första tid i livet.)

Plötsligt är jag bakom K:s nakna rygg, som är mycket levande och sensuell med mättad drypande färgskala. Dessutom täcks hela ryggen av en vacker tatuering. (Vi såg Lisbeth Salanders/Noomi Rapace tatuerade rygg i Flickan som lekte med elden häromdan.)

Tatureingen är en orangefärgad variant av en gammaldags diagonalmönstrad tapet, som vi har i nedre trapphallen i huset där jag växte upp. Mycket vacker och med strålande färger täcker den K:s rygg.

Då känner jag att mitt ollon är inne i henne. Skönt omslutet.

I samma stund vaknar jag av att jag är otrogen. Bannar mig själv att jag inte kan tillåta detta ens i en dröm. Men i drömmen är det drömda verkligheten och tack vare att jag vaknade minns jag drömmen. Jag har kvar ett skönt stånd och så slår mig det bästa av allt; ryggen och tatueringen drömde jag i vackra klara färger! Annars brukar mina drömmar nästan alltid vara i svarta nyanser.

Det goda, saliggörande nuet läker min traumatiska start i livet och färglägger tilllvaron ända in i drömmen.

Working on a dream

Åh, vilket starkt kärleksladdat möte jag hade i natt med mitt inre barn!

Svart natt och mörker i barndomshemmet. Inledningen av drömmen är diffus, men jag/barnet hämtas upp ur övergivenhetens vaccum, ur ensamhetens stiltje och död.
Energin till detta kom ur danskvällen i går, som inleddes med en timmes kollektiv ringdans, främst balkandanser och sen fortsatte med närande dansmöten. Vanligtvis brukar utsattheten, som dessa danstillfällen innebär, leda till att jag drömmer oroliga utsatthets- och kampdrömmar, men så inte denna gång.

I drömmens slutskede följer jag motvilligt med en katt till vårt hem. Väl där dyker ytterligare två katter upp och pockar på uppmärksamhet. Jag/pappa går då därifrån, men följs av en vädjande katt, som förvandlas till min dotter, som säger något om att mamma har lämnat si och så mycket disk. Hon måttar med händerna och bjuder på så sätt in till kram och möte. Hon bevekar mig och jag låter mig bevekas, vänder mig om och vi möts i en kärleksfull omfamning.

I det ögonblicket blir känslorna så starka att jag väcks ur min dröm och tror att jag har en hjärtinfarkt. Ont i ryggen på en punkt i hjärttrakten. En punkt som under natten förflyttat sig från skulderbladets nedre del vid ryggraden längre ner bakom hjärtat. Jag märker att jag är varm, att jag fått kontakt med förträngda känslor och löst upp gamla blockeringar kring hjärtats flöden. Ingen infarkt.

Jag djupandas för att fortsätta processen och befäster min landvinning, fylld av Springsteens "Working on a dream", som jag lyssnade flitigt på igår.

"I see need in you"

Först sedan detta behov dämpats från ett skri, ett imperativ, en djup prägling, någon gång i våras, förstår jag vad Marja såg och kände där ute i Stockholms skärgård en varm augustidag för fem år sedan.
Det handlar om behovet hos varje nyfött barn att få födas in i en levande symbios med sin mor. Att få en grundläggande bekräftelse av att vara rätt och tillhörig till livet. Uteblir detta skapas ett svart hål i mitt djup. Ett barn i trasor som skriker efter bröd, för att tala med Ulf Lundell. En besatt "dröm om mammas ömma famn. En utomjordings kärlekstörst", för att citera Jocke Berg. En oförmåga att bli till som separat individ.

Men om och när behovet en dag är rimligt fyllt, som skedde för mig nångång i våras, går man vidare. Tillräckligt fylld av kärlekens symbios för kunna möta den sorg och smärta, som jag befinner mig i nu. Den sorg och smärta det innebär att inse mig vara en ensam och separerad individ. En individ med frihet och förmåga att välja. Frihet att välja mellan "Kan själv!" och , för att åter citera Marja, detta mytiska, magiska och underbara "I need Everybody!"

Den gamle och globaliseringen

Jag har en tid planerat att skriva ett inlägg om Henning Mankells senaste roman "Kinesen". Så upptäcker jag att Johan Ehrenberg redan skrivit en recension, som väl överensstämmer med vad jag anser om boken.
Men ett och annat kan jag understryka och lägga till.

Mankell knyter samman världen både historiskt och geografiskt på ett skickligt och lärorikt sätt. Han tar alla bokens personer på stort allvar. Bifigurerna skildras med inlevelse även om personen sedan plötsligt kan försvinna ur handlingen.

"Allt hänger samman och allt förändras. Du är en del av helheten och har betydelse och ansvar för förändringen." Det är vad bokens långsamt framvällande, obetvingliga ordmassa får mig att känna.

Att låta en f d tokmaoist, numera stadgad domare vara huvudperson och ta hennes ungdomsförvillelser på självkritiskt allvar, att låta Maocitat inleda bokens olika delar och ge en allsidig bild av t ex Robert Mugabe sticker naturligtvis i ögonen på vissa läsare, recensenter och tidsandan i vår del av världen. Men boken får i huvudsak positiva recensioner (Svd, DN) med undantag av GP, som sågar honom totalt.

Starkast har den historiska delen om kulitrafiken stannat kvar i mitt medvetande. Miljoner kineser fördes till Amerika där de fick arbeta under slavlika förhållanden. Denna utvandring från Asien var mer omfattande än den mer kända slavhandeln från Afrika. Mankell synliggör denna fruktansvärda historia på ett spännande sätt och kopplar ihop den med Sverige och vår tid.
Mankell tar som sagt sina läsare och romanfigurer på stort allvar. Humorn lyser med sin frånvaro. Men jag uppskattar liksom Johan Ehrenberg hur Mankell hanterar det röda band, som finns på bokens omslag och spelar den avgörande rollen för mordgåtans lösning. Det ser jag som en humoristisk blickning mot hela deckargenren, mot läsaren och mot en bok där annars allt knyts samman och får sin förklaring.
Mitt favoritcitat ur boken är:
"Att bli äldre innebär någon form av reträtt, tänkte hon. Man rusar inte bara framåt. Ett stillsamt, nästan omärkligt återtåg sker samtidigt."

Samtidigt som jag läste Kinesen, lånade och läste jag också delar av Ola Wongs journalistiska bok om dagens Kina, När tusen eldar slickar himlen. Det är en bok som blandar högt och lågt. Djupa övergripande kunskaper om dagens samhälle och en uppsjö av personporträtt och personliga iakttagelser och upplevelser. Jag vill avsluta med att att citera ett avsnitt ur den boken, som väl beskriver och förklarar världsläget:

"En oktoberdag 2006 omkom en 20-årig kinesisk kranförare vid en arbetsplatsolycka i Göteborgs hamn. Han hade jobbat 60 timmar i veckan för en lön på 4 kronor i timmen...Efter att Kina öppnat sig mot omvärlden har 800 miljoner kinesiska bönder satts i direktkontakt med den globala arbetsmarknaden. Det globala utbudet av arbetskraft stiger exponentiellt. Därför sjunker den internationella lönenivån, medan trygghetslagar och förmåner som västerlänningar tagit för givna eroderas...medan västvärlden försöker hitta en ny väg till framtiden, inställer sig i Kina ytterligare en generation för tjänstgöring på golvet i världens verkstad."

Jag flög!

I natt drömde jag att jag flög!
Visserligen var jag övergiven och ensam i mörka slott och gångar, men jag flög med bravur.
När jag vaknade fann jag orsakerna till drömmen i föregående morgons förlösande dotterpappasamtal, ett berörande blogginlägg om en pappa och att jag i olika omgångar under dagen såg en stark dokumentär om Lasse Holmqvist. Denna dokumentär ledde mig också in på Peter Englunds blogg, som utstrålade manlig omsorg.
Jag inser att Lasse Holmqvist under min uppväxt (via TV!) fungerade som en viktig reservpappa för mig. Han utstrålade med full kraft den trygghet och värme, som fanns hos min pappa, men som till största delen var inkapslad i en känslomässig tvångströja. I dokumentären vittnade en son om den trygghet Lasse spred kring sig och en ung medarbetare berättade hur Lasse delade med sig av sin värme ända in i döden. Samtidigt var han i hela sitt liv ett stort omnipotent vuxet barn.
Nåväl. Sinom tid började jag aktivt styra min dröm. (Tack för att du berättade om den möjligheten i ditt Sommarprogram för ganska många år sedan, Marie Bergman!) Jag flög till ett nytt möte med min dotter och avslutningsvis hade jag också ett lustfullt möte med mitt lilla inre barn.
Jag hade fått kontakt med den varma, trygga pappakraften inom mig.
Jag flög!