En monumental olust

Jag känner mer eller mindre ständigt att jag inte får något gjort. Går runt i samma fotspår. Läser böcker, ser filmer och serier. Handlar, lagar mat, städar, tvättar. Promenerar. Rengör CPAPen. Gör Sofiagympan om hälsan tillåter. Ser skidåkning och annan sport på TV. Lyxliv, som känns enahanda och meningslöst.

Får återkommande påminna mig om att mitt verkliga arbete gör jag på natten och i gryningen. Idag vaknade jag 03.15 och badade i en monumental olust. 04 till 05 gjorde jag en behaglig trance och somnade också. Det registrerades som djupsömn i Hälsoappen.

Sen låg jag ytterligare 2,5 timmar i hyfsat välbehag och begrundade mitt öde. Igår insåg jag att jag spillt onödig energi på skavet i en perifer relation, som här och nu har varit good enough med råge. Men mammasåret har åter* spökat. Insikten är befriande och jag inser att jag i onödan varit en vallhund för att försöka koppla samman alla mina vänner och skapa en lycklig harmonisk familj av dem. 

Samtidigt har jag på ett ytligt plan sen nåt år tillbaka släppt det "projektet" (Tack Johnny!) och naturligtvis blev följden att i somras sammanträffade ovanligt många i bekantskapskretsen.

Inser också att Telephosmyten är en metafor för nödvändigheten att försonas med sitt förflutna. Det är inte alls bara den som sårat, som kan läka såret. Det kan jag själv göra.

Att så mycket läkning och insikter kommit till mig på ett par dagar beror också på att jag nu varit hemma och inomhus fem dagar. Min tumregel stämmer: Det är ett svek varje gång jag stiger upp ur sängen och ett dubbelt svek om jag dessutom går ut ur lägenheten och huset.

Dock behövs andrum. 

På tal om andning, så var det den jag hade som mitt enda sällskap när jag som spädbarn låg övergiven i mörkret. Andningen är en trygg vandring genom de fyra rummen. En rörelse, en smekning, livets kärna.

I stillheten mellan två andetag finns dessutom porten, inte bara till döden, utan till evigheten, tidlösheten,  gränslösheten och extasen.

* Energitappet p g a mammasåret var på en helt annan nivå för 20 år sedan. Danshelgsåret i Framnäs, när jag var besatt av SJ och i mindre utsträckning av en hel rad andra. Ett då viktigt och underbart år. Nu tröskar jag mig igenom olusten och läker traumat i en helt annan takt, helt stilla i nattens mörker.

Och nu går jag snart in i den mest krävande  perioden från födelsedagen 12 januari till sammanbrottsdagen ca 8 mars.

Eller hur det nu blir...

 

Det magiska rummet

Att vara i Kaosrummet i Fyrarummaren, som jag skrev om i förra inlägget kan upplevas som:

"förvirring, konflikt och missanpassning. Något är eller känns fel, men jag vet inte om det är mig eller andra det är fel på. Självupptagenhet. Tillbakahållna känslor av rädsla, ilska eller ledsenhet. Mindervärdeskänslor. Dålig kontakt med andra. Tvivel, osäkerhet om vad som är rätt och/ eller vad jag vill."

Ja, det kan i västra fall handla om ren panik och en närmast outhärdlig smärta. Ett gränslöst tillstånd utan orientering, där friheten skenbart är total,  men  desorienterad, meningslös och de facto leder till flykt, förlamning eller kamp. Men vart, från eller mot vem?

MEN tillståndet kan genom just sin gränslöshet vara precis motsatsen; hänryckning och extas. Ett fönster in i det transcendentala.

Kort och gott: Helvete och himmel. En portal in det gränslösa allt och ingenting. Rakt in i det vi kommer från och ska återvända till.

Det är min tro och övertygelse.

Människans existens är ofrånkomligt begränsad i tid och rum, men vi när hela tiden en längtan in i det gränslösa. In i det oförklarliga och paradoxala allt och ingenting. Vi jagar efter det omöjliga och omänskliga allt, men finner det enklare? i ingenting, som magiskt expanderar, ja är liktydigt med likaledes gränslösa allt.

Obegripligt. Mystiskt och magiskt. 

Att träda in djupare där handlar om förmågan och tillliten att våga vara öppen och sårbar. En svår konst. Lugn och ro är i alla fall en god grogrund.

Såg första delen av Marie Nyeröds dokumentär om Ulf Lundell i förgår. Gillade den, även om den anklagats för att vara alltför hyllande.

Inser att ett viktigt (det viktigaste?) skälet till hans popularitet är just hans nära kontakt med Kaosrummet. I alla fall för mig. Han blev intressant för mig först efter min stora kris, min panikångest, mitt stora ras ner i Kaosrummet, som jag senare upptäckte rymmer himmelska, andliga rymder att sväva tyngdlös i.