Ett dåligt år

Om mänskliga behov istället för vinstmaximering hade fått styra ekonomin, hade vi sluppit finanskris och lågkonjunktur. Marknadsekonomin skapar mycket utveckling där det finns mycket pengar och mindre utveckling där det finns mindre pengar. Inte bra för solidaritet, rättvisa och hållbar utveckling.

Nobelpristagaren J M Coetzee har skrivit några tänkvärda rader om ekonomi i boken Ett dåligt år:

” Men naturligtvis skapade Gud inte marknaden – vare sig Gud eller Historiens Ande. Och om nu vi människor skapade den, kan vi då inte göra den ogjord och sedan återskapa den i en humanare form? Varför måste världen vara en amfiteater för gladiatorspel där djungelns lag råder, i stället för exempelvis en intensivt surrande bikupa eller myrstack där alla samarbetar?”

”Man ställer aldrig frågan varför livet måste liknas vid en kapplöpning eller varför nationella ekonomier måste tävla med varandra i stället för att ge sig ut på en kamratlig joggingtur tillsammans för att därmed förbättra hälsan.”

Hur skapas pengar?

Numera är det sällan mitt tänkande genomgår en hastig och genomgripande förändring, men för någon månad sedan skedde det när jag såg en video, som jag finns i slutet av detta inlägg.

Pengar uppstår numera i huvudsak (till mer än 95%), när någon är beredd att sätta sig i skuld och betala ränta på denna skuld!

Det betyder att finanssektorn lever sitt eget liv och skapar sina egna pengar. Jag har tidigare trott att mängden pengar tydligt står i relation till de reela värdena i samhället och också att ökande fastighetspriser och aktiekurser är ett utslag av att lönernas andel av dessa reela värden länge sjunkit på vinsternas och spekulationens bekostnad. Men finanssektorn skapar alltså till största delen sina egna pengar och kan på så sätt komplettera och tillfälligt tillföra den reela produktionen nya resurser. Så länge de nya lånen överstiger räntebetalningarna kommer efterfrågan i samhället att växa, men på sikt kommer de växande räntebetalningarna att undergräva konsumtionen i takt med att alltmer pengar går åt till att betala ränta på gamla lån.

Systemet kan bara fortleva så länge skuldsättningen accelererar och tills bankerna/finanssektorn/långivarna äger allt.

När fastighetspriserna, som de senaste åren stiger kraftigt är de långsiktiga vinnarna bankerna som får låna ut allt större summor och håva in allt större räntor från samma fastighet. I alla fall så länge låntagarna kan betala räntan...

Tidigare betalade man av sitt hus och blev så småningom skuldfri, men idag betalar de flesta nya köpare enbart ränta på sina lån och blir aldrig skuldfria på annat sätt än om priset på huset stiger och lånets andel av husets värde sjunker.

Den snabbt ökande skuldsättningen förklarar varför kapitalismen kunnat frodas och expandera trots att lönernas andel av förädlingsvärdena sjunkit drastiskt i relation till vinsternas. Skuldökningarna har tillfälligt hållit upp köpkraften och samtidigt garanterat finansvärlden växande räntevinster.
Dagens finanskris beror på att det inte längre är möjligt att accelerera skuldökningen.

Inför dessa insikter får plötsligt Göran Perssons ord ”Den som är satt i skuld är icke fri” nya och sanna dimensioner.
Det är häpnadsväckande hur vi genom kapitalismen utvecklats från det medeltida samhället där det var en stor synd att begära ränta till dagens situation, där räntan har blivit själva pulsådern i en alltmer rutten och parasitär kapitalism. Ett pyramidspel vars fortsatta, men i längden ohållbara, existens nu säkras genom gigantiska garantier från skattebetalarna.