I går fikade jag hos varma, vänliga och välvilliga vänner i byn. Jag fick en fråga om min pappas död och la ut texten. Berättade också om min nyfunna insikt att den psykiska sårbarheten; oron, som kan stegras till livs- och dödsskräck (den senare formuleringen kom till mig nu), nog främst härrör från (männen på) min farmors sida. Jag har tidigare skrivit om hennes bror Karl Roberts öde, men inte publicerat det här ännu. Vidare tog farmors farfar livet av sig med en rakkniv vid 83 års ålder.
I lördags var jag på Våffelcafé i Hembygdsparken. Där beskrev Fred "Monarks" yngste son min granne Christina, när han kom på vem hon var: "Hon som är så snygg och blev flygvärdinna!"
Så tänker jag att vårt eftermäle blir; ett par ord och kanske en anekdot. Jag föreställer mig att jag kommer att vara hågkommen i bygden som han som var (en galen) kommunist och vars far hängde sig. Kanske också som latoxen som lät sin gård förfalla.
Men vad är mitt "sanna" signum? Ja, varje läsare av denna blogg vet svaret, hoppas jag, men här kommer det igen:
Han som försöker ta hand om sitt inre spädbarn. Han som i 70 års åldern steg upp ur sin grav. Han som då förmådde känna tillintetgörelsen i att så länge varit levande begravd. Han som upptäckt att Birgitta Trotzig till fullo förstår denna belägenhet och ägnat mycket av sitt författarskap åt att belysa den. Just nu tar jag mig sakta igenom hennes bok Sjukdomen.
Låt mig avsluta med en anekdot från byn. Stället i byn jag kallar Nordströms, eftersom rallaren Nordströms änka bodde där när jag var barn, kallas av andra Perlstams. Matts Perlstams var bildlärare och konstnär från Malmö, som jag aldrig träffat, men som ägde Nordströms under 70- och 80- talen, tills huset brann ner. Han hade ensam vårdnad om sonen Martin, som satt bredvid pappan i framsätet, när de for runt i bilen. En dag, när Martin var kanske 4 - 5 år gammal utbrast han tankfullt:
"- Livet......
...
...
Faan...."
