Stackars hen som aldrig gråter!

Idag landade fredsduvan i mitt sinne och det blev en vilodag i gryningen. Vaknade visserligen genomsvettig kl. 05 och fick byta tröja, men sen hamnade jag omgående i spontantrance; lätthet, fridfullhet, en svävande salig ande. Låg så till 06.40. Skönt!

Igår snörvlade och grät jag mig genom hela sista delen av TVserien "Jag for ner till bror". Underbart skönt!

På kvällen såg vi en orginell nygjord dokumentär om Karin Smirnoff av Johan von Sydow. Den gjorde mig på mycket gott humör, då den till slut kom Karin nära in på livet, trots hennes upplevelse att så inte alls var fallet och att filmteamet gjort ett dåligt jobb. Karin är verkligen Jaana Kippo! Hon var inte heller nöjd med tv-manuset till "Jag for ner till bror". Varför måste hennes hjältinna Jana Kippo gråta så mycket ? Själv gråter Karin Smirnoff ”en gång vart tionde år”. 

Sån är och har också jag varit.

"Ja, stackars han som aldrig gråter

Fast han släpar på ett höghus

Vad är det ingen ska få se som ingen inte redan sett?

Och vart ska det där huset?"

(Ur låttext av Lasse Winnerbäck)

Min gråt igår bidrog säkert starkt till mitt välmående idag.

Och Karin Smirnoff kapitulerade när hon såg serien: "satana... resultatet!"

Amanda Jansson är lysande som Jaana Kippo

Ödesmark

Jag har fått en ny favoritförfattare!!

Stina Jackson sätter tydliga och så vackra ord på min inre ödemark. All denna ensamhet och torftighet gestaltar hon i en spännande berättelse. Livets obeveklighet ställs mot en stark, ofta missriktad, livskraft. Liksom i Silvervägen korsar två historier varann. Fast här görs det ännu bättre och mer berörande. Jag var inte helt förtjust i det thrillerartade slutet på Silvervägen, men här flödar tårarna både länge och väl. Vilket vackert slut!

En del menar att Jackson odlar (Norrlands) stereotyper, men i min läsning är det fråga om arketyper. Hon skildrar existensens mörka sida, en instängdhet i arv och miljö, som kämpar mot en underlägsen, men ursinnig strävan efter sanning och ljus.

Konsten att höra hjärtslag

"... det var inte orden eller meningarna i sig som fascinerade honom utan rösten. Den var mild, nyansrik, melodiös och harmonisk ...
Han hörde inte bara U Mays röst utan kände den på huden som två händer. Helst av allt ville han överlämna sig med kropp och själ till den rösten,"

Efter två rekommendationer på Instagram läste jag "Konsten att höra hjärtslag" av Jan - Philipp Sendker
Den börjar intresseväckande, innehåller många kloka sanningar och ger kunskaper om Burma. Och vem fascineras inte av en huvudperson som kan höra fågelungens hjärta slå inne i ägget i boet högt uppe i trädet! Men ju längre jag kommer i boken ju mer skumläser jag, utan att uppleva någon förlust. Jag vill veta hur det går och inget annat. Slutet är bra. Ögonen vattnas.
Kanske passar den bättre för någon som lever mer stressat och hetsigt i det snabba behovsbegärets rusande, än för mig som präglats av tålmodighetens beska " you get pie in the sky when you die".
Som Sara Lidman framhöll är inte bara den tålmodiga kärleken utan även vreden lifsens rot. Och vreden lyser med sin frånvaro i Sendkers stolpiga (jag fick korta ner det inledande citatet för att det skulle få stuns), smöriga saga, som även saknar humor.


Den mexikanska filmen "Instructions not included" (Spansk titel: "No se aceptan devoluciones")  har däremot befriande humor,  som får mig att ledigt omsluta all smörig- och schablonmässighet, och villigt öppna mitt hjärta och låta tårarna flöda. Visserligen stängde jag av filmen efter några minuter då den börjar oerhört flåsigt och ytligt. Dessbättre läste jag lite fler hyllningar av filmen och återtog tittandet, vilket jag är mycket tacksam för.

Böcker som börjar som Thomas Bernhards "Utplåning: ett sönderfall"; hör denna mening!

"Efter samtalet med min elev Gambetti, som jag sammanträffade med den tjugonionde på Pincio, skriver Marau, Franz-Josef, för att komma överens om tider för majlektionerna och vars utomordentliga intelligens jag även nu efter min återkomst från Wolfsegg har överraskats av, ja varit förtjust över, på ett till den grad uppfriskande sätt, att jag helt mot min vana att genast gå utmed Via Condotti till PiazzaMinerva, även uppfylld av en tilltagande munter stämning vid tanken på att faktiskt sedan länge vara hemma i Rom och inte längre i Österrike, vandrade längs Flaminia och över Piazza del Popolo hela Corson fram till min våning, fick jag framemot klockan två på dagen telegrammet, i vilket jag underrättades om att mina föräldrar och min bror Johannes hade dött."

eller inledningsmeningen i Rebecka Solnits "Det avlägset nära" , som ska få ett eget inlägg, får mitt hjärta att slå snabbare. Något som jag till skillnad från mannen i Björnhult inte förmår höra. Jag har dock fått i mig all denna ensliga ensamhet, i gemenskap med djuren och naturen under min uppväxt. Det senare är ännu något jag är mycket tacksam för.

På tal om rösters magi, så slår den mig med besked när jag lyssnar på Mikael Persbrandts podd I AM. Han använder den lika skickligt som råttfångaren i Hameln sin flöjt! Men i det enda riktigt bra avsnittet "Tillbaka till Jakan", där han åker runt med sin morsa i barndomens kvarter, återfår hans röst bitvis det ohörda barnets gällhet, inför mammans enträgna avvisande av besvärande vittnesmål. Eller är det min egen röst minnet minns?

Regissören Eugenio Derbez, också i huvudrollen,     
med Loreto Peralta som dotter, smälte mitt hjärta.

Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv.

Ett fall för Louise

Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!

Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.

Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet

Hand i hand

Jag har aldrig känt mig så motståndslöst ensam och utsatt. Och aldrig så nära och omsluten. Dessa tillstånd går hand i hand.
Lättheten tilltar, liksom närheten till skratt och gråt.

Susanna Kallurs tårar

"Det enda man kan vänta sig är det oväntade", sa Susanna Kallur i TV efter sitt fall på första häcken. Detta och hennes tårar gjorde att jag omgående tog henne till mitt hjärta. Mycket mer än om hon vunnit en OS-medalj.
De allra flesta i OS blir förlorare i relation till förstaplatsen. Värt att minnas.
Kanske var hennes fall inte så oväntat. Hon har förvandlat sin kropp till ett topptrimmat explosivt muskelknippe och pressat den till sitt yttersta. Jag tror hennes kropp och själ, innerst inne behöver något annat än en OS-medalj.
Här dör Sannas dröm, skriver Mats Olsson, men även han tycks inse att det kan finnas något positivt i nederlaget.

Det är väl annars ett av vår tids största problem, som Timbuktu så genialt har formulerat det: Alla vill till himlen, men ingen vill dö.


Om Kallurs fall och intervjun: DN Svd Sydsvenskan TA HD AB AB AB AB AB