Dags för sex...

Jag läste en intressant intervju med Jenny Tunedal.

Där står det bl a: "Kärleken är vårt mest desperata försök att bekämpa den outhärdliga känslan av ensamhet, hävdade författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Varje samlag är två i grunden övergivna människors förtvivlade försök att smälta samman, ansåg han, och i känslan av tomhet efter akten såg han beviset för att kärleken aldrig kan bota ensamheten."

Så illa tycker jag (numera) inte att läget är. Det sex utan djupare närhet, som Sartre beskriver och praktiserade, kan skärpa upplevelsen av ensamhet och tomhet. Om vi däremot lär oss närhet, vilket är en svår och svårfångad konst, i alla fall för oss (män) i en äldre generation, så kan vi uppnå en enastående känsla av djup samhörighet och t o m sammansmältning.

En enkel övning kan vara att sitta (i meditationsställning) mitt emot varann och se varann i ögonen under tystnad. Det underlättar också att i sängsamvaron vara lyhörd för och tillåta alla känslor som kan komma upp; skratt, sorg, djup smärta, skam, ilska osv. Min erfarenhet är att det är alltför lätt att "surfa fram på" och "gömma sig i" sin starka kåthet eller orgasmjakt, varvid verklig närhet riskerar att utebli.
För att inte tala om oskicket att blanda in alkohol eller andra droger i det mesta omstöpande av alla möten.

Jag återkommer till ämnet...

På resor i Håkan Nessers värld

Just nu har jag en Håkan Nesser - period. Han har för övrigt en sympatisk hemsida. Dessutom läser han in sina böcker på ett bra sätt, vilket inte är alla författare förunnat.

Efter att ha läst "och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" inser jag hur mycket ensamhet det finns i Nessers böcker. Det är kanske därför jag har så lätt att identifiera mig med hans författarskap.
I djupare mening var jag totalt ensam tills jag var 25+ och saknade dessutom den humor, som finns i Nessers böcker och gör att man kanske inte drabbas av det djupa elände som finns där. Det hela blir bara skönt och underhållande. Samtidigt finns ensamheten och eländet där även om det inte "sticker en i ögonen". Förmodligen en av förklaringarna till Nessers stora framgångar. Naturligtvis tillsammans med de oftast fyndiga och välgjorda intrigerna.
Jag minns ett annat exempel på vad jag skriver om ovan i Lasse Hallströms genombrottsfilm "Mitt liv som hund"(1985). Jag såg den på bio vid den tiden och fann den enbart mycket underhållande. Det var innan min panikångest 1994 och innan min egen barndom kom i kapp mej. När jag därefter sett om filmen slår eländet i filmen emot mig starkt.

Åter till Nesser. I hans två senaste böcker i den nya serien kring kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, liksom jag skild och med en tonårsdotter, finner jag att ensamheten successivt viker och närheten tilltar. Gunnar finner precis som jag en ny livskamrat och i mitt fall bor hon bara ett stenkast bort. Försoning och ödmjukhet tilltar.

Nu har jag lyckats presentera mig inom bloggens ramar på ett snyggt och lagom inlindat, men förhoppningsvis inte intetsägande sätt.
De saker bloggen utlovas handla om har också kommit med. Utom sex.
Jag återkommer...
F ö är Håkan Nessers "Människa utan hund" en skamlöst underhållande eländesskildring!