Lill-Blacken av Jacob Breda Bull

 Jag har tidigare skrivit om hur denna berättelse fick mig att storgråta inför hela klassen, när vår lärare Sävenblad högläste den på avslutningen inför jullovet i årskurs 4.

32. Lill-Blacken. (ur Läsebok för folkskolan)

"Det var mitt i vintern och blixtrande kallt. Him’meln
var stålblå, och på den frusna, tindrande vita snön bredde
sig blåaktiga skuggor utefter gärdesgårdar och buskar.
Sparvarna sutto längs efter alla takåsar samt i flockar
på logbron och togo sig där ut som små nystan av grått
ullgarn. Och alla människor hade en ovanligt snabb
gång.

Borta vid prästgårdsbäcken hade vi barn i dessa dagar
vår lekplats. Bland istappar och snödrivor där nere lekte
vi, att vi hade vårt hem, och där lågo vi och inbillade
oss, att vi hade det gott och varmt. På isen hade bildat
sig underliga figurer med rämnor uti, genom vilka vi
sågo det svarta, hemlighetsfulla vattnet långt nere i djupet;
och om vi blott lade örat till, kunde vi höra, huru dqt
mumlade och berättade underbara ting.

Här vid bäcken, där vi gjorde kalas med isbitar till
traktering och åkte till kyrkan på de stålblanka isflaken,
hade min bror emellertid förkylt sig och blivit sjuk,
farligt sjuk. Nu låg han i stark feber med kort andedräkt och
en skrällande hosta. Och röda blodstrimmor syntes i det
slem han hostade upp. Det var ej längre något tvivel
om, vilken sjukdom han hade. Det var densamma, som där
i trakten tog bort så många små, försvagade så många
stora och förlossade så många gamla — det var
lunginflammation. Och fem mil var det till närmaste läkare!

Tredje dygnet, tidigt på morgonen, just när Ola
därute i drängstugan satt och åt sin första frukostbit, kom
far in till honom, blek och upprörd.

»Du får lov att resa efter doktorn, Ola, genast», sade
han, innan han ännu hunnit stänga dörren.

»Är det så klent i dag?» sade Ola.

»Ja, det är dåligt.»

Ola tog sig ännu ett par munsbitar, strök av kniven
på förskinnet och reste sig upp.

»När tror du, att du kan vara här igen, Ola?»

»Å, jag vet inte så noga. Det är tio mil fram och
tillbaka, och fjällryggen är inte lätt att komma över nu
på vintern.»

»Nej, du är väl knappast här igen förrän fram på
morgonsidan i natt, kan jag tro.»

Far såg ytterst orolig ut. Ola stod en stund och
funderade. Men snart såg han far tillitsfullt in i ögonen
och sade: »Jag tar Lill-Blacken, pastorn.»

Far strök sig över ögonen, gick ett par steg och
stannade åter.

»Då kanske du kan komma igen tidigare i natt, Ola?»
sade han.

»Jag skall skynda mig», ,sade Ola och tog ned sin
tröja från väggen.

»Ja, du får lov att göra ditt bästa denna gång, Ola,
for ser du, det gäller ett liv», sade far.

»Jag -skall bjuda till», sade Ola, och så gick far.

På slaget sex körde Ola fram på gården med Lill
Blacken och fars lätta kyrksläde.

Hästen stod där så stark och knubbig med en krans
dombjällror över den högt upplyftade halsen och de stora,
svarta ögonen lysande av kraft.

Far kom ut i dörren.

»Gossen är sämre, Ola, du måste köra, allt vad häston
orkar!»

»Ja, som pastorn vill», sade Ola och tog tömmarna.

»Men vänta litet, Ola!» Och så gick far in och kom
strax ut igen och lämnade Ola en piska. »Se här, du får
bruka denna i dag, Ola.»

»Ja, ifall det behövs», sade Ola med £träv röst men
tog emot den.

Far gick bort och klappade Lill-Blacken på halsen.
»Kör då, i Guds namn!» sade han. Och Ola for.

Det var en lång da>g, den dagen, för Lill-Blacken och
för oss här hemma också. Sjukdomen tog till, och jag var
stor nog att i fars ansikte läsa, att faran tog till den också.
Jag kände mig så underligt orolig och kunde inte trivas
någonstädes.

Barhuvad gick jag ut i den starka kylan och stod där
med glödheta öron och ögonhåren stela av frusna tårar
och baro. lyssnade .efter dombjällrorna.

»På kvällsidan, på kvällsidan», viskade jag allt
emellanåt, ty vid den tiden måtte väl Lill-Blacken vara här,
tyckte jag.

Jag kommer så väl ihåg, att jag bad Gud genom något
underverk låta Lill-Blacken komma igen på kvällsidan, så att
lille bror sluppe att dö; ty om bara doktorn komme, så...

Ängslig till mods gick jag in igen och smög mig på
tå in i sjukrummet.

Varje gång bror fick en hostattack, vände mor sig om
och såg med förtvivlan på oss andra.

»Han kan vara här vid tolvtiden», viskade far. »Vad
är klockan nu?»

»Fem», sade mor. »Det blir för sent. Det är långt till
klockan tolv.» Och så började hon gråta.

Nej, nu kunde jag inte stå ut längre. Till hälften
kvävd av tårar smög jag mig ut igen. Ingen brydde sig
nu om vart jag gick, eller vad jag gjorde.

Jag började åter att lyssna, fastän jag ju visste, att
det ingenting tjänade till.... Men tyst! — Var det
inte bjällror? Å nej, det var det nog inte, åtminstone
inte dombjällror. Men det hördes i alla fall liksom en

underlig klang i luften. Hundarna skällde i
granngårdarna, men inga bjällror läto höra sig. — Jo, jo! Det
är dombjällror. Och det är våra! — Jag håller andan
och stirrar oavvänt utåt vägen. Bara det nu är Ola och
Lill-Blacken! — Å jo, jag ser ju redan Lill-Blackens kära,
gula, högburna huvud. Jag rusar in, störtar i vildaste
fart uppför trappan, faller omkull men står upp igen, far
av in i sjukrummet och bort emot sängen till mor och väs,er
fram: »Mor, Lill-Blacken kommer!»

»Vad säger du?» viskar mor och reser sig hastigt.

»Du misstar dig nog, min gosse», säger far, men han
blir blodröd i ansiktet och skyndar till fönstret.

»Nej, det är Lill-Blacken, far», säger jag nu högt och
ivrigt och tränger mig mellan far och mor för att också
se genom rutan. Då hör jag liksom en snyftning från far.
I detsairima svänger doktorn ,upp på gården.

»Jo, det var Lill-Blacken, gossen min», säger han litet
darrande på målet och vänder sig bort. Men så vänder,
han sig till mig igen, stryker ’mig flera gånger på
huvudet, ordnar hastigt sin styva, vita halsduk, tar sin mössa
och går.

Där nere framför trappan står Lill-Blacken, skummande
svettig, med rimfrost i näsborrarna och i den våta, krusiga
manen. Han kastar huvudet hit och dit, tuggar i betslet
och flyttar benen oupphörligt. Man ser, hur det då och
då rycker till i hans rygg och länder. I storm och
snöyra har han sprungit de tio norska milen — sprungit fram
och tillbaka på tolv timmar!

Far stod i förstugan och tog emiot doktorn. Man kände
den där egendomliga medicinlukten, när han före far steg
in i salen. Men far, han vände i dörren och gick ut och
tog hästen om huvudet och klappade honom på den
skumvåta halsen.jag säga», tilläde han sakta, i det han tog hästen vid betslet

och drog honom till stallet.

Ola hade rätt. Det gällde ett liv. Och det var
Lill-Blacken, som frälste gossens, det sade doktorn.

* *

*

Tre dagar därefter kommer Ola upp och ber att få
tala med pastorn.

»Nå, Ola, vad ,äx det?» säger far och ser upp från
kyrkboken med fjäderpennan jnellan tänderna.

»Det står nog inte rätt till med Lill-Blacken», säger
Ola sorgset och ser ned på sina krokiga fingrar.

»Vad fattas det hästen?» säger far, som bleknar och
hastigt reser sig upp.

»Jag tror, att han fått lunginflammation», säger Ola
med rörd stämma.

Far brusar upp och säger häftigt: »Då är det du, Ola,
som har kört hono’m fördärvad.»

Ola tummar och vänder på skinnmössan mellan
fingrarna, men så ser han upp på far och säger skarpt: »Det
fick lov att bli antingen pastorns gosse eller pastorns häst.»
Far tiger och tänker på resan till doktorn.

Slutligen säger han: »Se till, att det strax blir bud
efter djurläkaren!»

»Han är redan här», svarar Ola.

»Vad säger han?»

»Han säger, att han skall göra sitt bästa, men han
kan ju inte veta ...»

Far tar rock och hatt och skyndar ut. Ola följer efter.

Lill-Blacken stod i stallet och skälvde i var led.
Huvudet var nedlutat, öronen hängande, ögonen matta och
lidande. Andedräkten var kort och hostan svår.

Men lille Johannes, han låg där inne försänkt i sin
första lugna sömn efter den överståndna faran. Han var
visserligen blek, men andedragen voro lätta och jämna,
under det att Lill-Blacken drogs med alla de sjukdomens smär
tor, som voro en följd av att han räddat gossens liv.

På söndagsmorgonen, så snart jag hade fått på migkläderna, rusade jag som vanligt ned till stallet. När jag

kom dit, möttes jag som alla andra dagar av dejri

starka, varma hästlukten. Stor-Blacken knastrade och åt

ur sin krubba det frodiga höet, och Borka sörplade med

sin grå mule i vattenbyttan, alldeles som de brukade. Men

då jag kom till Lill-Blackens spil ta, ;s,åg jag ej mera där

det kära, gulvita huvudet. Jag greps genast av en

obeskrivlig ångest. Jag gick in i den tomma spil tan, klev

upp på kanten av krubban och såg mig om. Och se,

mitt på stallgolvet, upplyst av en kall strimma av

vintersolen, som silade in genom stallgluggen, låg Lill-Blacken

utsträckt, stel och orörlig.

Det gick en rysning genom mig, liksom om man hade

hällt kall b vatten över mig. »Lill-Blacken, Lill-Blacken»,

viskade jag med gråten i halsen. Men nu gnäggade han

ej mer emot mig, ej heller lyfte han upp huvudet. Allt var

så stilla omkring honom. Ingenting annat hördes än

Stor-Blackens ivriga tuggande och Borkas stampande i spiltan.

Jag rusade nu in och direkt upp i mors knä, där

jag-brast ut i häftig gråt.

»Kära barn, hur är det fatt?» sade mor.

»Lill-Blacken är död, mor, han lever inte längre!»

framsnyftade jag under strida tårar.

Mor reste sig hastigt, som o’m jag hade stuckit henne

med en kniv.

Snart var stallet fyllt av allt gårdsfolket, isom stod

där två och tre tillsammans och såg och talade och

förklarade med denna sjungande, sorgliga ton, som är så egen

för folk på landet, när något ledsamt har inträffat..

Milda och klagande föllo alla ord med långa mellanrum.

Mor hämtade sig först. Hon gick bort till hästen,

klappade honom på halsen och sade mycket lågt: »Ja> Gud

välsigne dig, Lill-Blacken, och tack för allt!»

Så gingo de tysta och stilla ut ur stallet, den ene

efter den andre.

Men den, som ingenting sade och ingenting gjorde,’ det

var Ola. Blek stod han vid den toirima spiltan och

stirrade ned framför sig.

Lill-Blacken gnäggade smått och nosade efter den
vanliga sockerbiten, men den var glömd i dag.

»Brukade du piskan, Ola?» sporde far.

»Jag gjorde, som pastorn sade», svarade Ola, som nu
stod och tog ur selpinnarna. »Det gällde nästan livet, ska»Skall du inte gå in, du också,- Ola?» frågade mor i

dörren.

»Jag kan inte få mig till att gå ifrån honom», svarade
Ola litet tvärt. Och därmed brast den starke mannen i
gråt.

Mor sade ingenting. Sorgen över ett troget djurs död
grep även henne djupt, helst som hon visste, att detta
djur hade offrat livet för hennes barn.

»Det var ingen annan råd, Ola»,’ sade Kon milt och
klappade honom på axeln.

»Nej, det var väl inte det», sade Ola. Och så gick! mor.
Jag vet inte riktigt, hur det kom sig, men visst är,
att när vi två, Lill-Blackens bästa vänner, blevo
ensamma, så föll jag ned på knä på det våta stallgolvet. Och
med handen på den döda hästens huvud viskade jag sakta
och tyst: »Du kära, kära Lill-Blacken!» Ola stod tyst, där
han stod, och lät mig gärna smeka det döda djuret.

Så började kyrkklockorna ringa med en stark, högtidlig
klang. För min barnasjäl blev det nu klart, att Lill-Blacken
hade koirimit upp till Gud och blivit så stor, siå stor, och
att det nu var hans bjällror, som hördes ända uppifrån
himmelen. Men i verkligheten var det första ringningen
till gudstjänst."

Jacob Breda Bull. Från norskan. 

"Dessa bilder från livet i Österdalen utmärks av en klangfull stil, djup sympati och en slående sanning, som ger dem ett högt kulturhistoriskt värde." (ur Wikipedia)

Äntligen fick jag gråta

I går grät jag på både förmiddagen och kvällen, när Rolf Lassgård läste sista delen av Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. Vilken bra bok! Vilket starkt berörande slut!

Jag läste den redan på 90 - talet och tyckte även då den var bra, men nu tog jag till mig den ännu djupare. Der är ett drabbande antikt ödesdrama förlagt till svensk glesbygd/gränsbygd/ödebygd. Tar upp samhällsutveckling och kulturkrockar. Tystnadskulturens skuggor och förödande verkningar, och mycket mer. Där finns också en smittande humor emellanåt och spänning.

Det som fick mig att gråta inte bara, men främst åt de sista raderna, var hyllningen till den ensamma, vilsna, godhjärtade människan, som finns hos oss alla. Just här är det två män, Birger och Björne, som lätt kan få mig att associera till både mig och än mer min far.

Rolf Lassgårds läsning lyfter fram alla dimensioner i boken, samtidigt som hans varma, trygga röst förstärker den omfamnande medmänskligheten.

Tyvärr väcks ett skamset minne varje gång jag hör och ser Rolf Lassgård. Jag mötte Rolf och Johan Ulvesson, vid Rådhusparken tror jag det var, nåt år efter att jag hade flyttat hit till Umeå från Gävle, där vi bodde 16 år.  Rolf hälsade på mig, men jag hejade inte tillbaka. Jag insåg inte att han kände igen mig, eftersom jag stod på Stora torget i Gävle var och varannan vecka och sålde Proletären. Vi möttes också ibland vid hämtning och lämning på Solängsskolan.

Jaja, jag har också många fina teater- och filmminnen av Rolf Lassgård. (Dansen i) Den Stora vreden uppe i Iggesund. Falstaff i Gasklockorna. Vi betalar inte, vi betalar inte i Folkteaterns ordinarie lokaler. Filmen Min store, tjocke far och nu senast underbara Min pappa Marianne. För att nämna några.

En hel del tårar blev det också, när jag läste triologin om Vargskinnet (Guds barmhärtighet, Sista rompan och  Skraplotter) av Kerstin Ekman. Hunden och Knivkastarens kvinna har också satt starka spår i mig. Alla vore värda en omläsning. Hennes Katrineholmssvit borde jag nog också läsa. Häxringar står oläst nere i Farshult. Ofta blev böcker jag köpte olästa  Numera köper jag ytterst sällan böcker och är ytterst tacksam för den fantastiska biblioteksservicen vi har här i Umeå.

Idag börjar P O Enquist läsa Ett annat liv i Radioföljetongen. En omlyssning som jag ser mycket fram emot.

När jag ska skriva in etiketter för det här inlägget, upptäcker jag att det är första gången jag väljer medmänsklighet och empati.

ur Den Stora Vreden Foto: Totte Mattsson

Tomhet, skam och lättnad

För ett par veckor sedan träffade jag min läkare, vilket sker högst ett par gånger per år, så jag hade laddat för mötet i flera månader och efteråt kommer känslor av tomhet, skam och lättnad (över bekräftelse och sjukintyget). Mötet triggade (resterna av) en bekräftelsetörstande desperado inom mig, som också är mera sårbar för varje gång vi ses.

Jag kommer aldrig att glömma orden min läkare sa vid något av våra första möten 2003: "Vi ser ditt lidande och tar det på största allvar." Det har han verkligen levt upp till, t ex gentemot Försäkringskassan. Vad gäller behandlingshjälp har det inte varit lika framgångsrikt, men sedan jag i juni 2008 insåg att jag inte längre behöver någon professionell behandlingshjälp, har det inte varit något problem. Slutet gott, allting gott, så långt. Länge var mina olika terapier det enda som jag upplevde förde mitt tillfrisknande framåt. Sedan snart tre år är mitt liv min terapi. I sig ett stort framsteg.

Att mina framsteg är så långsamma är annars ett stort problem för mig (och främst och kanske enbart för mig, min ekonomi, mina pensionspoäng och möjligen min närmaste omgivning). Därför måste jag ladda upp inför mötena med min läkare för att visa att jag faktiskt arbetar hårt och gör vissa viktiga framsteg. Usch, för denna prestationsiver och perfektionism, som plågar mig trots att övriga världen (eller i a f Försäkringskassan) redan accepterat mig som ett misslyckat och hopplöst fall. Min läkare tror att FK vill "tvångpensionera" mig.

Nåväl, för att visa på framsteg hade jag denna gång tagit med mig några terapibilder till min läkare.
2005 gjorde jag dessa två bilder/självporträtt:











De visar upp ett tydligt bipolärt tillstånd. Jag pendlade mellan att frenetiskt dansa (ofta bokstavligt) och brottas med mina vulkanheta trauman, och att utmärglad och förtorkad ligga utslagen, avskuren från min dissocierade sorg/mina dissocierade livsflöden.

I mitt självporträtt från januari i år är sorgen och livsflödena integrerade på ett helt annat sätt, även om jag ännu saknar förmåga att gråta, annat än till vissa filmer och TV-program. (Senast grät jag till Freedom writer´s och En ganska snäll man.) Jag känner mig stillsamt uppfylld av sorg och olevt liv, som gör mig som helhet trött och otymplig. Samtidigt spelar allt oftare en glad flöjt i mitt inre, en munter vårbäck leker nere i permafrosten (Tack för det ordet, M!), en näktergal drillar på en solbelyst gren inne i de mörka snåren.
Eller för att avsluta med min favorit bland Tomas Tranströmers metaforer: "Jag går sakta in i mig själv/ genom en skog av tomma rustningar".

Orgasmjakt och ständig närvaro

Vi ersätter livet
med rastlösa spasmer
stötar genom det döda köttet
Återupplivningsförsök

Så blottas plötsligt ur kaos
oasen av ständig närvaro

Bert Karlsson gråter när Moa Johansson
(tidigare sedd i "Mammas pojkar") sjunger
Charlotte Perelli tröstar honom
på Kalmar Teater

Sat nam