Den namnlösa fasan

 I början av maj läste jag genom ett lyckligt sammanträffande en  Understreckare om Wilfred Bions forskning och tankar, som ger mig fin spegling och bekräftelse. 

"Hur spädbarnet i samspel med föräldern formar en begriplig värld ur det tidiga livets ogreppbarhet är avgörande för vår emotionella utveckling."

"Det enda som det späda barnet kan göra med det råmaterial till tankar som det initialt konfronteras med – de inifrån och utifrån kommande stimuli som i Bions teori kallas ”betaelement” – är att desperat försöka stöta bort dem genom primitiva former av projektioner. Barnet gråter, kvider, vrider sig och slår med armar och ben i syfte att stöta bort den obegripliga smärtan och ångesten. Här kommer den lyhörda modern i bästa fall att ta emot och känna av barnets projektioner, och i kraft av sin högre psykologiska utvecklings- och organisationsnivå kommer hon i sin omvårdande praktik ... att bli barnets psykologiska matsmältningsorgan som tar emot och spjälkar barnets emotionella råmaterial, och med hjälp av sin associativa kreativitet och sin spontana abstraktions- och symboliseringsförmåga kommer hon att transformera materialet till tankar... när råmaterialet i sin vistelse hos modern har fått form och därmed liksom blivit avgiftat – kan (barnet) hämta tillbaka (det) och använda som meningsfulla byggstenar i sin psykologiska utveckling."

"om modern av olika orsaker inte är förmögen till den mottagande lyhördhet som krävs av henne – innebär att det råmaterial som det späda barnet projektivt försöker göra sig av med kommer att kastas tillbaka på barnet i obearbetad och oförädlad form, vilket hos barnet kommer att generera vad Bion ofta citerat talar om som en ”namnlös fasa”, en fasa som riskerar att permanent etablera sig i grunden av barnets psykologiska vara.

Vissa har kanske utvecklat ett brådmoget intellekt med hjälp av vilket de på ett stelt sätt försöker härbärgera sig själva och sitt förvirrade känsloliv. De kanske blir framgångsrika inom den akademiska världen men kommer man nära dem upptäcker man snabbt att deras tänkande och deras uttryck har något maskinellt över sig. Mer och mer får man intrycket av att deras tänkande är ett slags lingvistisk apparat som fungerar brilliant i sitt automatiska genererande av utsagor och slutledningar, men produkterna som spottas ut upplevs vara helt i avsaknad av emotionell resonans"

Som sagt är detta en väldigt god beskrivning av hur jag upplever att min första tid i livet var och hur jag kom att bli som vuxen.

Denna förbannelse bröts när jag fick panikångest 1994 och sedan dess har jag sakta men säkert och allt mer framgångsrikt lärt mig bli mitt eget "psykologiska matsmältningsorgan".

Den namnlösa fasan ligger dock ständigt på lur, särskilt när jag är på sommarviste här i barndomshemmet. I tisdags vaknade jag i vargtimmen och gick igång på den mest vattenskadade väggen i huset här i stora rummet, sedan  allt frös sönder 2010. Jag såg vid närmare granskning att väggen bågnar och den har en tung 67 år gammal  betongbalkong ovan sig. 

Jag fick bida min tid och härbärgera fasan fram till klockan 9, när jag kunde ringa försäkringsbolaget och sedan börja ringa byggfirmor. Vid tredje försöket fick jag ett halvhjärtat napp, men insåg sedan att grannen J kanske hade nåt tips.

Jodå, han hade t o m en snickare på plats! Snickare S kom förbi och gav lugnande besked, att ingen akut fara föreligger. Och efter midsommar ska han undersöka väggen närmare.

Så var den fasan härbärgerade, hanterad och avvärjd. Men den namnlösa fasan har på denna förfallna fastighet otaliga namn. Och min förmåga att till största delen kapitulera inför dem är beundransvärd.

Vissa saker låter vi dessutom åtgärda. Syrran tog tag i de sviktande golven, vi har åter vatten indraget till pannrum, toalett och kök genom min försorg. Årets projekt har varit att tillsammans med grannen L ta ner tvättmaskinen från övervåningen till pannrummet och få den inkopplad där. Nu kan vi åter duscha, tvätta och har rinnande varmt och kallt vatten i kranarna för första gången på 13 år. Jag skulle kunna sitta länge på en stol i pannrummet och se och höra hur tvätten roterar i maskinen!

Återstår i år,  förutom väggen, att låta mura stöd under den vittrande balkongen och att borra brunn. 

Murningen ska ske på onsdag. Så jag kan i två dagar till bejaka den stora uppgivenhet och trötthet jag känner. Tror att jag i natt har gjort något betydelsefullt genombrott i att generellt sett bejaka dem och inte behöva var så onödigt stressad inför och i allt görande och allt umgänge.

Sen gäller det att även omfamna den namnlösa ledan och den namnlösa olusten...

Eller snarare låta dem ingå i skön förening med sina sköra motsatser.

Väggen och en tavla av

Elisabeth Lindstedt Björk

Nyfikenhet

Ännu fler kloka ord av Niklas Rådström:

"Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv, utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra."

"Naturligtvis kan den nyfikne förirra sig in på voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam eller inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska. De två världar jag kastades mellan i insomningsögonblicket som mycket liten låter sig i nyfikenheten försonas och i någon mån neutraliserar de då varandra. Det ymnigt livsflödande och det övergivet ödsliga sluter sig samman till en enhet i vilken livet inte är något farligt att utsätta sig för, utan en uppsättning möjligheter att erövra, och där döden inte bara är en hotande tomhet, utan en helt livsnödvändig kontrast till det levande."

"Sextonhundratalsfilosofen Giambattista Vico menade att det enda vi kan veta något om är det som vi själva har skapat – allt annat kan vi bara betrakta utifrån och tolka."

"där vetgirigheten vanligen har ett tydligt mål för sin kunskapsväg, är nyfikenheten mer av en lättsinnig flanör."

"Utmärkande för nyfikenheten är att den är helt din egen... Det seende som den söker hos dig är barnets. Och där, i den blicken, är nyfikenheten helt din egen."

"visst kan nyfikenheten föra oss på avvägar, men den leder oss också till upptäckt och helande. Jag kan både skrämmas och hänföras av den uppfinningsrikedom vårt omedvetna uppvisar när det söker reparera det som sargats inom oss. Det är en skapande kraft som kan leda till galenskap, men dess syfte är att i allt vidmakthålla det levande. Det är också en process som desperat griper efter de verktyg som finns till buds. Det kan gå fruktansvärt fel och föra oss in i mentala återvändsgränder, men det är ett förlopp som vill ett enda: att fortsätta att finnas, att vara vid liv till vilket pris som helst, att bli funnen bland de överlevande."

Sven Lindqvist var 

också 

nyfiken.

Med stor förkärlek för Det Omöjliga

En av de absolut viktigaste upptäckterna om mina starkaste drivkrafter gäller min dragning till det omöjliga. Jag minns inte riktigt hur insikten kom till mig, men  2017 var det, och jag förstår dess grund.

Jag kämpade desperat för att som nyfödd få anknytning till min mamma; att inte bara bli upplockad och matad var fjärde timme, utan också få en känslomässig anknytning, istället för att känna en underström av att jag var "något som katten släpat in".

Förgäves.

Efter knappa två månader bröt min sunda och naturliga strävan efter varm anknytning samman. Den var omöjlig.

Där föddes min länge härskande förkärlek för det omöjliga. Ett starkt och dominerande livstema. Tydligast kom det till uttryck i vem jag förälskade mig i. Bara i de omöjliga, avvisande, ointresserade.

Strävan efter det omöjliga var sammanflätad med fyra andra saker, som gjorde livet mycket tungt att leva.

Perfektionismen. Jag måste gjort något fel som inte fick den naturliga anknytningen. Bara jag gjorde helt rätt skulle allt bli bra. Har jag blivit förkastad och saknar värde och existensberättigande, är dessutom perfektion min enda tänkbara biljett till existensen. Mina ständiga misslyckanden kommer också att påminna mig om min "sanna" natur; värdelösheten, avsaknaden av existensberättigande, vilket f ö väcker den kompenserande motkraften omnipotensen. De storvulna, självförhärligande fantasierna och egocentriciteten. Sida vid sida med en självdestruktivitet, som bekräftar avsaknaden av tillhörighet i liv och gemenskap. Dessbättre inte så starkt utvecklad hos mig 

Dragning till det omöjliga och perfektionismen är de starkaste drivkrafterna, ty de är båda just omöjliga, även om jag gärna anslutit mig till det trosvissa: " Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Men skulle det omöjliga visa sig möjligt, d v s sluta vara omöjligt, skulle det förlora mitt intresse, som istället skulle rikta sig åt annat håll. 

Pliktkänslan är följeslagare nummer två. Den är kopplad till min starka envishet och enträgenhet. Att få höra till, passa in. Få mitt största behov, anknytningen, tillfredsställt.

Eftersom min djupaste självbild, och tidigaste erfarenhet varit att detta är omöjligt, så blir pliktkänslan stark och har samtidigt sin motpol i mitt "sanna jag": Jag hör inte till. Jag ställer mig gärna utanför, avviker, blir oppositionell, gör mig omöjlig.

Nummer tre av det omöjligas följeslagare är ensamheten. Jag måste kämpa ensam och har bara mig själv att lita till. Även det ur min tidigaste erfarenhet, som präglat mig starkt. Eftersom jag saknar existensberättigande är det säkrast "att hålla mig under radarn" dvs vara ensam. Detta krockar starkt med anknytningsbehovet och skapar den starkaste motpolen: Enveten strävan efter tilihörighet och gemenskap. 

Behovet att "gå under radarn" är också kopplat till den fjärde följeslagaren: Den hemlige agenten. Jag verkar i hemlighet. I fiendeland. 

Förkärleken för det Omöjliga, Perfektionismen, Pliktkänslan, Ensamheten och Hemligtillvaron, se där det som så länge var min livsluft. Väldigt tunn och skämd luft.

Den tillvaron är också i grunden helt naturvidrig och obegriplig, och behöver en kompensatoriska motkraft. Därur kommer mitt analys-, eller snarare syntesbehov, att söka orsakssammanhang, helheter och därmed begriplighet, förståelse och samhörighet.

Min starkaste upplevelse som speglar den förödande livshållningen är  Harry Martinssons Aniara. Det blev en stor upplevelse att höra den som opera av Karl Birger Blomdahl från Malmöoperan för ett par år sedan. Jag såg även delar av föreställningen på TV, innan jag sorgligt nog av råkade spela över den på videobandet. 

Aniara rymmer också motpolen eller egentligen grannen till den totala övergivenheten; Den universella samhörigheten för att inte säga totala sammansmältningen, vilken i o f s är omöjlig i detta livet. 

Och därför så lockande för mig ...

Bild ur Aniara på Malmö Opera 2017. 

Högkomikern Sandon - Conny Thimander Foto: Jan Wieslander/Sveriges Radio.

Erik Lindegrens fina libretto finns här.

Gulligt mys - anknytning i praktiken

 Ofta hänvisar jag här till avancerad forskning om anknytning. Här ett underbart och lättfattligt exempel från verkligheten.

Möte med KLivet 11 december 2003