Uppsluppna dansar orden i ljus och mörka skrymslen

Nu är jag klar med Ulysses! Nej, klar blir jag nu aldrig. Jag är invigd i en ny värld! Nej, djupare invigd i min egen.
Jag har mött Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande.

Mött dem i en modern, levande och befriande tappning. Vanlig, vardaglig, vankelmodig. Nej, inte halvhjärtad. Det halvhjärtade, halvfärdiga blir i min lyssning/läsning av boken helhjärtat och fullkomligt. En förklädd Gud vandrar genom Dublin och allas våra liv.


Det är nog ingen slump att jag och Stephen Fry uppskattar både Joyce och Wagner. Ulysses och Tristan och Isolde. Långa verk som hamrar på och smeker mitt hjärta innan den förlösande kärleken flödar i slutscenen. I Tristan och Isolde som tragedi, i Ulysses med komiska och mer sinnliga förtecken.

Sen finns det hur många bottnar, ingångar och tolkningar som helst att göra. Olof Lagercrantzs lilla bok "Att finnas till" är i mina ögon den mest givande och i samklang med min uppfattning om Bloom. Intressant är det också att läsa att Mollys monolog, den berömda, sexuellt mycket frispråkiga, som avslutar Ulysses, väl avspeglar Joyce upplevelser av sin hustru Nora.
Arthur Lundkvists essä Ulysses-labyrinten är också läsvärd och sammanfattar de arton kapitlen koncist och i sig ganska meningslöst. Slutklämmen att "en osalig ande irrar omkring i historiens döda landskap... Hans värld har krympt till en gravkammare, där mörkret är uppfyllt av förvirrande ekon från alla tider.", skrev Lundkvist i en bok som första gången kom ut 1939.

Tvärtom finner jag hos Bloom en visionär, universell mildhet, som är alltför oprövad och ännu i skriande behov av att bli förverkligad. Ett litet exempel:

"alla konfessioner och klasser pro rata ska ha en nätt och passande inkomst, alltför njuggt ska det inte vara, något i stil med 300 pund om året. Det är det saken gäller på allvar och det är ingen omöjlighet och skulle medföra en vänligare atmosfär mellan människorna."

Ja, just så, ja.

Vill du närläsa Ulysses i orginal är Frank Delanys veckovisa femminuterspoddar en god följeslagare och du kommer att vara klar om 25 till 30 år!

Både Molly Blooms monolog och Ulysses finns också att lyssna till och läsa på engelska i Naxos Spoken Word Library, som åtminstone från mitt biblioteks hemsida finns kostnadsfritt att tillgå. Kanske också på ditt?





"Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing..."

Ensamhet och tystnad dödar oss

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Olof Lagerkrantz

(citerat ur boken Förluster - Om sorg och livsomställning av Barbro Lennéer Axelsson. Citatet är första halvan av en dikt ur Linjer (1962))

Efter ett par veckors intensivt umgänge med nära och kära gick jag nu i helgen in i en delvis självvald ensamhet och vila.

Detta medförde att en tilltagande känsla av övergivenhet började växa inom mig. Den kulminerade i lördags natt, när jag vaknade halv fyra i en stark ruelse över mitt tröstätande under kvällen. Efter en stund började jag känna att under den ruelsen fanns (det verkligen problemet) en gnagande, frätande, vag men fruktansvärt giftig och förödande separationssmärta.

Jag bejakade smärtan (vilket är betydlig lättare sagt än gjort) och började samtidigt att mjuka mig själv med fingertopparna över bröstet, så det framkallade vällustrysningar, samtidigt som jag sjöng tröstande för mig själv och tänkte och lekte med minnen av fina kärleksmöten den senaste tiden.

(Styrkan i kärlekens läkande kraft är beroende av hur mycket sanning och närvaro den rymmer. Jag har också märkt att styrkan är större i nya (eller förnyade) relationer, vilket jag tror beror på att jag främst jobbar med att läka sår från min allra första tid i livet.)

Grundförutsättningen för att "tricket" att skapa ett kärleksmöte med mig själv ska fungera så bra (en mirakulös vändning från djup separationssmärta till en känsla av varmt välbefinnande på mindre än än timme, ja, faktiskt på ett fåtal minuter) är alla de timmar av hud mot hud - kärlek, som jag tillbringat med min käresta.

(Eller kanske skulle det fungera ändå om jag tidigare haft mod och sinnesnärvaro nog att bejaka mitt inre barns (värsta) känslor utan att infångas, uppfyllas av och börja kämpa med barnets rädsla och skräck inför dessa känslor, vilket blockerar och stänger vägen till djupt, läkande möte med det lilla, svaga, sårbara barnet inom mig. Det är ack så svårt att vuxet värna och vårda detta lilla barn, när jag samtidigt (i min upplevelse) ÄR detta barn.)

Men denna natt lyckades jag alltså med "tricket" (efterdyningarna lever ännu kvar) och jag kunde riktigt "gona" mig i en mjuk, läkande närhet till mig själv och den kreativitet, som föds ur den, t ex denna text och följande dikt:

Jag vill ha flöde
(just nu helst av tårar)

Jag vill ha tydlighet
(sanning öga mot öga)

Jag vill ha kaos
(förträngningar som brister, mönster som bryts och släpper lös extatiska jubelströmmar, ja, alla rännilar är välkomna!)

Jag vill ha lätt sinne

I Allt Detta - lyssnade, mjuk vila
Snälla, snälla, ge mig kraft och mod
I Allt Detta - lyssnande, mjuk vila