Jag - en tranca

Första gången jag kom närmare i kontakt med hypnos var på Vårdgymnasiet i Gävle.
En kollega brukade bjuda in en hypnoskunnig tandläkare att föreläsa och visa sina färdigheter, vilka var imponerande. Eleverna satt kvar i aulan timme efter timme, djupt fascinerade.
Jag konsulterade sedan denna man i hopp om att han skulle kunna få mig in i en helande trance. Men allt jag uppnådde var en viss avslappning.

Annat är det nu, drygt 20 år senare. Min läkare sedan snart fyra år får lätt ner mig i trance och jag har även lärt mig självhypnos, som jag dagligen och nattligen använder med framgång.

 Första tillfället hos Bengt utgick vi från en tio år gammal terapibild, där jag låg utslagen som en torr, söndersprucken pepparkaksgubbe. Min uppgift var att med alla konstnärliga medel tillgängliga bearbeta och uppdatera bilden. Jag förflyttades dock blixtsnabbt in i ett helt nytt scenario. Som en ansiktslöst, odiffrentierat embryo dansade jag i en mörk djungelglänta, svagt belyst av några eldar. Jag hade uppenbarligen förflyttats både till mitt och mänsklighetens tidigaste ursprung!

"Att omfamna mörkret" 24 september 2015

 Några dagar senare läste jag följande av Daniel Sjölin i SvD:
 "livets urcell. Denna cell är en mäktig liten snabblevande rackare med Barbapappakrafter, som kan förvandla sig till vad som helst".

Precis! Han beskrev exakt vad jag upplevt i hypnosen några dagar tidigare.

Vid ett annat tillfälle gled jag  i en trygg, varm bubbla genom ett epileptiskt anfall av sönderslitande käftar. Nästa gång kände jag att anfallet var otämjd livskraft.

Annars har typtrancetillståndet blivit att ansiktet drar ihop sig, stelnar i en grotesk grimasch; ett skydd, ett ursprung, en mask.

Masken består bl a av russinskrynklad avsky, vrålande, gapande gallskrikande skräck och vrede.
Och framförallt ihopknipt och ihopbiten sorg.
och RASERI
Ur- sinne.
Lifsens rot.
Ännu avskuren.
Delvis.

Under hösten har jag lyssnat på/läst Håkan Nessers "Elva dagar i Berlin". En trivsam folksaga i modern tappning, där hypnos spelar en viktig roll. Jag kände igen mig väl hos den enkelspårige och renhjärtade huvudpersonen Arne.
I två av årets bästa läsupplevelser spelar också fotbeklädnader en viss roll. I Mankells sista bok är det gummistövlar och här ett par gula promenadskor. De har onekligen på fötterna, Mankell och Nesser.

Upprättelse

När nu Håkan Nesser kommit med en ny roman kan det vara dags för mig att skriva om hans förra!
Jag läste den i februari och för mig är "Berättelse om Herr Roos" en stark berättelse om upprättelse. Det är omöjligt för mig att inte känna varm sympati för en människa som presenteras så här:

"Som människa betraktad har jag varit skäligen misslyckad. Sedan min far dog tror jag ingen har tyckt om mig, då var jag tolv år. Det har heller inte funnits några skäl att tycka om mig, jag har inte ínte varit särskilt förtjust i andra människor heller, så det är inget att orda om."

Bokens credo ger mig också instämmande gåshud:

"Händelserna, dom såinihelvete överskattade händelserna, är ingenting annat än parentestecken runt mellanrummen. Det är bra om ni håller det i minnet, ni som rusar blint omkring i världen och tror att ni är på väg någonstans - allting finns i pauserna."

F ö hittade jag lite intressant skvaller om Håkan, som liksom jag tycks bli lite mjukare med åren och upptäcka mognare sätt att hävda sig.

Ensamma särlingar

Håkan Nesser har just kommit med en ny bok, medan jag idag har avslutat Skuggorna och regnet från 2004. Den är fint inläst av Torsten Wahlund. Det är en blytung bok både i pappersformat och till innehåll.
Det är den bästa bok jag läst av Nesser, även om de två första Barbarottiböckerna och särskilt Människa utan hund är betydligt mer underhållande och lättsmält.
Ju mer jag läser om och av Nesser, ju mer märker jag hur mycket vi har gemensamt. Vi är både födda i början av 50-talet. Våra fäder var till en början småbrukare. Nessers familj bröt tydligen upp och flyttade in till stan. Vi blev kvar på landet, men pappa började jobba i industrin och blev månskensbonde. Vi växte upp i brytningen mellan resterna av det gamla konservativa samhället och det moderna liberala samhällets totala segertåg. I övergången mellan ett samhälle där många ännu bodde på landet till ett samhälle där de allra flesta bor i stan. Rockmusiken skakade om, men lösgjorde aldrig våra rötter. Vi gjorde en klassresa, fick utbilda oss. Båda till lärare, även om jag blev det mycket senare än Nesser. Vi verkar båda vara uppvuxna i familjer där medlemmarna var känslomässigt frikopplade från varann och det rådde stor ensamhet.
Vi verkar båda möjligen ha en släng av Asbergers syndrom, som jag tror är en följd av uppväxtens karghet, den brytningstid vi växte upp i och den klassresa vi gjorde. Nesser har en mer utvecklad humor och är en skicklig intrigmakare. Jag har en större förmåga att beträda de psykologiska djupen. Fast i den här boken är Nesser som sagt ute på riktigt mörka, djupa vatten. Eller som han skriver: Djävulen är alltid vaken. Gud måste man väcka varje morgon.

Om Nessers nya bok: SvD GP Expr Arb.bl TA HD KB YA

Åh, dessa ljuvliga kyssar!

Först i mitt nuvarande förhållande har jag insett hur ljuvligt och viktigt det är med kyssande.
Fast det länge borde varit uppenbart, alltsedan jag 1998 förstod att min viktigaste läkning handlar om att ge mig en ny spädbarnstid, då det där med grip- och sugreflexen och Freuds orala fas m m, som bekant står i centrum.
Allför mycket mat och sötsaker har jag alltid haft en tendens att stoppa i mig. Att det finns ett betydligt nyttigare mungodis att frossa i har varit sorgligt förbisett.
Att ligga med varann, när man lämnat ungdomens hormonstormar bakom sig, kan vara en svår och ömtålig balansakt. Men ack så sagolikt hänryckande, när den lyckas.
Även om potensen och det vaginala lustflödet en dag försvinner lär kyssandets munnimumsande kunna bestå. Nå´t att jubla och glädjas åt.

Några personer i boken "Skuggorna och regnet" har ett extatiskt kysskalas, som Håkan Nesser på sedvanligt sätt beskriver med inlevelse och distans i skön förening:

"Kyss mig, Viktor", sa Gun-Britt Gunnarsson och spottade ut tuggummit.
Jag såg hur Viktor - med en sorts högrött, sammanbitet ansiktsuttryck, som sannolikt vittnade om både panik och dödsföraktande beslutsamhet - långsamt närmade sin mun till hennes. Hon hade slutit ögonen, men i gengäld särat på läpparna en smula. Med ens var han framme med truten, och på något sätt... på något sätt fungerade det. De kysstes och kysstes, som om de aldrig hade gjort annat, det var som fan, tänkte jag, och funderade hastigt på om det kunde vara läge att skylla på att man var lite pinknödig och klättra ner - men innan jag hann komma till beslut, hade jag Åsa Hessleman liggande i mitt knä, i exakt samma ställning som Gun - Britt Gunnarsson låg i Viktors. Dånad, liksom.
Jag tittade på henne. Hon blundade hon också, men hade glömt att spotta ut tuggummit. Käkarna malde runt lite slött. Hon var rätt snygg, insåg jag äntligen. Jag överlade hastigt med mig själv, sedan böjde jag mig framåt och tryckte läpparnas mot hennes. Det må bära eller brista, tänkte jag.
Det bar. Det inte bara bar, det var rent sensationellt trevligt. Mycket bättre än cigarretterna och colan. Mycket bättre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Jag vet inte vart tuggummit tog vägen, antagligen svalde hon det. I varje fall fann jag omedelbart att det här var en sysselsättning som inte liknade någonting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingenting annat jag varit med om, och det fanns absolut ingen anledning att avbryta verksamheten. Vi kysstes och kysstes och kysstes, vi också. Ibland kved hon lite svagt och kuttrande. Det pirrade i hela min kropp, och på något vis kändes det att det pirrade i Åsa Hesslemans kropp också. Jag fick stenfjong från första början, men några tankar på att traska vidare på den inslagna vägen dök inte upp i huvudet på mig. Antagligen inte i de andras huvuden heller. Åsas och Gun-Britts och Viktors. Det fanns ändå gränser, och det var gott nog att sitta häruppe i Fågeltornet, högt ovan världens rök och larm, och utforska varandras munhålor.
Fyra unga realskoleelever på orienteringstävling. Redan medan det pågick visste jag att det här var den mest minnesvärda stunden dittills i mitt liv. Utan jämförelse. Vi sa ingenting. Vi bytte inte ställning. Vi bara fortsatte och fortsatte tills tungan och läpparna ömmade av träningsvärk och gnuggsår."

På resor i Håkan Nessers värld

Just nu har jag en Håkan Nesser - period. Han har för övrigt en sympatisk hemsida. Dessutom läser han in sina böcker på ett bra sätt, vilket inte är alla författare förunnat.

Efter att ha läst "och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" inser jag hur mycket ensamhet det finns i Nessers böcker. Det är kanske därför jag har så lätt att identifiera mig med hans författarskap.
I djupare mening var jag totalt ensam tills jag var 25+ och saknade dessutom den humor, som finns i Nessers böcker och gör att man kanske inte drabbas av det djupa elände som finns där. Det hela blir bara skönt och underhållande. Samtidigt finns ensamheten och eländet där även om det inte "sticker en i ögonen". Förmodligen en av förklaringarna till Nessers stora framgångar. Naturligtvis tillsammans med de oftast fyndiga och välgjorda intrigerna.
Jag minns ett annat exempel på vad jag skriver om ovan i Lasse Hallströms genombrottsfilm "Mitt liv som hund"(1985). Jag såg den på bio vid den tiden och fann den enbart mycket underhållande. Det var innan min panikångest 1994 och innan min egen barndom kom i kapp mej. När jag därefter sett om filmen slår eländet i filmen emot mig starkt.

Åter till Nesser. I hans två senaste böcker i den nya serien kring kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, liksom jag skild och med en tonårsdotter, finner jag att ensamheten successivt viker och närheten tilltar. Gunnar finner precis som jag en ny livskamrat och i mitt fall bor hon bara ett stenkast bort. Försoning och ödmjukhet tilltar.

Nu har jag lyckats presentera mig inom bloggens ramar på ett snyggt och lagom inlindat, men förhoppningsvis inte intetsägande sätt.
De saker bloggen utlovas handla om har också kommit med. Utom sex.
Jag återkommer...
F ö är Håkan Nessers "Människa utan hund" en skamlöst underhållande eländesskildring!