Sorg, skapande och samlande

Här kommer några för mig oerhört centrala och upplysande citat ur Niklas Rådströms Som har inget redan hänt:

"Sorgen kräver att vi ger den ett namn för att den ska kunna utföra sitt arbete. Annars går den vilse i sina uppgifter och vet inte vad den ska göra. Då irrar sorgen kring och börjar plocka med annat med sina kalla fingrar, likt ett uttråkat barn som vänder sin uppmärksamhet mot vad än som finns till hands. I sin sysslolöshet och fumlighet kan sorgen ha sönder vad som helst, som för att påkalla uppmärksamhet eller av ren leda bara. Det namn vi ger sorgen måste bekräftas av andra för att få giltighet, annars kan vi kalla den vad som helst och den kalla sig vad som helst. Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Den sista meningen i det citatet stämmer till punkt och pricka, som beskrivning av en påtaglig sida i mitt liv: "Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Sen undrar jag om det räcker att den får ett namn? Jag tänker att den behöver bearbetas och införlivas i kropp och sinne.

Sedan gör Niklas R en mycket intressant och ögonöppnande koppling mellan sorg och skapande;

"Såväl sorgen som skapandet söker tecken och mening i allt de möter. Både sorgens och skapandets grund är saknad – för sorgen handlar det naturligtvis om det förlorade objektet för de djupa känslorna, för skapandet upplevelsen om att världen är ofullständig och behöver lagas. Förlusten måste ges namn och ansikte. Men om större delen av det som gått förlorat är en längtan, en frånvaro, en förhoppning, en redan övergiven plats? Då finns inget att rikta sitt avsked mot och vända sig från. Då får barnet som förlorat sin förälder postera sig som väktare intill en tom grav i hopp om att för sig själv och omvärlden dölja det faktum att kryptan är tom. Det blev den enda möjliga strategi jag såg att handskas med min förlust."

Ja, så var det verkligen för mig! Och är onekligen delvis fortfarande. Och det lyfter fram skapandets osunda sida; en flykt och förnekelse av förlustens smärta och sorg. Ett fåfängt försök att ersätta det oersättliga.

Samlande kan ha en liknande funktion:

"Samlandet i sig var som att foga ihop något som brustit och gått sönder och som jag genom att föra samman det igen kunde göra helt och oskadat. "

Den namnlösa sorgen, det rastlösa skapandet och samlandet kan bli en besatthet, som jag känner så väl och ännu dagligen lider under. Men ändå långsamt allt mindre.

Det är också det jag främst läser in i Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt, vars sju delar jag avslutade förra året efter fyra och ett halvt års läsning. Nu läser jag med stort intresse Carl Johan Malmbergs tjocka, vackra bok Lyckans gåta, som har andra infallsvinklar på Prousts skapelse. Jag återkommer kanske till det.

Banksy: Girl with balloon

Dagliga små njutningar

Nu har jag det tuffa och nyttiga utmaningen att skriva om njutningar, fast jag just nu mår skit.

Vaknade halv fem efter bra sömn med tunga, krävande drömmar. Tinnitusen dånar i huvudet. Infektionen är kvar, men befarad försämring har uteblivit. Obehag och olust härjar främst i bröstet. Jag lyckas dock somna om till halv sju. Skönt!

Tillståndet inombords är detsamma, men det ljusnar, om än strilande höstregn ute, nu när vi går in i den mörka årshalvan.

Jag njuter av att ha klarat mig genom ännu en natt. Av att leva, andas och vara fysiskt frisk (bortsett från infektionen). Av att klara av att härbärgera och processa så mycket smärta, som jag föreställer mig är ändlig och övergående, och jag har tillförsikt att snart kommer en bättre dag.

Igår gjorde jag äntligen ett ordentligt horoskop, vilket jag tänkt på många år. Jag lyssnade för ett tag sedan, när Eric Schüldt talade fängslande om horoskop i Två män i en podd. Den första riktigt bra podden, som jag funnit vid sidan av Alex&Sigges.

Horoskopet stämde kusligt väl. Jag vet så klart sen tidigare att jag är Stenbock; allvarlig, stabil, lojal, men nu fick jag massor av ytterligare information, som jag så småningom blev överväldigad av och tröttnade på. Återkommer kanske!

Igår blev jag också klar med Sigge Eklunds Livets små njutningar, som blivit en mediesnackis, närmast "kölhalats" av de flesta kritiker och sålt som smör.

Boken är överraskande bra. Den bör läsas och inte bara lyssnas på. Dels läser inte Sigge jättebra, och dels är det lättare för mig att ta in orden och språket, när jag läser.

De korta kapitlen i boken är en njutning att insupa! Väldigt välskrivet, särskilt med tanke på att det skulle kunna bli svulstigt och patetiskt. Sigge säger sig skrivit den under två år och han har fått till språket, så att det verkligen levandegör de 47 njutningar han beskriver. Att jag kan känna igen mig i nästan allihop spelar kanske in i min upplevelse. I t ex Jordgubbar med grädde och Skumbad beskriver han exakt min upplevelse, även om det nu är mycket länge sen jag badade i badkar och jordgubbarna åts i barndomen.

Just nu njuter jag av S:s pustande till härliga Sofias hemmagympa, där jag själv nästan alltid deltar, men nu sätter infektionen stopp.

Jag tänkte ett tag skriva egna minnen av alla Sigges njutningar, men det får vara. Istället ska jag lista fler dagliga.

Min livsviktiga heliga, härliga helandetid varje morgon, innan ledan tar över. Men då finns min härliga snuttefilt; mobilen att ta till. En underbar njutning, som lätt kan slå över i besatt missbruk, vilket jag dock sällan upplever som ett problem för mig. Den är främst en fantastisk väg till njutning. Kunskap, skönhet, resor, musik, streaming, kontakter, utbyte.

YOGA, MEDITATION OCH DANS! Det är en osviklig njutning, särskilt när de kan göras utomhus, fast den tiden är nästan över för i år.

Hela förmiddagarna är en viss njutning. Jag har energi, orkar göra saker.

Att lyssna på Radiföljetongen medan jag gör min lunch; dagens första måltid, antingen god gröt eller gott bröd med brieost, hummus och en god smoothie.

Just nu är Radioföljetongen Händelser vid vatten av Kerstin Ekman uppläst av Rolf Lassgård. En ren njutning!

Sen inträffar dagens höjdpunkt; att äta dagen första mål lunchen framför vår begagnade 37' platt-tv, som för ett par år sen fick ersätta vår lilla tjock-tv. Det bytet ledde till en daglig njutning! Särskilt att se naturprogram. 

I går lunch och kväll såg vi klart Sommaren 85. En "sexfixerad Åsa-Nisse", som någon tidning skrev. Den var helt OK att se, kom t o m lite tårar till sista avsnittet. Lotta Telje, är alltid en njutning att se, även om hennes karaktär här var jobbig och plågad. Emma Broomé var en ny trevlig bekantskap. Språkresedottern spelad av likaledes nya Elina Slätterman gjorde bra ifrån sig. Fint återse Mattias Nordkvist; Gustaf i Vår tid är nu. Och en bonus att få se Umeåbon Staffan Ling i en liten roll. Så ska jag inte glömma Kajsa Ernst och de vackra bilderna från Ålleberg! De senare vill jag njuta av på plats nån gång. För S blev serien extra berörande, eftersom hon också varit  på språkresa till England.

Sen börjar lång dags färd mot natt. Jag sover middag, trots olust både då och på kvällen inför sovandet. Middagssömnen ger en viss nytändning.

Nu drack jag en stor kopp vatten. Vilken njutning!

Nu ska jag få fotmassage med lavendelolja! Fortsätter inlägget imorgon.

....

I natt vaknade jag redan 03, och har varit vaken sen dess. Det blir ofta så någon natt i veckan. Jag var vid gott mod. Infektionen nästan borta. Tinnitusen lika högljudd, men det störde mig inte. Efter någon timme fortsatte jag lyssna på Alex Schulmans Överlevarna.

Nu är jag seg, mosig och osoven. Ingen direkt njutning, vilket dock är ämnet. Glad att natten är över och dagen här. Och inlägget får snart rundas av för hjärnan är som sagt seg, mosig och oinspirerad.

Nu 07.30 tumlade S ner bredvid mig och började berätta sina drömmar. En skön njutning, blandad med ett vagt agg över att varit övergiven så många timmar. Våra olika dygnsrytmer är en nyttig utmaning.

Att äta är en daglig njutning och mitt värsta missbruksproblem, även om missbruk nog är ett lite för starkt ord. Dagliga problem med tröst- och överätandet har jag i alla fall. I går bakade jag en mycket god kladdkaka på päronbotten. Använder dadlar i stället för strösocker vid all bakning. Alltid något och blir godare.

Åter till Sigges bok. Ett kapitel heter Trösta barn och det väcker insikten till liv att jag (nästan) aldrig blev tröstad som barn och inte heller förmådde trösta min dotter. Så fruktansvärt hemskt! I stället för tröst fick och gav jag förebråelser och den vuxnes oro tog över fokus från det rädda, lidande tröstbehövande barnet. I går slog det mig hur dålig jag är på att trösta mig själv på ett sunt sätt, och hur bra jag är på självförebråelser. När min dotter var 4 - 5 år gammal textade hon hjärtskärande på ett  A4 - papper:                                                      TRÖSTA ALT I    BARN • NED    AMELESNA.

Sigges bok är inte något ytligt lyckofluff. Där finns hela tiden en underström av ensamhet och sorg. En mörk mystik finns där. Han saknar något. Oklart vad. En sammansmältning med något transcendent?Den paradisiska barndomen före föräldrarnas skilsmässa? Ett mycket litet inre barn långt inne i labyrinten? Eller bara lugn och ro, egentid, långt från barnansvar och rampljus? Kanske allt det? Vem vet?

På ett ställe skriver han:

"Du skulle kunna vandra in mellan stammarna och aldrig komma tillbaka."

Avslutningsnjutningen är i alla fall en perfekt lyckosvindel.

I natt slog det mig också att näst efter S, så är Alex och Sigge (främst Alex) de två människor jag känner bäst. Eller tror mig känna efter att bl a ha lyssnat på mer än 400 poddtimmar. Den känslan är jag sannolikt inte ensam om, och det berättar något om vår tid. Individualismens och Ensamhetens tid fylld av låtsasvänner.

Detta långa slingrande inlägg är inspirerat av min läsning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag är snart klar med del 5 av 7. I del 4 och 5 tuggar han på rejält om samma saker och utvikningarna är legio för att inte säga huvudinnehållet. Ändå handlar det egentligen bara om två textrader hos Jocke Berg och Kent:" Jag slåss och håller kroppen varm/ en dröm om mammas ömma famn" (och hans homosexualitet förlagd hos andra). Skriva kan han och ibland glimmar texten till av djup skönhet och insikt.

Dotter Moas porträtt av mig är en njutning att ha och se.

Till sängs med Marcel Proust

"Berättaren är ett vilsegånget barn bland skuggorna" (Olof Lagercrantz)

Sven Lindqvist skriver klokt i en essä 1966: "Har man läst en sida Proust, har man läst hela Proust. Men denna insikt kan lika litet avhålla mig från de övriga 2 999 som en fullständighetsupplevelse kan avhålla mig från att fortsätta leva."

Ett annat sätt att säga det är att i ordmassorna ryms underbara guldkorn.
Här kommer tre ur "På spaning efter den tid som flytt" Band I:

"Men på sista tiden kan jag åter mycket väl, om jag lyssnar, förnimma de snyftningar jag hade styrka nog att kväva inför min far men som brast ut då jag blivit ensam med mamma. I själva verket har de aldrig upphört, och det är bara därför att livet nu omger mig med en djupare tystnad, som jag åter börjar höra dem, likt klosterklockor som under dagen överröstas av stadens buller, så att man tror att de tystnat, men i kvällens stillhet åter börjar ringa."

"Men en gång detta år råkade tante Leonies "vanliga lilla lunk" i olag. Likt en frukt som mognat utan att någon lagt märke till det och som lossnar av sig själv, inträffade en natt kökspigans nedkomst. Hennes smärtor var olidliga, och som det inte fanns någon barnmorska i Combray, måste Francoise redan före gryningen fara och hämta en i Thiberzy. Tante Leonie stördes i sin vila av flickans skrik, och hon saknade Francoise som trots det korta avståndet dröjde länge borta. På morgonen sa mamma därför till mig: "Gå upp och hör om inte tante Leonie vill någonting!" Jag steg in i det första rummet, och genom den öppna dörren såg jag tante Leonie som låg på sidan och sov. Jag hörde hennes lätta snarkningar och tänkte just smyga mig bort, men ljudet av mina rörelser måste ha trängt in i hennes sömn och kommit henne att "gå ner i varv", som det heter när det gäller bilar; ty snarkmusiken avbröts ett ögonblick och tog sedan åter vid i en lägre tonart. Därpå vaknade hon och vred på huvudet ett halvt varv, så att jag såg hennes ansikte. Det uttryckte ett slags fasa; hon måtte ha drömt något ohyggligt. Hon kunde inte se mig från sin plats, och jag stod kvar oviss om jag borde gå fram eller smyga mig undan, men så tycktes hon komma åter till verkligheten och inse att hon blivit skrämd av bedrägliga syner. Ett leende av lycka och from tacksamhet mot Gud som lät livet vara mindre grymt än drömmen upplyste svagt hennes ansikte, och trogen sin vana att tala halvhögt för sig själv när hon trodde att hon var ensam, mumlade hon: "Gud vare lov! Vi har ju inga andra bekymmer än kökspigan som håller på att få barn! Och jag drömde att salig Octave hade uppstått från de döda och ville ha mig att ta en promenad varenda dag!" Hennes hand sträckte sig efter rosenkransen som låg på det lilla bordet bredvid sängen, men sömnen överväldigade henne innan hon lyckats få tag i den; hon slumrade lugnad in på nytt, jag smög mig ljudlöst som en katt ut ur rummet, och varken hon eller någon annan har någonsin fått veta vad jag hörde."


"Luften därinne var mättad av den finaste tystnad"