Tolvstegsgemenskap

I går lyssnade jag tårögd på sista delen av radioföljetongen (repris ikväll), där P O Enqvist läst sin självbiografiska "Ett annat liv". Han berättar hur hans väg till nykterhet går via tre behandlingshem, som drivs enligt Minnesotamodellen d v s utifrån Tolvstegsprogrammet. Från två hem rymmer han, men på det tredje hittar han hem till ett konstruktivt sätt att ta itu med sin barndoms trauman.

På de första ställena behandlas han av personalen som en obstinat missbrukare (vilket han är), som ska brytas ner enligt en bestämd mall. På det tredje blir han behandlad, som en unik och särpräglad individ och hans individuella behov respekteras:

"Sanne kom punktlig klockan sju på morgonen. Hon var mycket effektiv, och de fick upp honom ur sängen, och de klädde på honom och satte honom på en stol i hallen, och han motsatte sig icke.
Han försökte sätta på sig skorna själv, men misslyckades.
Sanne satte sig då ner på golvet och tog på honom skorna.
Lone hade sedan sagt Han vill ha med sig sin ordbehandlare och så vill han kunna ringa till mig när han önskar, jag tror båda delarna är viktiga, annars rymmer han bara igen. Och Sanne som satt på golvet och snörde på honom skorna hade då bara svarat Ja det är helt emot reglerna, men det är jag som är chef och bestämmer, så då säger vi det.
...
Det var ju samma Modell, varken bättre eller sämre, samma behandlingsschema, samma Stora Bok, samma insikter som på M 87, och förmodligen också på Island, om han förstått något överhuvudtaget där.
Ändå var allting fullständigt annorlunda.
Det var något danskt, varmare, det var som om de andats på ishinnan och människans ansikte kommit fram, med självrespekten kvar, fast utan lögner. Det var som om själva tonfallet från den beslutsamma Sanne när hon den morgonen snabbt ändrat reglerna, satt på honom hans skor, och kört upp honom till Kongsdal, som om det hängde kvar alla veckorna.
Det var en fin tid. Fina kamrater. De höll ihop, men inte gentemot ledningen. Och det som hände var något annat än Metoden."

Gemenskapen i självhjälpsgrupperna, där man speglar och bekräftar varann, finner han oändligt positiv.
Samma sak kan jag säga om mina tio år i Tolvstegsprogrammet, ACoA, Vuxna Barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer, där jag tillhör den senare gruppen. Alla möten och människor under dessa år minns jag med stor, djup och varm tacksamhet. Många människor och möten lyser med stark och oförglömlig kraft i mitt minne. De blev min funktionella familj, som jag så länge saknat och där lärde jag mig att övervinna skam och rädsla och tala om min uppväxt och hur jag känner idag.

Även under perioder när jag inte har gått på möten har det varit en viktig trygghet att denna förstående gemenskap finns. Så förra sommaren när jag gick på ett enstaka möte kände jag att nu är detta klart. Jag behöver inte gå på fler möten. Från att olika former av terapi varit mitt (enda meningsfulla) liv, har mitt (vardagliga) liv blivit min terapi.

"så jag förstår hur det hänger ihop"

Jag minns att jag blev starkt berörd av att se P O Enqvists pjäs "I lodjurets timma" på Gävle Teater omkring 1990. Det är intressant att i "Ett annat liv"(just nu som radioföljetong) få höra hur pjäsen kom till. P O sitter i en paradlägenhet i Paris med katten August och håller sakta men säkert på att supa ihjäl sig, samtidigt som han försöker närma sig sin barndoms trauman och börjar med barndomshemmets telefonnummer; "Sjön 3".

Vid samma tid höll jag på att arbeta och stressa ihjäl mig och därigenom försöka fly min uppväxts trauma, som då var mig totalt omedvetet, men ändå förmådde beröra mig via Enqvists pjäs. När jag nu läser om den finner jag den tämligen intetsägande, liksom f ö även "Tribadernas natt", som plötsligt förvandlade P O Enqvist till ett världsnamn 1975. Pjäsen "Från regnormarnas tid", som jag såg på TV med Lena Endré och Tomas von Brömsen, är däremot ett djuplodande mästerverk om att hantera värdelöshetskänslor, som förvärvats med modersmjölken, och försöka nå fram till kärlek i sina relationer. Ja, om det handlar även "I lodjurets timma", som slutar så här:

"Två dagar senare var han död. Dom försökte tala om för mig hur han gjort det, men jag ville inte höra på. Jag vill gärna tänka mig att han, på något sätt, borrat in sitt huvud i Guds armveck, legat och spunnit en stund, känt handen som strök, och så helt enkelt dött. Vad ska man med en Gud till, om man inte kan dö i hans armveck? (paus) Det måste vara lätt att dö om man vet att man har en katt som väntar på sig.

...

..nånting lärde jag mig den natten. Och det har hjälpt mig genom mycket under de tretton år som gått. Och jag hoppas att det ska fortsätta hjälpa mig till det ögonblick jag själv dör. Då vill jag dö precis så där lätt, inborrad i Guds armveck, framför fönstret till sovrummet i morfars hus. (paus) Brandstegen. Trädet. Vit snö och fullmåne. Backen ner mot kallkällan med grodorna. Telefontrådarna som sjunger, så jag förstår hur det hänger ihop. Och rönnen full av snö och fåglar.

När jag gick till sist den kvällen, hade han än en gång börjat försöka på Rod Stewarts "Sailing". Det var det året skivan kom. Han kanske tyckte om den. Det var det sista jag hörde från honom."

Enqvist om längtan, befrielse, döden och kärleken

Jag läser "Boken om Blanche och Marie" av P O Enqvist i hopp om att finna några ledtrådar om hur det gick för honom efter att han blev helnykterist i slutet av "Ett annat liv".
I vanlig ordning döljer han sig i kvinnor och historiska personer, men mot slutet av boken finner jag några pusselbitar, som jag gärna instämmer i:

" Det var något varmt, hemlighetsfullt i denna förbjudna lägenhet som fick henne att känna det som befann hon sig simmande i ett varmt hav, blev vaggad i varmt vatten, nej som om hon vilade omgiven av fosterhinnor, som ett foster i en livmoder? kunde man tänka så? vilade inte detta foster i ett livgivande fostervatten? Samtidigt, intalade hon sig, var detta hon nu upplevde något större: livets innersta mening, bara uppenbarad för oskuldsfulla barn.
Som för mig, tänkte hon.
Hon försökte säga det till honom, men visste att han inte skulle förstå hur det var att leva i exil, att man då alltid drevs att uppsöka ett slags livmoder, i livets mitt, var man än befann sig!
Som om man alltid försökt hitta hem till denna livmoder, förstod han? var man än befann sig! alltid!"

"Hon hade plötsligt befriat sig från tyngd och historia och smuts, som om undret varit möjligt. Han hade, när han såg henne, gripits av något som liknade yrsel. Och under dansen, där egendomliga steg och rörelser verkade födas ur ingenting, hade hon plötsligt framstått som bilden av människan befriad från sina bojor, befriad från sina förutsättningar. Som om hon alls ej varit en maskin, utan förstått att man kunde välja sitt liv, och dansa in i ett nytt."

"Rör dig inte, viskade jag. Ligg stilla. Jag är inte rädd, jag vågar röra vid dig, du är inte helig, jag är inte helig. Och du är inte rädd. Jag rörde handen i mjuka lätta rörelser över hans bröst, hans hals, han andades lugnare nu. Är du inte längre rädd? Nej, viskade han, jag är inte rädd. Och du hör min röst? Ja, sade han, jag hör din röst. Står man vid ett stup, viskade jag, och allt är svart där nere, då får man inte stå ensam, då står jag tät intill dig.
Står du intill mig?
Ja, det är alldeles mörkt men vi delar mörkret, det är det som är kärleken..."

"Det vore bättre om du inte fanns"

Hur är det att växa upp, när det står skrivet i eldskrift över min barndom: "Det vore bättre om du inte fanns"?

Både P O Enqvist och jag har haft en sådan barndom och det är med igenkänning och fascination jag läser hans senaste bok "Ett annat liv".
Där finns likheter, men också stora skillnader i att hantera detta; "Det vore bättre om du inte fanns."
Jag kan tycka att P O har haft det värre än jag genom att han plågades av en påstått allseende och straffande gud från första stund. Medan denne kom in i mitt liv först i småskolan.
Det är intressant hur barnet söker en förklaring till sin belägenhet. P O finner nån sorts tröstande förklaring i att tänka att han kanske egentligen är sin döde lillebror och därför mår som han mår. Själv minns jag starkt hur jag en en het sommardag läste i tidningen att en komet eventuellt skulle kollidera med jorden och utplåna den. Inför denna uppgift kunde jag släppa loss min dödsångest och började må väldigt dåligt. Men när jag så lekte ute på åkern i höbärgningen glömde jag bort jordens och min möjliga undergång. Först när vi gick hem senare på dagen, när det i tidningen angivna klockslaget redan passerat, kom jag åter att tänka på det. Jag (och jorden) hade undsluppit, vilket gjorde mig lättad och glad.

Paradoxalt blir P O:s far, som dog redan när P O var sex månader, ett slags skyddande fantasigestalt, som följer honom genom livet under namnet Välgöraren.
För lilla PO är den kalla, mörka stjärnhimlen hotfull och skrämmande, ty där bor den straffande Guden. Himlen blir hanterlig först när den också befolkas av seriefiguren Blixt Gordon och hans äventyr. För mig var de lysande stjärnorna på himlen alltid en tröst: Det fanns ett varmt, blinkande ljus i det annars kompakta mörkret.

Snällhetens gissel plågade både P O och mig, även om jag hade några tidiga år med inslag av buspojksliv, innan den allseende och straffande guden slog till. Även jag var en Tyst Tall och feg fotbollsmålvakt. Förräderiets fenomen har lockat även mig, eftersom jag varit fräck nog att trotsa "Det vore bättre om du inte fanns" - pulsen i mitt blod. T o m när min pappa kapitulerade och tog livet av sig, när jag var 20 år gammal, envisades jag och kämpade vidare även om det satt hårt åt.

Alltsedan "Sekonden" från början av 70-talet, som var den första boken jag läste av Enqvist, har jag följt hans författarskap och känt att det berört mig på ett särskilt sätt. När han nu slutar dölja sig i olika romanfigurer och ofta ganska komplicerade resonemang och skriver rakt, hjärtskärande och emellanåt mycket humoristiskt befriande om sitt liv, är det lätt för mig att förstå varför han alltid berört mig på ett djupare plan förutom det gemensamma intresset för (fri)idrott, politik, kultur, film, teater och skrivande.

"Ingen Välgörare.
Man fick väl ställa sig på sina egna ben och försöka gå."

Så beskriver P O vändpunkten på Tolvstegshemmet Kongsdal i februari 1990, när han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", boken om hans barndom och uppväxt, som han förvisso behandlar redan i pjäsen "I lodjurets timma", som jag minns att jag blev starkt berörd av när jag såg den på Gävle teater. Kanske motsvarar den pjäsen min panikångest 1994 och "Kapten Nemos bibliotek" min upptäckt av mitt inre barn 1997.

Att våga möta och ta in dåtidens "Det vore bättre att du inte fanns" , och i nuet bli sin egen Älskande förälder.