Flöda, flöda, blöda

 Det här inlägget har länge varit på gång i mitt huvud och haft olika rubriker. "Hjälplös och vettskrämd utan hemortsrätt i livet", "Sårbarhet" och "Överflöd".

En insikt har fördjupats i mig: Livet håller mig vid liv och inte jag själv. Till största delen är det så. 

Eftersom jag som nyfödd aldrig fick någon anknytning och hemortsrätt i livet, men ändå levde vidare, så föddes illusionen att det i första hand är jag själv som håller mig vid liv. 

En tung, ansvarsfull illusion.

En skuldtyngd historia; att jag har mage att leva trots att jag saknar rätt därtill. 

En makt- och kontrollkänsla.

Illusionen har förstärkts genom att jag levt vidare årtionde efter årtionde.

Den föll samman med besked, när jag fick panikångest 1994. Då blev jag verkligen omskakad i grunden. Verkligen hjälplös och vettskrämd, men mobiliserade också en motkraft. T ex låg jag vaken natten igenom och "höll mig vid liv".

Min förkärlek för att göra saker och inte bara vara, inte bara flyta med, håller uppe och underblåser illusionen. Samtidigt har strävan under åren efter 1994, långsamt alltmer framgångsrikt, varit att bara vara. Och nu har jag också alltmer nått därhän att varandet oftast är närvarande samtidigt med görandet. Halleluja!

Under senhösten har som sagt insikten att livet förunderligt flödar i mig fördjupats. Det är bortom min kontroll. 

Det flödar, flödar, flödar och kan plötsligt upphöra. Bortom min kontroll.

Ovanan att maktlös och tacksam iaktta och uppleva flödet gör mig stundtals vettskrämd. Ja, jag är vettskrämd hela tiden.

Detta händer inte. Det är ju min förbjudna och hemliga uppgift att hålla mig vid liv, och det kan väl inte fortgå när jag trätt tillbaka??

Men det gör det. Stund efter stund, ögonblick efter ögonblick. 

Än så länge.

Vilket svindlande äventyr...

Dessutom har jag fått en blödning i mitt vänstra öga, större än jag nånsin haft. Förmodligen för att jag äter blodförtunnande Eliquis, sedan jag i våras diagnosticerades med attackvis hjärtflimmer. En vanlig och beskedlig åkomma hos många äldre. Tydligen hade både mamma och min moster det. Min vän J:s mamma hade det och hon blev nästan hundra år. Flimret kan orsaka blodproppar och stroke, därför ska man äta blodförtunnande. Det är relativt dyrt och jag är verkligen tacksam för högkostnadsskyddet.

I mars hade jag mer än tio attacker, vilket styrker min tro att orsaken i mitt fall främst är djup känslomässig stress från fördjupad kontakt med mitt urtrauma, mitt stora sammanbrott endast veckor gammal i början av mars 1952. 

Vissa månader har jag senare inte haft något flimmer,  i a f som jag själv märkt. ( Jag märker det genom att det blir längre uppehåll mellan vissa pulsslag, medan många istället får höjd eller rusande puls, vilket är ett större besvär.)

Jaja, vet inte riktigt hur jag ska anknyta detta till två böcker jag läst i höst, men det är "Bränt barn" av Stig Dagerman och "Inställd resa till Subarmati" av Majgull Axelsson.

Bränt barn är den första bok jag läser av Stig Dagerman och boken naglar fast mig. Huvudpersonen Bengt är riktigt obehaglig i sitt självbedrägeri och sin självgodhet. Och att fundera på och omfamna dessa hittills obekanta egenskaper hos mig själv blir den bestående behållningen. Stig Dagerman visar sitt omtalade skrivande geni, men jag är inte helt överens med slutet av boken. Det gick inte hem hos mig 

Det gjorde däremot slutet på Majgulls senaste bok. Jag skrattade och grät mig igenom hela det ganska långa sista kapitlet! Underbart!

Hon skriver vardagsnära och olitterärt. Ordet "skoningslös" kom till mig efter läsningen av boken. En sida som är framträdande hos den oförglömliga, obehagliga, tragedin Henrik, men en tydlig oförsonlighet finns hos alla personerna. Förmodligen sprungen ur föreställningen att på egen hand behöva hålla sig vid liv.

Lovvärt och viktigt att Majgull skriver om rasism och nazism i "finare och humana" kretsar. 

Att skriva är att gå in i ett eget konstruerat flöde. Jag blir en allsmäktig gud, men nu stiger jag ur den bubblan och överlämnar mig till och utsätter mig för livets eget flöde i min kropp, endast med den ständiga tankeflykten som befriare och begränsare.

Med stor förkärlek för Det Omöjliga

En av de absolut viktigaste upptäckterna om mina starkaste drivkrafter gäller min dragning till det omöjliga. Jag minns inte riktigt hur insikten kom till mig, men  2017 var det, och jag förstår dess grund.

Jag kämpade desperat för att som nyfödd få anknytning till min mamma; att inte bara bli upplockad och matad var fjärde timme, utan också få en känslomässig anknytning, istället för att känna en underström av att jag var "något som katten släpat in".

Förgäves.

Efter knappa två månader bröt min sunda och naturliga strävan efter varm anknytning samman. Den var omöjlig.

Där föddes min länge härskande förkärlek för det omöjliga. Ett starkt och dominerande livstema. Tydligast kom det till uttryck i vem jag förälskade mig i. Bara i de omöjliga, avvisande, ointresserade.

Strävan efter det omöjliga var sammanflätad med fyra andra saker, som gjorde livet mycket tungt att leva.

Perfektionismen. Jag måste gjort något fel som inte fick den naturliga anknytningen. Bara jag gjorde helt rätt skulle allt bli bra. Har jag blivit förkastad och saknar värde och existensberättigande, är dessutom perfektion min enda tänkbara biljett till existensen. Mina ständiga misslyckanden kommer också att påminna mig om min "sanna" natur; värdelösheten, avsaknaden av existensberättigande, vilket f ö väcker den kompenserande motkraften omnipotensen. De storvulna, självförhärligande fantasierna och egocentriciteten. Sida vid sida med en självdestruktivitet, som bekräftar avsaknaden av tillhörighet i liv och gemenskap. Dessbättre inte så starkt utvecklad hos mig 

Dragning till det omöjliga och perfektionismen är de starkaste drivkrafterna, ty de är båda just omöjliga, även om jag gärna anslutit mig till det trosvissa: " Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Men skulle det omöjliga visa sig möjligt, d v s sluta vara omöjligt, skulle det förlora mitt intresse, som istället skulle rikta sig åt annat håll. 

Pliktkänslan är följeslagare nummer två. Den är kopplad till min starka envishet och enträgenhet. Att få höra till, passa in. Få mitt största behov, anknytningen, tillfredsställt.

Eftersom min djupaste självbild, och tidigaste erfarenhet varit att detta är omöjligt, så blir pliktkänslan stark och har samtidigt sin motpol i mitt "sanna jag": Jag hör inte till. Jag ställer mig gärna utanför, avviker, blir oppositionell, gör mig omöjlig.

Nummer tre av det omöjligas följeslagare är ensamheten. Jag måste kämpa ensam och har bara mig själv att lita till. Även det ur min tidigaste erfarenhet, som präglat mig starkt. Eftersom jag saknar existensberättigande är det säkrast "att hålla mig under radarn" dvs vara ensam. Detta krockar starkt med anknytningsbehovet och skapar den starkaste motpolen: Enveten strävan efter tilihörighet och gemenskap. 

Behovet att "gå under radarn" är också kopplat till den fjärde följeslagaren: Den hemlige agenten. Jag verkar i hemlighet. I fiendeland. 

Förkärleken för det Omöjliga, Perfektionismen, Pliktkänslan, Ensamheten och Hemligtillvaron, se där det som så länge var min livsluft. Väldigt tunn och skämd luft.

Den tillvaron är också i grunden helt naturvidrig och obegriplig, och behöver en kompensatoriska motkraft. Därur kommer mitt analys-, eller snarare syntesbehov, att söka orsakssammanhang, helheter och därmed begriplighet, förståelse och samhörighet.

Min starkaste upplevelse som speglar den förödande livshållningen är  Harry Martinssons Aniara. Det blev en stor upplevelse att höra den som opera av Karl Birger Blomdahl från Malmöoperan för ett par år sedan. Jag såg även delar av föreställningen på TV, innan jag sorgligt nog av råkade spela över den på videobandet. 

Aniara rymmer också motpolen eller egentligen grannen till den totala övergivenheten; Den universella samhörigheten för att inte säga totala sammansmältningen, vilken i o f s är omöjlig i detta livet. 

Och därför så lockande för mig ...

Bild ur Aniara på Malmö Opera 2017. 

Högkomikern Sandon - Conny Thimander Foto: Jan Wieslander/Sveriges Radio.

Erik Lindegrens fina libretto finns här.