torsdag 6 maj 2021

Rop ur stenar

Nu har jag beställt min andra bloggbok, som får heta Rop ur stenar, vilket härmed även bloggen döps om till. 

S(p)ex i det hittillsvarande namnet har jag haft svårt leva upp till. Fast det mer varit en målbild och även om ganska många inlägg har haft inslag av sex och humor, så har det blivit ett lätt plågsamt, falskt "varumärke". Som om jag skulle ha ett sådant eller behöva bry mig, men uppenbarligen gör jag det. Och att vilja vara ärlig är viktigt och bra. 

Rop ur stenar (trauman) kan jag verkligen stå för. Även om säkert många är oförstående inför det jag kallar trauman. 

Underrubriken "och andra skimrande såpbubblor" kan jag också helt stå för. En underbar och sann paradox. I ljuset spricker trollen ut i skimrande såpbubblor. I a f i det förstående och försonande ljuset, som nås via smärta, sorg och bekräftelse.

"Hu, vad den här människan ältar" antar jag att läsare tänker, även jag tänker så, när jag t ex läser en komprimerad sammanställning av mina tweets under ett år.

Samtidigt blir det en skev bild eftersom det handlar om komprimering av en kort tid av min samlade dag och mitt liv. Samtidigt sann eftersom djupa trauman är ständigt närvarande även när de inte uttrycks på medvetet och öppet sätt.

Blir det verkligen färre troll och fler såpbubblor i mitt liv? Jo, jag är övertygad. Eller i varje fall fler hanterbara troll OCH fler såpbubblor. 

Ger sammanställningen av bloggen från 2014 till 2021 den bilden?        Jag får läsa och se efter!

Namnet Rop ur stenar är inspirerat av Harry Martinsons Aniara, som är en av mina största och mest bekräftande kulturupplevelser under senare år, särskilt i operaversionen från 1959.

I tjugosjätte sången i Aniara står det:

"när själen söndersprängdes   

 när kroppen söndersprängdes

...

Så talade den döve som var död

Men då det sagts att stenar skola ropa 

så talade den döde ur en sten.

Han ropade ur stenen: kan ni höra.

Han ropade ur stenen; hör ni inte."

Jocke Berg och Kent har gjort sin egen version, som fick mig att falla så hårt i början av 2000 - talet:

"Spelar inte längre någon roll

Jag orkar inte slåss

Det är bortom min kontroll

Du lämnade mig ensam

Och självklart blev jag rädd

Min sista gnista hopp

Var att synas att bli sedd

Och jag glömmer bort att andas

För sex, musik och våld

Var det vackraste som hänt mig

Sen själen min blev såld

Att synas utan att verka

Ser enkelt ut på håll

Men jag lever på impuls nu

Via fjärrkontroll

Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör"



tisdag 27 april 2021

Hem till byn

Under ett drygt års tid har vi sett om Bengt Bratts fantastiska serie Hem till byn, som visades i sex säsonger 1971 - 2006. Vilket makalöst tidsdokument och vilken bra serie!

Första säsongen 1971 kunde vi se tillsammans i min ursprungligsfamilj hemma i byn. Hur Per kommer hem berusad från sjön med en bananstock på axeln, och hur man sen kör fram och tillbaka över trafikräknaren på byvägen. Oförglömliga scener! Och att sedan följa dessa människor under 35 år. Vilken ynnest med all denna igenkännande bekräftelse och även okänd men väl behövlig bekräftelse! 

Jag var nog småkär i Karin i de första säsongerna, medan det nu är Lenas sprudlande livskraft, som fyller mig. Mitt alter ego är annars Lars Erik.

Att ha sett dokumentären Hemligheten om Carl Ivar Nilsson, som spelar Willy, och få veta om hans länge dolda homosexualitet och sedan den svåra alkoholismen, ger extra djup till serien.

Visst finns det upprepningar (lite väl många älgjakter t ex) och svackor i serien, men för mig är det tveklöst världens bästa serie (tillsammans med Breaking Bad) och en stor kulturgärning. Båda serierna avslutas också med helt perfekta avsnitt.

Jag bor nu 100 mil från min egen gård och by. Kanske bidrar det till att den är mig så kär. Djuren och naturen fick mig att överleva uppväxten. Planen var att bosätta mig där som pensionär. Nu blir det nog inte så. God vård, service och kultur m m gör att vi förmodligen blir kvar i staden, men kanske halva året på besök i byn. Tills det är dags att helt återvända till hemmet i det gränslösa, gudomliga Ingenting.


Hemma i byn

måndag 26 april 2021

Omfamna övergivenheten

Jag vaknar alltid tidigt. Lyckas jag somna om till femtiden är jag riktigt nöjd. Då trycker jag igång en lågmäld timer och bara ligger där i 62 minuter. Visst far tankarna, men jag förmår också omfamna min övergivenhet, eller snarare den övergivenhet, som jag utsattes för min allra första tid i livet.

Detta är kanske mitt största framsteg i mitt tillfrisknandearbete.  KAN SJÄLV. Men det är inte trotsig självhävdelse, utan en uppgiven acceptans. Ett medvetet val, eftersom min käresta finns i ett rum nära mig.

I början av vårt snart femtonåriga samliv, minns jag att jag önskade ett par timmar hud mot hud - kontakt varje dag och så hade vi det ofta också. Nu låter jag i första hand henne reglera den kontakten, som blir mer sparsam om än daglig.

Min jagande hunger efter möte och kroppskontakt finns inte längre. Alla intensiva år främst 2002 och framåt med frigörande dans och kontaktimprovisation, ja, även lindy hop, tango och bugg är över. Shamanic Breathwork och Ecstatic Dance, som jag gjort i grupp under senaste åren, har främst handlat om möte med mig själv.


Kontaktimprovisation med Judith 2003

Till slut skedde lite pö om pö i olika nyfödda ögonblick på olika dansgolv det som jag borde fått uppleva min allra första tid i livet. Det utplånar dock inte helt övergivenhetens försmäktande smärta från den första tiden. 

Den tar jag hand om nu.

Och nästan varje vecka dansar jag en våg av de fem rytmerna i vardagsrummet, där vi också brukar bugga loss då och då.

Så ser jag också fram mot att tids nog kunna dansa bugg och gammalt uppe på Gammlia, och jag minns t ex med glädje när jag buggade med helt okända, glada dansare på Danspaviljongen i Uppsala 2019.



söndag 25 april 2021

Tweets i vargtimmen 2020/21

29 januari 2020

"Storm i den pelare som bär" av Andreas Lundberg är ett lyckopiller att läsa. Äntligen någon som förmår sätta ord på dessa outhärdliga tillstånd, så jag slipper ligga ensam i svarta gryningen och ensam försöka.


3 april 2020

De fyra evangelisterna Tomheten, Tystnaden, Intigheten och Obegripligheten är så nära Gud och Paradiset jag kan komma. 

GIF

29 maj 2020

Separationssmärtan skär och sliter sönder i mig.

Som alltid, eller oftast

I arla gryningen.

I tröstlöshetens oändliga hav.

Sextioåtta år efteråt.

En svår, helig och helande oändlighet.

Som här och nu har sitt slut.

Nu börjar

lång dags färd mot natt

med en yogatimme

på ullmattan. 

GIF

3 juli 2020

Aha, nu förstår jag hur det är fatt!

Livet och livets skörhet bubblar och babblar i mig! 

Det intensiva sprattlandet för att hålla mig flytande har avtagit. Kampen efter mammas famn, mer och mer överlämnad till min egen och livets ömma famn.

Skönhet och skörhet

🙏🍀💚 

GIF

10 juli 2020

Flyter i ett fruktansvärt, förtärande, förträngt eländeshav, som stiger ur djupet i det trygga, goda nuet. 

GIF

22 juli 2020

Prousts "Sodom och Gomorra" blev en besvikelse! Mycket en upprepning av bok 3, men i en ny miljö. Först när Baron Charlus (och Morel) är i farten är det lustfyllt att läsa. Förstår att många läsare fastnar och avslutar sin Proust-läsning i bok 4.

Tweet

3 augusti 2020

"Alla mina känslor var ängsliga att inte få ha Albertine hos mig... ja även som en mor vars ... godnattkyss jag åter började känna ett infantil behov av... men...  Jag kunde inte längre konsten att säga: jag är ledsen. Istället talade jag med döden i hjärtat om likgiltiga ting" 

Tweet

5 augusti 2020

Ödslighetens tysta fontäner (Harry Martinson) dånar våldsamt i mig. Tack Harry via Bruno för orden, som med mitt tillägg perfekt beskriver mitt livsläge. Särskilt i arla morgonen. Sedan som giftig bakgrundsstrålning under dagens bestyr. Dränerar mig innan natten ger viss nystart. 

Tweet

7 augusti 2020

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest" 

Harry Martinson i Nässlorna blomma

22 augusti 2020

Mitt djupa inre, outhärdliga elände kräver mer och mer utrymme och omhändertagande. Och jag tillåter det mer och mer.

(Orken och möjligheten att fly undan avtar mer och mer.)

GIF

  ...........

3 september 2020

Jag försöker desperat klamra mig fast, beGRIPA, ja, klösa mig fast vid (fri från) existensen; mamma(s bröst) ( med hjälp av orden).


4 september 2020

Järnväg mellan Umeå och Skellefteå beräknas bli klar 2030. Lever jag då?
Icke - livets tomma vaccum kommer över mig. Eller är det den breddfulla oändligheten? 


5 september 2020

Tung dag igår. Allt vårt meningslösa larm och åbäkande. Plågsam natt. Sov dock ända till 05.30. 
Sen 5 minuter lättnad och frid, innan en förtärande eld började pyra i mig.
Skingrade den till välmående med 25 min. Shamanic Breathwork ackompanjerat av Japii. 


7 september 2020

Gjorde Sadhana nr 90 igår, på hällar i älven.
Omsluten av Livets Kärna. 
Känslan pulserar ännu i kroppen, som ett extatiskt karnevalståg i kärleksfull, ångande gemenskap.




10 september 2020

Jag kände mig utanför tiden, helt och hållet inne i platsen (och livet; existensen) En förunderlig och befriande känsla☺️🙏


26 september 2020

"Din ensamhet ska bli en ljus plats, du ska växa lugnt och allvarligt" 

Drabbad av mig själv 25 september 2005


13 oktober 2020

 "ty en sjuk människas energi när hon vill genomdriva sin egen svaghet är kolossal"

ur Proust "Den fångna"

12 januari 2021

"Vi låg med varandra som om vi brottades. Hon fick aldrig nog. Hon instruerade mig. Fortare, djupare, hårdare. Ibland kändes det som om jag var anställd av Vägverket."

ur Kallifatides "Kärlek och främlingskap"

21 februari 2021

Avrest till avlägsen ort för att bottna i ett bottenlöst elände
Så Gott det går
Därutöver koppla av och njuta
Så Gott det går

Tacksam insikt efter att jag såg Resan till Utopia.

18 mars 2021

"Scheme Birds" följde med mig genom natten! Gemmas friskhet i en "vacker, död stad". Läste att hon pitchat sig själv till filmen. Övriga medverkande dröjer sig också kvar på gott och ont. Många oförglömliga scener. Ellen Fiske o Ellinor Hallin 👍👍🙏

26 mars 2021

Skräck, Skam, Smärta och Sorg. Från ett stycke förkroppsligad skräckstel rymd till en klump formlöst kaos. 
Bland annat och så vidare
Babbel och Blaj 

27 mars 2021

En fruktansvärd häxkittel och en jublande livskraft kokar inom mig under ett hölje av livstrött tristess.

Åh, Marsljuset så löftesrikt!

En väldig klarhet på himlen och snön.

2 april 2021

"smält mitt hjärta i en flod av tårar"

ur Bach "Johannespassionen"

7 april 2021

Massor av försummelse, övergivenhet och förkastelse stiger ur djupet.
LEVER om i kroppen. 

Ältar sorg, men bland tvålar han till med en rolig  klokhet:
"Från och med en viss ålder är våra minnen så sammanflätade med varandra, att det nästan inte spelar någon roll vilket sak man tänker på ..man kan göra lika värdefulla upptäckter i en tvålannons som i Pascals "Tankar"." 
ur Proust "Rymmerskan"

21 april 2021

Nej, Knausgårds "Morgonstjärnan" gick inte hem hos mig.
Det obegripliga oändliga är för mig främst något varmt och vänligt. Det är vad jag skådat i mina hav av natt, bortom alla stormar. 

26 april 2021

Malin, Tjorven och hennes pappa och "Vi på Saltkråkan" betydde trygghet och trivsel, och sände strålar av ljus ner i en mörk barndom.





lördag 24 april 2021

Tweets i vargtimmen 2019

 5 januari 2019

Anknytningshungern jagar genom kroppen i den grå januarigryningen. 

Den gnagande, plågsamma separationssmärtan ilar sina mörka moln över min inre himmel.

Jag andas lugnt och iakttar skådespelet.

Solbelyst. 

GIF


6 januari 2019

Allvaret rymmer allt varande, även gapskrattet.

(Fint att se den roade S i soffan när hon såg Josef Fares' "Kopps" på TV. (M, Å och jag vred oss i skratt, när vi såg den på bio. Och jag upptäckte den fantastiska skådespelaren Torkel Petersson.)) 

GIF

"Åsynen av Albertines bara hals ... denna åsyn rubbade jämvikten mellan detta oändliga, oförstörbara liv som vällde sig i mitt inre, och universums liv, som tycktes mig bräckligt i jämförelse därmed."

Bild: David Wesley Richardson 

Nu har jag börjat på Prousts Spaning del 3. Vad handlar böckerna om? Längtan efter mamma; projicerad på Gilberte och Albertine i del 2.

Men djupast sett om att upplösa tiden, förvandla allt till ett gudomligt 

NU. 


19 januari 2019

Mediterade 2,5 h per dag under 5 dagar efter min födelsedag. (Avstått idag.) Det har öppnat upp till ett besinningslöst gallskrik i mitt djup, insåg jag, när vi mediterade våra 22 minuter. 

På ytan helt lugn, i djupet gallskriket, som öppnar ett slukhål av oemotståndlig ätlust.

Igår kväll återupptog jag efter några dagars uppehåll jaktspelandet, och förlorade kontakten med det mycket plågsamma gallskriket, som långmeditationerna skapat kontakt med. Välbekant kampstress tog över. 

I morse infann sig djup nyfunnen lättnad och befrielse tack vare skrikmötet! 


21 januari 2019

"Gud har gått före oss in i det gudomliga försvinnandet"

Etel Adnan 


4 februari 2019

Det är ett krävande dygnetruntarbete att tröska igenom  det obekrivliga helvete, som min första tid i livet innebar. När ska jag inse och respektera det? 


6 februari 2019

Jag behöver vara med det lilla, sängliggande barnet.


7 februari 2019

Smärtblandat gallskrik och känslan att jag inte står ut 5 sekunder till under vår dagliga 31 minutersmeditation igår. (Sedan 1 februari, dessförinnan 22 minuter/dag sedan min födelsedag) 


9 februari 2019

På åttonde dagen av vår svintuffa dagliga 31- minutersmeditation blev jag belönad. Valde att gå in i trance via tredje ögat, vilket jag har lätt för,  och kom i min längsta, djupaste kontakt med det obegripliga; Urkällan; alltings fundament, den totala intigheten. 

Vila Frid Nu 



10 februari 2019

Gårdagens 2h Ecstatic Dance med fyra andra på Hagaskolan förde kropp och själ djupt in i ett frigörande, omstöpande kaos. 

All djupgående förändring sker via omfamning av omfattande kaos/hänryckning.


12 februari 2019

Det Gudomliga Ingenting löser upp Traumabetongen med fördröjd och långvarig verkan.

Vag, giftig olust, när traumat löses upp.

I stunden ÄR Det Gudomliga Ingenting total Trygghet, Tillit och Samhörighet.

Kamp, stress och oro förnekar ofta Traumabetongens uppkomst och stärker den. 


19 februari 2019

Självpåtaget fira IL 90 - ansvar triggar hjälplöst, förvirrat upplösningstillstånd och känsla av katastrofal, kaotisk tillintetgörelse. 


28 februari 2019

Att F oväntat "slängde mig i diket" och samtidigt storvulen deklarerade att han är som en (god) far för mig, tryckte ner mig djupt i mörk, dov, 67 år gammal traumasmärta. Också nära mitt djupaste, sanna jag. 

Jag i Gud. Jag i Ingenting.


2 mars 2019

"längtade jag så efter madame de Guermantes att jag knappt förmådde andas: det var som en del av min bröstkorg sågats bort av en skicklig anatom, avlägsnats och ersatts med en lika stor kvantitet immateriell smärta"

"Finns det någon ohyggligare belysning än tystnaden, som låter oss se den frånvarande inte i en utan i tusen upplagor, var och en i färd med en ny trolöshet."

"vanan är den av alla mänskliga plantor som behöver minst jordmån för att leva och först av alla spirar upp på den till synes kargaste klippa" 

ur Proust "Kring Guermentes"


6 mars 2019

"Omfamnar ett plågsamt, frätande kaos." När jag lyckas formulera i ord, det ordlösa som fanns före tankarna och orden, är det som att jag lättare lyfter det nyfödda barnet ur graven. 

Sen vila i tystnaden och andetagen. 

Ur aska in i elden, som det navelskådande pensionärslivet blivit för mig. Även om elden ofta känns förtärande, ja, hela tiden, mer eller mindre, så är den i realiteten återfödelsens vulkan 🌋 .

12 mars 2019

Stilla veckor inkl. 24 tim. Nyepi, utan mobil, TV, radio etc, var förträfflig grävskopa ner i djup smärta. En psykisk smärta skar som knivar i varje cell. 

Sen nätbedragen (banken betalar).

Triggade välbekant skräck och stress i kroppen. När den nu klingat av, mår jag underbart. 

26 mars 2019

Tack Rebecka Åhlund  för "Jag som var så rolig att dricka vin med", en smärtsam, självutlämnande, bekräftande, hoppingivande bladvändare! Som arbets- och aktivitetsnarkoman har jag förr fått hjälp av många Tolvstegsmöten. Ser min missbrukar"personlighet" som en fruktlös jakt för att fylla ett mycket tidigt sviket anknytningsbehov. 


31 mars 2019

Mitt stilla, intensiva kaosdansande under nästan två timmar igår löste upp livslånga begränsningar/anspänningar. Omedvetna vaktposter har fått välbehövlig vila. En enorm, skön, skrämmande, befriande trötthet, trötthet, trötthet breder ut sig i kroppen. 


1 april 2018

"Jag letar efter mig själv i kärlekens kista" 

Jila Mossaed

Djup kontakt med det stora, fantastiska Ingenting, 

till bredden fyllt av Gud,

under kvällens meditation.

13 januari började jag/vi med 22' på pall, sen 31' , sen i fåtölj. Svinjobbiga sittningar.

För en knapp vecka sen belönad; allt lättare, snabbare, djupare, skönare trance. 


9 april 2019

Varje tyst och stilla dag, en dubbel återfödelse ur den grav jag föddes ner i. Efter natten o eftermiddagssömnen, en förträngd spillra av smärta, sorg, trötthet o svaghet, som med sann glädje, fogas in i helheten. Tills ledan och tristessen tar överhanden och för in i goda nuet. 



18 april 2019

I full kontakt med Varandet, som vi föddes ur, försvinner all rädsla för döden.

Och tack Stina Wollter, som rörde mig till tårar på Pilgatan igår.


19 april 2019

Varje gryning återföds jag, 

drypande av smärta, sorg och hjälplös svaghet. 

Omfamnar. Omsluter.

Dansar ur min grav. 


2 maj 2019

"Drömma i solen vid havet


göra ingenting


Den som kunde det


Vakna, lata sig, glo, andas


ÄTA LITE, lägga sej och sova" 


Ulf Lundell  "Vardagar"


18 maj 2019

Åter tillbaka vid fronten/skärselden/ läkningen i den avgrundsdjupa smärtan, sorgen, svagheten, efter utflykten, andhämtningen i Stockholm i vårskrud. 



"Det var som att jag tappat kontrollen över mitt eget liv. Saker hände utan att jag kunde hindra dem från att hända. Jag hade aldrig känt mig mer levande. Det var en ny känsla och utan att jag med säkerhet kunde påstå att den var bra fanns den där och ropade som ett väckelsemöte"

Karin Smirnoff "Jag for ner till bror"


Ett obegripligt Ingenting rymmer, omfattar, omsluter allting. 

Flödande kaos. 


4 juni 2019

"Only what happens now, happens tomorrow"🙏 


6 juni 2019

Införlivad i Trygg Förvissning.

(Klarsyn efter senaste hypnosen hos Bengt, som trots förbokning ändå överträffade spontanbesökets jackpoteffekt. Jag hamnade prestationslöst i det läkande landet. Såg en del rött och grönt. Väldigt välmående efter emsov. Sluta/överbrygga då och nu.) 



7 augusti 2019

Skräcken för Sorgen jagar mig som en slavdrivare. 


23 september 2019

Golf Clash triggar de oläkta resterna av mitt skriande anknytningsbehov i början av livet.

Sen gäller det att läka dem också...


6 oktober 2019

"inte tillbringat mer än en och en halv timme i huset, det känns som åtskilligt längre. Ett stycke tid som inte kan mätas, eftersom den är av ett annat slag än den vanliga tiden. Alla de bleka minuter, månader och år som jag ditintills i mitt liv simmat motströms igenom." 

Håkan Nesser "Halvmördaren"


20 oktober 2019

Så bra den är Hans och Greta på Norrlandsoperan!

"Står du vid förtvivlans rand,

 räcker Ängeln dig sin hand."


12 november 2019

"de hade på mig gjort samma intryck av platt banalitet som infarten till den danska hamnstaden Helsingör torde bereda varje glödande Hamletentusiastist."

(träffande sammanfattning av 200 sidor ur Proust: Kring Guermantes)

"Är det detta som är ålderdom? tänker hon plötsligt. Att acceptera förfallet och bejaka meningslösheten? Tanken fyller henne med ett egendomligt lugn, och slutligen, i gryningen somnar hon." 

Lina Wolff "Köttets tid"


24 november 2019

Allt från vag olust till rasande outhärdligt utplåningstillstånd omvandlar jag till fyllig, smakrik, stilla salighet m h a långsam, trägen, mild, tålmodig, kärleksfull närvaro i mörka novembergryningen. 


30 november 2019

Det sjuder av liv och läkande trauman i den ännu svarta novembergryningen.

Alessandra Celletti spelar "Metamorphosis"


8 december 2019

Del 3 av Prousts "På spaning..." klar!

"Charlus vrålade. Tror ni att det står i er makt att såra mig? Vet ni inte vem ni talar till?  Inbillar  ni er att den giftiga saliven från 500 småpojkar bland era vänner, sittande på varandras axlar, skulle kunna träffa ens så högt som till mina vördnadsvärda tår?"


fredag 23 april 2021

Pappa

Pappa var näst äldst barnet bland sex överlevande syskon. Brodern Lennart dog bara några dagar gammal 1917. Att Holger blev ende sonen kom att få stor betydelse för hans liv.

Det äldsta vittnesmålet om pappas liv är en familjehemlighet. När jag sökte vapenfri tjänst på 70- talet, behövdes referenser. Jag hänvisade bl a till min religionslärare Bengt Rydén. Hans fru Sonja berättade i inlagan till utredaren, att Holger varit intagen på mentalsjukhus under 1940 -talet. Det var en total nyhet för mig.

Långt senare skickade jag efter pappas journal. 

Han la in sig frivilligt  på St Gertrud i Västervik 30 augusti 1945 för att han ville få elchocker, en nyinförd behandlingsmetod, och fick det åtta gånger.

Om hans situation före inskrivningen står det:

” Hemma tills han fyllt 26 år, då han började tycka att det var långsamt att gå hemma, ville ut i livet och se sig om. Tog därför plats som bilmontör vid Skövde praktiska skola och lärde sig till montör. Fick sedan arbete som sådan i Oskarshamn i fyra år... 1940 snabbutbildning som rekryt, fick utbildning som bilmekaniker... tjänstgjort i verkstadstrossen... två gånger i Skåne och en gång i Värmland... trivdes... ej utsatt för gengas, vad han vet om...

I maj 1944 slutade han med verkstadsarbetet och har sedan varit fadern behjälplig med arbetet hemma på gården. Slutade på verkstaden emedan han ej längre trivdes med arbetet där, ville hem igen, hade fått nog av livet på egen hand. Redan 1939 eller kanske redan 1938 hade han börjat känna nervositet. Flera gånger sökt läkare och fått medicin, men just ej blivit ngt bättre därav. Då han gick hemma längtade han ut från hemmet, ville ej bli bonde, men sedan han varit från hemmet ett tag, började han känna det bättre, men snart åter började han känna sig otillfredsställd och längtade tillbaka till hemmet. Det har även varit en flicka med i spelet. Han hade till en början ej varit kär i henne, men sedan hon farit till Stockholm för att tillträda en plats och där sedan gift sig, började han tänka mer och mer på henne. Men då var det tyvärr för sent. Känt detta svårt och blivit dyster till sinnes och nedstämd därav...

... känt sig tung i huvudet och nere, trött och har svårt att arbeta... ibland känns som ett tryck i bakhuvudet på honom"

 Vid utskrivningen en månad senare på egen begäran står det:

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll. Utskriven. Betydligt förbättrad."

Eftersom han var ende sonen, blev han pressade av sin far Josef att ta över gården, vilket han gjorde två år senare, 1947. I Lars Molins utmärkta serie Tre Kärlekar utsätts sonen Gösta (Samuel Fröler) för påtryckningar att ta över föräldragården, men står emot. 

Jag minns min pappa som ljus och godmodig, men han hade kort stubin och kunde brusa upp och bli arg och hård. Han brukade gå och sjunga och småprata med djuren i ladugården.

Pappa var lite vek och annorlunda än de flesta männen i byn, Han varken jagade, fiskade eller söp och verkade sakna det elaka och illmariga drag, som fanns hos många. 

En väldigt fin och genomarbetad trampbil, som pappa
byggde åt mig. Tyvärr alldeles för svår för en två-treåring
att orka trampa på en grusväg.

I början av 60 -talet började Holger jobba heltid på Lindahls i Åseda, 25 km bort på dålig grusväg. Han trivdes bra med det jobbet och arbetskamraterna, med resvägen var besvärlig. Därför började han jobba på mer närbelägna husfabriken i Fågelfors. Det blev mycket kortvarigt, eftersom han inte stod ut med det enahanda arbetet. Istället arbetade han sen flera år på Haglinds i Fagerhult, som reparatör, men hade svårt för den stroppiga ägaren. Hans sista arbetsplats blev sågverket i Klo, även där som reparatör. Pappa var väldigt händig med både trä, järn och motorer. 

Varför började pappa jobba heltid vid sidan av jordbruket, så pass tidigt? Minns inte att någon av de övriga bönderna gjorde det, och vår gård var normalstor. Förvisso blev dessa småbruk allt mindre inkomstbringande, men jag tror det var mammas krav och önskemål som var främsta anledningen. Hon gillade att handla och vi var så vitt jag vet de enda som gjorde två stora husrenoveringar inom tio år.

Pappa blev allt mer utsliten och olycklig, slitningarna med mamma tilltog. Mönstret var, tror jag, att de grälade om nåt önskemål från mamma. Sen teg de många dar, innan han kröp till korset och gjorde mamma till viljes. En tid av smekmånad och lugn inträdde. Sen började det om.

Jag flyttade mer eller mindre hemifrån,1968, när jag var 16 år och började på gymnasiet, även om jag ofta for hem på helgerna. Periodvis, när det var extra dåligt hemma, undvek jag hemresorna, Min systrer som var fyra år yngre var tvungen att vara kvar i skiten. (Jag kan lätt förstå Leaks våndor, när han lämnar kvar sin lillebror hos den alkoholiserade mamman i Douglas Stuarts fantastiska bok Shuggie Bain.)

Jag minns givetvis dödsbudet som jag fick 8 maj 1972, när vi bodde hos ett kollektiv i Motala under en klädinsamlingstur med Emmaus i Östergötland. När jag kom hem, fick jag veta att pappa tagit livet av sig, men frågade aldrig på vilket sätt han hade gjort det. Skam skapar familjehemligheter.

Något år senare jobbade jag på Böksholms bruk och minns att en arbetskamrat frågade hur pappa min dog. Han anade att jag dolde något, när jag sa att det var hjärtfel, och pressade på. Ett mycket obehagligt minne. Lögn och skam är tunga och plågsamma att bära.

När jag började nysta i min barndom i slutet av 90 - talet, frågade jag syrran hur pappa hade dött. Hon sa då att mamma hade sagt att han tagit tabletter. Men hans journal och polisrapporten, som jag senare skickade efter, berättar något annat och alla i bygden har hela tiden vetat sanningen.

I pappas journal finner jag att han sökte hjälp hos en psykiater två och ett halvt år före sin död och fick Sobril och Stesolid utskrivet. Han återkom till läkaren två gånger. Sista gången avslutas journalanteckningen: "pat.behöver ej återkomma."

Nästa anteckning exakt en månad senare lyder:

"Pat. har begått sudcidium genom hängning "

Jag hatar den läkaren, men må han vila i frid.

Det fyller mig med förvåning och stolthet att pappa faktiskt sökte hjälp. Väldigt otippat att en man gör så på landsbygden på 40- och 60-talet.

Slutorden i journalanteckningen från Västervik 1945 passar även perfekt in på mig!

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll."

En lycklig bild från 1957. Min syster i pappas knä.

Alla industrier som nämns i inlägget är sedan länge nedlagda. I Åseda finns dock idag Profilgruppen en framgångsrik och stor industri med närmare 500 anställda. Flera Fagerhultsbor arbetar där och vägen dit är bred, rak och asfalterad. 

Emmaus i Åkvarn finns ännu kvar.


måndag 19 april 2021

Den intima dansen

 "Mina första decennier hade jag ägnat åt förälskelser på avstånd. Innerliga, passionerade, ofullbordade. Och outtalade. Objektet - han, eller hon -  fick aldrig veta vad som rörde sig i min hjärna och mitt hjärta. I alla fall inte i ord. 

En utdragen och oerfaren adolescens. 

Men så, plötsligt, vid 31 års ålder, blev jag en relationsmänniska."

Ett viktigt skäl till att jag läser böcker är att jag vill bli sedd, förstådd och bekräftad, och det blir jag verkligen av ovanstående ord ur inledningen av Lena Einhorns fantastiska bok Den tunna isen! Stryk "eller han" och byt 31 mot 34, så gäller citatet mig.

En utdragen och oerfaren adolescens.  Det är en perfekt och kärnfull sammanfattninng beträffande mig från 15 till 34 års ålder. Samtidigt förbigår orden den  smärta och skam, som dessa år rymde.

Att vara oskuld genom tonåren var en oerhörd skam. Ett förintande faktum, som till varje pris måste döljas och förnekas. Många har vittnat om detta.  Linda Skugge har berättat hur plågsamt det var att tvingas vänta tills hon blev 19. Jag har sett John Cleese vrida sig som en mask på en metkrok, innan han erkände att han var 24. Tror Lena Einhorn skriver att hon också var 24.

Jag var 34 år, när jag förlorade oskulden!

Detta har också sina fördelar, så klart. En kvinna har berättat att hon förlorade  oskulden kraftigt berusade när hon var 14 år, och saknade ordentligt minne av det. Jag har aldrig haft sex berusad, och helt sluppit ungdomstidens pinsamma och skamliga erfarenheter av dåligt sex " på fyllan och villan".

Min första olyckliga kärlek var Anita på högstadiet. Mörk, brunögd och lågmält mystisk. Jag grät bittert när högstadiet och hoppet var över. Numera mejlar vi vänskapligt med varann.

Under gymnasietiden blev jag aldrig förälskad.

Bränt barn skyr elden, eller snarare dras bara till den totala eldstormen. Det totalt omöjliga kärleken. Lika omöjlig som mitt nyfödda jags uteblivna känslomässiga anknytning. All svalare attraktion var otillräcklig för att övervinna blygsel och skräck. 

Ja, för mig var det även omöjligt att våga uttala den eldstormande kärleken, när den utbröt.

Gymnasietiden ägnade jag åt att övervinna min blygsel i klassrummet och delvis i kamratkretsen. Och jag inbillade mig att den därmed också skulle vara övervunnen när kärleken dök upp.

Det gjorde den i form av Astrid, när jobbade på Emmaus Björkå. Minns en arbetsbilfärd hon och jag gjorde ensamma tillsammans. Då ville jag yppa mina känslor, men var helt oförmögen. 

Detta misslyckande tillsammans med pappas självmord och att jag inte alls var vuxen vuxenlivet kastade ner mig i en femårig depression. Detta har jag förstått efteråt. På ytan gick livet vidare med studier och arbete i Växjö. Även Lena Einhorn berättar att hon gick in i en fyraårig, mer tydlig, depression, när hon var 20.

Under den tiden blev jag olyckligt och outtalat kär i Elisabeth. Vi hade senare brev- och telefonkontakt, när jag krisade i början av 2000 - talet. Den upphörde hastigt, när hon yppade hur jobbiga hon tyckte mina samtal var. När jag åt lunch med en vän på Kafé de Luxe i Växjö 2018, var hon också där. "Ursäkta, vad är det nu du heter?", frågade hon då.

Sen kommer min stora olyckliga kärlek i livet. Min motsvarighet till Lena Einhorns Nicki, som hon möter när hon är 49 år. (Om det verkligen slutgiltigt blir en olycklig kärlek för Lena, får du ta reda på i boken!)

Jag mötte Helle när jag var 25 eller 26. På en fest hos Billy och Britten på Seminarievägen i Växjö. Hon var annorlunda än mina tidigare mer tillbakadragna och svala skönheter.

Mer framåt och utåtriktad. En dejlig dansk ensamstående mor till underbara Sebastian, 7 år. Hon bodde i järnvägsstationen i Åryd och behövde en hyresgäst.  Jag flyttade in, men förmådde yppa mina känslor först senare. Som om jag skulle gå till min avrättning satte jag mig på Helles säng och bekände min kärlek. Och avrättad blev jag. "Åh, vad jobbigt!" , utbrast hon.

Dagen efter minns jag att jag fullkomligt genomborrades av smärta under mitt arbete som avbytare. Lena levde i sådan smärta månad efter månad och kunde bara ytterst flyktigt njuta av Augustpris och Guldbagge. I sant masochistiskt hopp bodde jag kvar hos Helle och Sebastian i ett par år. Vardagsmässigt var det en härlig tid, om jag bara inte hade haft mina obesvarade känslor, vilka f ö kom att leva kvar många år längre än så. Har de dött helt ännu? Förhoppningsvis.

1981 flyttade jag ut och gick ett år på Ingelstorpsskolan utanför Kalmar. Det blev en försenad lycklig tonårstid, bortsett från att jag fortfarande enbart sökte den omöjliga, olyckliga kärleken, nu i form av Monica.

Åter förmådde jag svårt darrande formulera min kärlek och bli avvisad. Nu på en vårgrön  gräsmatta. Samma med Kate, när jag återvänt till Växjö, men vi var fortsatt goda vänner tills jag skrev och mer eller mindre gjorde slut. I a f begärde att upprätthållandet av kontakten skulle skötas av båda. Då upphörde den. Hon deltog nog främst av medberoende och skuld. 

Ja, jag har blivit en ensam människa, kvantitativt sett, när jag mest lever i ömsesidiga relationer. Sant och sunt!

Sen var det framförallt Barbro och några till, mer halvhjärtade, i Växjö. Jag började bli gammal och desperat. Samtidigt drog jag mig undan, när någon närmade sig mig, t ex fina Lena, som jag paddlade kanot och tältade med. Blygheten var för stark, när inte eldstormen fanns. Lika bra, eller inte? Vem vet?

Lena i Uppsala, under lärarutbildningen. Totalt 8 olyckliga och omöjliga kärlekar under nästan 20 år. 

Malin Lindroth toppar det: "Femton gånger har jag förälskat mig sedan åttionio. Alla männen har sagt nej. Själv har jag inte sagt nej till någon. Det har aldrig givits tillfälle." (ur Nuckan). Men då har Malin levt i ett fyraårigt förhållande tills hon blir 23. Sen trettio år som nucka. Väldigt lovvärt att hon skrivit sin lilla fina bok om det!

Det finns tre stora skamfläckar och sorger att drabbas av i det "normala" samlivet. Att vara oskuld i tonåren, att vara ofrivilligt ensam utan partner senare i livet, att vara barnlös (särskilt för kvinnor).

Andra halvan av livet har jag undsluppit dessa, och nu förhoppningsvis skrivit mig fri från den första halvans skam och smärta?

Från den olyckliga kärlekens tid.

Avslutningsvis några ord om och ur Gun Britt Sundströms Maken:

För mig skildrar boken den omöjliga kärleken som ett roande äventyr. Det är härligt att få läsa om den varianten, när min egen  var så bottenlöst smärtsam och vidrig att bara ungdomens kraft och ork fick mig att överhuvudtaget överleva.

I Maken ältas det med friskt humör à la Marcel Proust, men som sagt på ett roande vis. Boken avdramatiserar och avromantiserar kärleken på ett härligt sätt, bjuder på mycket igenkänning och ger mig nya insikter. Jag har varit den som älskar mest och ordar mest om min kärlek. Här kommer jag till insikt om hur smärtsamt och kvävande det kan vara att vara mottagare av detta och känna att en spelar andra fiolen.

Jag önskar att jag läst boken 1976, när den kom ut, men bättre sent än aldrig. 

Läs också Jon Jordås uppdatering av berättelsen: Min Martina, skriven ur Gustafs perspektiv. Den boken har ett fantastiskt slut, som fick mig att jubla.

Till sist ett par träffsäkra citat ur Maken:

"Han tycker bara jag är nyckfull och besvärlig, men det är ju inte nycker det är frågan om, mina reaktioner är järnhårt lagbundna: den orubbliga principen Tvärtom. När han vill kopulera, vill jag prata, när han vill prata, vill jag sova. Om det fanns något tillfälle han inte ville kopulera skulle jag givetvis vilja det också. Faktum är att jag fantiserar om att förföra honom, jag kan för mig själv utmåla riktigt upphetsande visioner av det, men jag får aldrig tillfälle att omsätta dem i verkligheten eftersom jag alltid blir förekommen."

"Det är kanske mest jag som har fört kampen i det tysta, eftersom Gustaf som den slarvigare av oss inte ser vad jag ser. Att saker inte ligger på sin plats irriterar ju inte den för vilket de inte har någon särskild plats, och har de ingen går det inte att lägga dem på plats heller."