lördag 6 augusti 2022

"Det som skulle varit dött och borta låg här livslevande."

Denna sommar har jag äntligen läst en bok av Birgitta Trotzig, nämnligen Dykungens dotter. Detta tack vare att den spelar stor roll i den av de fyra berättelserna i Ia Genbergs fantastiska bok "Detaljerna", som fängslade mig mest.

Språket är säreget och vackert. Ofta  staplas orden på varann på ett sätt jag själv brukar använda för att beskriva och/eller understryka det obeskrivliga.

Det gränslösa; allt och ingenting, finns nästan ständigt närvarande. Tillvarons "minussida" får verkligen breda ut sig. Elände blir mer elände, som blir ännu mer elände.

Mörkret är kompakt, men genomlyst av stråk av salighet.

Detta speglar en väsentlig del av min inre verklighet. Den avskydde och bortstöttes värld.

Många passager sätter perfekt ord på mitt (spädbarns)liv och existensens djupare dimensioner:

"den som inte får lov att minnas blir ensam som en sten."

"i mörkret som ingen gräns hade."

"Han bodde i sin blindhet liksom redan i sin grav"

"Hela ungdomen genom hade denna kvinna tyckte om sig själv att hon kunde lika gärna varit död - att hon var död."

 "Ensamheten sönderdelar själen."

"uppskattande ord kom aldrig ur deras munnar, varför skulle det det?"

"ingenting kunde man veta. Ingenting - ingenting.                    Men i ingenting kan hända bottenlösa ting."

"allt sjöng, det var livet som sjöng"

"Sådant var livet, lättskadat, ofärdigt, hjälplöst som hade det inte riktigt blivit till än."

"måste svälla och växa och sprängas för att sprängas ut till sig själv och röra vid, röra vid, röras av annars kvävdes han, annars kvävdes han"

"Det var kvavt, tyst och tungt."

"Han var ännu ett barn men så stor och svart som en svart slagbjörn"

"när kommer stupet där han måste dö?                                                   Han förverkade allt och förvisades."

"ett djur utan skal och också utan särskild hud som om det inte fanns någon annan gräns mellan det och världen än en känselyta ömtålig fin våtskälvande liksom i en evig nyfödd smärtryckning (ingen strupe, ingen tunga, de är ännu inte utvecklade - bara ljudlös känsel) vid MÖTET med de hårda stängande ytorna, de råa skarpa brottytorna som den mjukt trevar fram mot, skadad rycker tillbaka från otydlig smärtlust mot grottytorna letar han sig väg"

"Det som skulle varit dött och borta låg här livslevande."

"när hon såg ner i barnsängen igen låg där ett främmande kräldjur, ett hemskt sugdjur... Det hade mun som en lake. Det främmande djuret kom nerifrån, det vill dra henne tillbaka ned under vattnet, ner i det glidande mörka.

"det var en kamp mellan en som såg liten ut men var stark som underjorden, och en som kanske var stor, men öppnad, sårad och läckande."

"hon höll den stillsamt gurglande varelsens varma lenhåriga huvud mot sin kind och hennes ansikte uttryckte då en så hejdlös salighet att hela salen brast i skratt."

"hela den lilla kroppen var en enda stark muskel av glädje."

"fick hon binda fast flickan i korgen och lämna henne. Och första gången flickan sålunda gjordes fast var det som om något betydelsefullt och obotligt hände med henne. Hon såg på modern. Det var ett plötsligt alldeles nytt och annorlunda sätt - stilla, mörkt. Hon skrek inte, hon var ju så liten att hon knappast kunde förstå vad som hände. Men ändå var det som om hon förstod - stilla, mörkt, frågande. På alla sätt försökte hon ta sig ur bindslena, glida och vrida och lirka sig runt, hon hade redan en aktningsvärd rörelseförmåga i alla riktningar. Hon arbetade så hon blev mörkröd. Men trots alla ansträngningar kunde hon inte ta sig loss hur hon än spände sig och skrek - ty nu skrek hon - ihållande vilt och tårlöst - Sedan slaknade hon. Blicken blev glidande. Den vände sig svart inåt. Nu låg hon där slapp, blicken mötte ingenting. Alldeles tyst, men hon somnade inte, bara låg - blicken var öppen och mörk men den ville inte se mera, en hinna av avlägsenhet och frånvaro hade dragits över den."

"Men en fanns som ännu inte hade lärt sig gråta."

"Ty samhället består av dem som har rätt att finnas till, de riktiga. Och på andra sidan: de som aldrig borde ha kommit till."

"Så förde gråten henne bort och in i sin kropp och in i henne själv."

"Skyddslös, skyddslös! Mjukskalig!"

"Långt ute i natten hörde hon en barnröst kalla - ensam ensam!"

"Ty könet är barnet i människans liv: ätande, rasande, formande."

"allt stod i hetta, glans och skönhet omkring honom."

"sprängande ljud inifrån mörkret... Man börjar också urskilja saker och ting i mörkret... Någon gång tar vintern alltid slut. Någon gång börjar man höra den stora tysta rörelsen inne i det stumma... 

Den kallar källorna upp ur den döda jorden. Den ropar på havet, ur vilket alla levande varelser på jorden har kommit. Den kallar på svalan som sover på sjöbotten. Den ropar på flyttfåglarna i Egypti land. Den kallar på det våta, blodet i trädstammarna, och på det våta i alla rötter. Det är nu påsk. Trädet som en gång brann och förbrändes, bär liv som det andas och ser världen med. Då genomtränger barnets rop på henne alla väggar och alla blodkärl, hela världen och allting i världen ropar"


Birgitta Trotzig

Bildkälla: https://nordicwomensliterature.net/se/writers/trotzig-birgitta/



torsdag 21 april 2022

Nyfikenhet

Ännu fler kloka ord av Niklas Rådström:

"Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv, utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra."

"Naturligtvis kan den nyfikne förirra sig in på voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam eller inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska. De två världar jag kastades mellan i insomningsögonblicket som mycket liten låter sig i nyfikenheten försonas och i någon mån neutraliserar de då varandra. Det ymnigt livsflödande och det övergivet ödsliga sluter sig samman till en enhet i vilken livet inte är något farligt att utsätta sig för, utan en uppsättning möjligheter att erövra, och där döden inte bara är en hotande tomhet, utan en helt livsnödvändig kontrast till det levande."

"Sextonhundratalsfilosofen Giambattista Vico menade att det enda vi kan veta något om är det som vi själva har skapat – allt annat kan vi bara betrakta utifrån och tolka."

"där vetgirigheten vanligen har ett tydligt mål för sin kunskapsväg, är nyfikenheten mer av en lättsinnig flanör."

"Utmärkande för nyfikenheten är att den är helt din egen... Det seende som den söker hos dig är barnets. Och där, i den blicken, är nyfikenheten helt din egen."

"visst kan nyfikenheten föra oss på avvägar, men den leder oss också till upptäckt och helande. Jag kan både skrämmas och hänföras av den uppfinningsrikedom vårt omedvetna uppvisar när det söker reparera det som sargats inom oss. Det är en skapande kraft som kan leda till galenskap, men dess syfte är att i allt vidmakthålla det levande. Det är också en process som desperat griper efter de verktyg som finns till buds. Det kan gå fruktansvärt fel och föra oss in i mentala återvändsgränder, men det är ett förlopp som vill ett enda: att fortsätta att finnas, att vara vid liv till vilket pris som helst, att bli funnen bland de överlevande."


Sven Lindqvist var 
också 
nyfiken.


torsdag 24 mars 2022

Sorg, skapande och samlande

Här kommer några avslutande och för mig oerhört centrala och upplysande citat ur Niklas Rådströms Som har inget redan hänt:

"Sorgen kräver att vi ger den ett namn för att den ska kunna utföra sitt arbete. Annars går den vilse i sina uppgifter och vet inte vad den ska göra. Då irrar sorgen kring och börjar plocka med annat med sina kalla fingrar, likt ett uttråkat barn som vänder sin uppmärksamhet mot vad än som finns till hands. I sin sysslolöshet och fumlighet kan sorgen ha sönder vad som helst, som för att påkalla uppmärksamhet eller av ren leda bara. Det namn vi ger sorgen måste bekräftas av andra för att få giltighet, annars kan vi kalla den vad som helst och den kalla sig vad som helst. Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Den sista meningen i det citatet stämmer till punkt och pricka, som beskrivning av en påtaglig sida i mitt liv: "Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Sen undrar jag om det räcker att den får ett namn? Jag tänker att den behöver bearbetas och införlivas i kropp och sinne.

Sedan gör Niklas R en mycket intressant och ögonöppnande koppling mellan sorg och skapande;

"Såväl sorgen som skapandet söker tecken och mening i allt de möter. Både sorgens och skapandets grund är saknad – för sorgen handlar det naturligtvis om det förlorade objektet för de djupa känslorna, för skapandet upplevelsen om att världen är ofullständig och behöver lagas. Förlusten måste ges namn och ansikte. Men om större delen av det som gått förlorat är en längtan, en frånvaro, en förhoppning, en redan övergiven plats? Då finns inget att rikta sitt avsked mot och vända sig från. Då får barnet som förlorat sin förälder postera sig som väktare intill en tom grav i hopp om att för sig själv och omvärlden dölja det faktum att kryptan är tom. Det blev den enda möjliga strategi jag såg att handskas med min förlust."

Ja, så var det verkligen för mig! Och är onekligen delvis fortfarande. Och det lyfter fram skapandets osunda sida; en flykt och förnekelse av förlustens smärta och sorg. Ett fåfängt försök att ersätta det oersättliga.

Samlande kan ha en liknande funktion:

"Samlandet i sig var som att foga ihop något som brustit och gått sönder och som jag genom att föra samman det igen kunde göra helt och oskadat. "

Den namnlösa sorgen, det rastlösa skapandet och samlandet kan bli en besatthet, som jag känner så väl och ännu dagligen lider under. Men ändå långsamt allt mindre.

Det är också det jag främst läser in i Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt, vars sju delar jag avslutade förra året efter fyra och ett halvt års läsning. Nu läser jag med stort intresse Carl Johan Malmbergs tjocka, vackra bok Lyckans gåta, som har andra infallsvinklar på Prousts skapelse. Jag återkommer kanske till det.


Banksy: Girl with balloon


söndag 6 mars 2022

Smärta

Nu har bloggen legat i träda många månader. Jag jobbade tämligen intensivt med den de första månaderna i fjol för att färdigställa min andra (och avslutande) bloggbok. Sedan var jag  övermätt på skrivande, även om det blev ett och annat inlägg under sommaren.

Nu vill jag egentligen skriva om Horace Engdahls op.101, men ska först publicera ytterligare citat ur Niklas Rådströms kloka bok Som har inget redan hänt:

"Smärta är ett märkligt tillstånd. Hannah Arendt menade att den hör till våra mest privata och svårkommunicerade erfarenheter. I Människans villkor beskriver hon smärta som den kanske djupaste erfarenhet vi kan ha av gränsen mellan döden och att tillhöra de levandes skara. Emmanuel Levinas påpekade att smärtan saknar både syfte och mening. Smärta refererar bara till sig själv. Man kan förstå dess funktion att varna oss när vi har skadat oss eller är på väg att göra oss illa. Men den ihållande smärtan är på en gång inåtvänd och påstridig, oåtkomlig och halsstarrig. Den är som att sitta inlåst i en hiss med en hätsk rättshaverist eller aggressiv missnöjespolitiker som inte går att tala till rätta. När den blir för intensiv och enveten tar den allt i anspråk och vägrar lyssna till några medlingsförsök."

Detta kan jag lätt relatera till min tinnitus, när den varit som värst. Eller den förtärande olust, som min övergivenhet tidigt i livet gett upphov till. Den senare finns dock olika sätt att undkomma eller komma till tals med.



Bild ur Vårdguiden 4/2016. Foto av Ulf Huett. Typiskt nog diskuterar man här bara fysisk smärta.


fredag 13 augusti 2021

Förkrossande kaos, förödande tomhet och spädbarnets ensamhet

Att härbärgera, omfamna och surfa på vågen av intensivt flödande kaos och totalt tom ensamhet. 

Ibland är jag där, bl a annat när jag gör Sadhana och sjunger mantran en timmes tid. Insikten, som tydliggör upplevelsen, kom ur läsningen av Niklas Rådströms kloka bok Som har inget redan hänt.  Tack! 🙏

"Under en stor del av min uppväxt och långt upp i tonåren, ja till och med då och då i vuxen ålder, kom vid insomningen en katalog av intensiva bilder för mig. Det var överväldigande intensivt gränslösa tillstånd som pendlade mellan visioner som från två olika världar. De bytte sömlöst av varandra som var de en och densamma och samtidigt varandras fullständiga motsatser, och bägge tedde sig lika skrämmande för mig. Att helt bli kvar och fastna i en av dem vore att gå under.

Den ena av världarna var översvämmad av liv, så intensivt prunkande, slingrande, klibbigt krypande och kraftfullt klättrande, att den på en gång var allt liv och kvävde allt liv. Den var en fuktig, het djungel fylld av växter och varelser som alla kameleontiskt gömde sig i och gled över i varandra. I samma stund blicken fäste vid något var det förändrat och så förändrades det på nytt. Ingen säkerhet fanns, inget som bara var ett och inte kunde bli ett annat, ingen stillhet, ingen vila. Det var en värld som helt tycktes sakna gräns mot den kropp som försökte höra hemma i den. Allt i den världen tycktes slingrande växa in i dig och stannade du där hade världen redan gjort dig till sin och du hade blivit ett blädderblock av bilder, ett växthus av vild vegetation, ett språk av staplade stavelser.

Den andra världen var sval och så överblickbar att inget fanns där. Den var ett öde land av släta ytor, grått, kanske vagt blått, tyst och övergivet. Där var jag alltid ensam, ytan jag gick på var fast och utan ojämnheter, horisonten hela tiden undflyende hur långt jag än vandrade. Allt var fasthet och klarhet och dess budskap var att här fanns ingenting att hämta. Det var ett landskap helt tömt på liv och det drog andetagen ur mig som för att kväva dem. Stannade jag här förblev jag ensam i tigande tystnad, ekande ensamhet, öde övergivenhet. Var den första världen som att översvämmas och kvävas av allt liv i skapelsen, var den andra världen som att dö.

I insomningsögonblicket kunde de världarna byta av varandra som i en allt mer rasande pendelrörelse, till sist så snabb att gränsen mellan dem tycktes upphöra och de flöt samman med varandra. Det finns egentligen inget språk för vad de världarna bestod av. Den värld jag befann mig i var också den jag var, någon gräns mellan mig och världen jag hamnat i fanns inte. Hade världarna utgjort en vuxens erfarenhet hade de kallats tillstånd gränsande mot psykos, den plats där all skillnad mellan inre och yttre erfarenhet givits upp. För det lilla barnet är det en helt autentisk erfarenhet och en relevant tolkning av det upplevda. Jag kan tänka mig att de världarna egentligen utgör mitt första minne. De blir begripliga först om jag tänker mig att de är spädbarnets upplevelse av ensamhet, hunger, övergivenhet och hur i den stormen av känslor omvärlden blir ett med den inre erfarenheten.

Det intensivt skrikande spädbarnet befinner sig i ett invaderande kaos som ockuperar varje liten del av dess varelse. I spädbarnsskrikets otröstliga upplevelse är allt uppfyllt av en och samma känsla och allt såväl i barnets inre liv som i den yttre världen blir ett med det kaos de starka känslorna frigör. Allt myllrar, krälar, slingrar, slukar och spyr ut, vindlar, kryper, kryllar kring alla de känslor som ännu inte fått något namn. Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen. Då, tillsammans med den andre, drar sig den översvämmande djungelns rottrådar, bladverk och kravlande kryp tillbaka och det går att andas på nytt.

Den öde världen tänker jag mig tillhör det trötta spädbarn som försöker hålla sig kvar i vakenheten och det uppmärksamhetskrävande skrikets översvämmande imperium och till sist ger upp och abdikerar, släpper taget och låter utmattning och resignation råda i några sista snyftningar. Varje förälder känner igen det: hur spädbarnet tycks förhandla med sig självt om att acceptera den oundvikliga ensamheten och stilla låta sig slutas i sömnens svala tystnad. Det är som vore varje insomnande även ett potentiellt dödsögonblick, i vilket vi släpper taget och låter oss föras in i en sval, övergiven värld från vilken vi kanske aldrig kan återvända. Ska vi söka våra första minnen måste vi kanske leta just där dit språket ännu inte nått"


Varje morgon när jag vaknar överväldigas jag kroppsligt sett av den negativa sidan av ovanstående upplevelse. Ja, genom hela mörka, ensamma natten finns den där, men insvept i sömnens mildrande glömska. De gånger jag vaknar upp och ligger vaken manifesteras den i olika grader av skräck. Naturligtvis finns detta också närvarande under dagen och blossar upp t ex i överätningsepisoder, men mest som en stressande, obehaglig bakgrundsstrålning till allt görande och all tankeverksamhet. Om jag stannar upp fylls jag av känslan: "Usch, så dåligt jag mår."


 "Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen.", skriver Niklas Rådström.

Som nyfödd lyftes jag bara upp var fjärde timme, nu förmår jag mer eller mindre lyfta upp mig själv hela tiden. Men ett slitgöra är det. Och ett mycket kärt besvär. 

I denna upplevelse har det i sommar skett en tydlig förskjutning från att den gnagande tomheten dominerar till att det kryllade kaoset står i förgrunden. Förmodligen ett framsteg. Ett i bästa stunder sprittande liv.


Niklas Rådström delar också med sig av intressant klokskap om smärta, sorg, nyfikenhet och skapande, som jag hoppas återkomma till.


Sadhana

söndag 27 juni 2021

Det behövande barnet

Tack vare Linda Skugges omdebatterade skoningslösa sågning, har jag nu lyssnat på Kristina Sandbergs En ensam plats, alldeles förträffligt inläst av Ellen Jelinek. Även boken är förträfflig, öppen, ärlig och fint berättad. Att bröstcancer kräver en så lång och svårt behandling, och uppföljning för den som blir botad, är ny kunskap för mig. Min mamma hade bröstcancer på 60- talet. Fick ta bort ett bröst och fick strålning och skador. Blev frisk från cancern. Förstår nu att detta kan ha bidragit till att trigga hennes allt nervigare och sämre mående. 

Kristinas värsta ångest är naturligtvis att dö ifrån sina ännu små barn. Hon drabbas vid denna tid även av sin pappas död och mycket andra tuffa saker. Särskilt jobbigt är det att de flesta i hennes omgivning inte kan/vill/förmår förstå och bekräfta henne. I boken framstår hon som något sjåpig och gnällig. "Hon som är så framgångsrik har väl inget att klaga över". 

Dessa saker; bristande bekräftelse, gnäll och sjåpighet, känner jag lätt igen hos mig själv, och det är väldigt befriande att Kristina ger luft åt dessa föraktade egenskaper. (Jag tror f ö det är detta, som får Linda Skugge att "gå i taket". Hon skriver själv förbluffande naket och sårigt om hur hon sjuk står på gravkanten och kämpar heroiskt (och åker Vasaloppet). I varje intervju hon gör, är detta huvudtemat. Hon har det värst och är bäst. Fascinerande läsning!)

Kristinas porträtt av svärmodern är nog det, som jag kommer att minnas längst, vid sidan av formuleringen "det behövande barnet". Min viktigaste insikt och strävan kretsar kring våra inre barn, men uttrycket "det behövande barnet" är nytt för mig. Så välfunnet och bra!

Så skönt att Benjamin Ingrosso lät det barnet få ännu tydligare plats i sitt fina Sommarprogram igår på midsommardagen!





lördag 26 juni 2021

En helt vidrig natt, när bara döden återstod

Jag lider av tinnitus sedan 2015, efter att under två dagar stått och arbetat med en kapsåg. Hade givetvis hörselskydd, men de satt över en buff, så att öronen låg inte omslutna av hörselkåporna, vilket  jag antar de borde gjort. När jag vaknade på natten med ett tjut i huvudet, kände jag att livet var över. Helt omöjligt att leva med detta. Dessbättre lindrades symtomen och efter en tid kvarstod något som kan liknas vid intensivt sjungande syrsor. Det är i båda öronen, men mest på höger sida, så det är där jag hör det. Med tiden har jag blivit så van vid det att jag mestadels inte alls tänker på det. Vid ett par tillfällen har det åter övergått till tjut, vilket gjort mig helt förtvivlad, men det har dessbättre försvunnit efter någon timme.

Förra vecka blev jag själaglad att efter visst arbete få igång min röjsåg och körde med den en stund. Använde (gamla) hörselkåpor. Tinnitusen förvärrades.

I går natt vaknade jag och kände mig totalt invaderad av detta. Jag kände att oljudet tagit över hela mitt livsutrymme. Jag höll på att maktlös förgås inne i ett skoningslöst inferno. Det triggade en mycket stark, kvävande ångest i främst bröst och mage. Jag såg döden som enda utväg. Ofta har jag på denna blogg beskrivit mina traumatiska smärtor som väldigt svåra, men det jag tidigare upplevt är INGENTING mot detta.

Orsaken är att utväg saknades. I panikångesten och den traumatiska smärtan finns en utväg, kamp för livet och läkning. Nu var jag däremot helt maktlös, helt utan annan utväg än döden.

Så kan jag nu till fullo? förstå den som väljer självmordet inkl. min pappa. Även om jag tror att många självmord också drivs av en aggressivitet och försök till slutgiltig hämnd.

Jag uthärdade dock natten, tack vare att jag har erfarenhet av 25 års arbete med att hantera och läka traumatiska smärtor. Gick inte ens upp, tände ljuset eller väckte min käresta. Aningen att den svåra ångesten var något förträngt från min allra första tid i livet, när jag också blev maktlöst tillintetgjord av fysik och känslomässig försummelse hjälpte mig också. Rent praktiskt lyckades jag trots allt att somna om i omgångar genom att lyssna på ljudböcker.

På morgonen var tillvaron hanterlig och bra igen. I natt har jag sovit bra, trots den förvärrade tinnitusen, vilket bekräftar att det till största delen rörde sig om triggande av förträngd ångest. Hoppas verkligen det!

Just nu susar oljudet kraftigt i mitt högeröra, men går jag ut i trädgårdens sus blir det överröstat. 

Jag ber ödmjukast att det ska hålla sig på den nivån och helst dämpas och återgå till sin tidigare nivå.

Jag känner djupt och ödmjukt med de människor, som tvingas uppleva det jag upplevde den natten. Vilken mara! Det överlägset vidrigaste jag någonsin upplevt. En helt egen helvetisk dimension.

När döden är enda trösten.