Berusa er!

Det är angeläget att vår alkoholkultur debatteras.

I Aftonbladet skriver t ex Anneli Jordahl :

"På 20 år har cigarettrökningen gått från tuff till socialt oacceptabel. Vem kunde ana? Lek med tanken att alkoholkonsumtionen går samma öde till mötes."

Under min tonårstid var sex och sprit insvepta i en lockande mystik. Det hägrande vuxenlivets guldkant. Under mellanölets tid var alkoholen lättillgänglig. Att dricka gav i bästa fall lite avslappning och var ett sätt att tillfälligt dämpa upplevelsen av djup ensamhet. Att dricka för mycket var ett enkelt sätt att få uppskattning, beundran och vänners omhändertagande. Ja, nog var det torftigt. Nationalteatern fångade läget i låten "Livet är en fest", som jag dock då upplevde mer som en skicklig verklighetsbeskrivning än en uppfodran till ett annat leverne.

Alkoholen förblev inte länge någon viktig drog för mig. Arbetsnarkomani och ett rastlöst görande passade mitt temperament bättre. När jag så småningom fick panikångest slutade jag helt med alkohol och är idag en stolt nykterist.

Att så många av dagens betydligt mer frimodiga ungdomar tycks ha samma fascination inför alkoholen, som vi hade på vår tid känns trist, men är inget jag kan fördöma. Jag gläds istället åt förebilder som Björn Gustafsson och Doréen "21.30" Månsson, som avstår från alkohol och samtidigt visar upp en berusande vitalitet och glädje.

För mig är dans, en framarbetad förmåga till öppna och ärlig möten med andra, en växande förmåga att acceptera livet som det är i varje stund och en lust att bejaka alla livets känslor de enda berusningsmedel jag vill använda.

Fler artiklar i Aftonbladet om alkohol:
Vänstern tog en stor stark
Vi måste arbeta kollektivt!
Här blir de hemkörda
"Här gäller nolltolerans"
Hur tänkte ni?

Dags för sex...

Jag läste en intressant intervju med Jenny Tunedal.

Där står det bl a: "Kärleken är vårt mest desperata försök att bekämpa den outhärdliga känslan av ensamhet, hävdade författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Varje samlag är två i grunden övergivna människors förtvivlade försök att smälta samman, ansåg han, och i känslan av tomhet efter akten såg han beviset för att kärleken aldrig kan bota ensamheten."

Så illa tycker jag (numera) inte att läget är. Det sex utan djupare närhet, som Sartre beskriver och praktiserade, kan skärpa upplevelsen av ensamhet och tomhet. Om vi däremot lär oss närhet, vilket är en svår och svårfångad konst, i alla fall för oss (män) i en äldre generation, så kan vi uppnå en enastående känsla av djup samhörighet och t o m sammansmältning.

En enkel övning kan vara att sitta (i meditationsställning) mitt emot varann och se varann i ögonen under tystnad. Det underlättar också att i sängsamvaron vara lyhörd för och tillåta alla känslor som kan komma upp; skratt, sorg, djup smärta, skam, ilska osv. Min erfarenhet är att det är alltför lätt att "surfa fram på" och "gömma sig i" sin starka kåthet eller orgasmjakt, varvid verklig närhet riskerar att utebli.
För att inte tala om oskicket att blanda in alkohol eller andra droger i det mesta omstöpande av alla möten.

Jag återkommer till ämnet...