VARFÖR I HELVETE!?

På juldagsmorgonen, när S kröp ner intill mig, kom den fulla förklaringen till min fruktansvärt starka inre stress plötsligt i dagen. En röst har hela tiden vrålat i mitt inre: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!?

Nu har den rösten slutgiltigt? tystnat, eller i varje fall är den fullt upptäckt och genomskådad. Boken "Din tid kommer" 😀 av Carl- Johan Vallgren, som blivit utsedd till Årets deckare 2024 och jag nyss läst/lyssnat klart på, blev något av en barnmorska. Värkarbetet har pågått i 30 år.

På senare tid har jag också återkommande tänkt på scenen i slutet av Fanny och Alexander, där Alexander blir omkullknuffad i serveringsgången av prästens vålnad, som säger: "Mig slipper du inte ".

Jag har känt sedan i somras att den plågsamma inre stressen successivt har avtagit och välmåendet och livskraften i motsvarande grad har tilltagit.

Från förra hösten har jag ett minne, som först ett antal veckor senare blev begripligt. På väg hem från Småland till Umeå i slutet av oktober 2023, stannade jag några dagar hos min dotter i Stockholm och besökte då bl a Bonniers Konsthall. Jag satt i bibliotek och restaurang i den glasbyggnaden, åt en god sallad och ett förunderligt välmående spreds i mig. 

Några veckor senare insåg jag att den lågmälda, men kraftfulla uppenbarelse, som jag känt i konsthallens restaurang, var känslan av att inte längre vara levande begravd.

I år var sommaren fylld med mängder av mestadels roliga aktiviter, på egen hand och tillsammans med andra. Ofta kände jag att, nu orkar jag inte mer, men krafterna återvände hela tiden snabbt. När jag sedan i september åter besökte min dotter, som nu flyttat från Söder till Liljeholmen, fylldes dagarna av massor av upptäckarlusta och aktiviteter. 

Återkommen till Umeå, tänkte jag att nu är orken slut, nu går jag i ide, men orken och aktiviteterna har fortsatt, om än i lägre takt. Umeå har också för mig återfått en del av sin förlorade lyster.

Att jag fått vara infektionsfri, sedan i mars, jämfört med att dessförinnan under ett och ett halvt år varit nästan ständigt plågad av lättare infektion och blivit febrig efter varje ansträngning, bidrar givetvis till mer ork. Dock känner jag tydigt att huvudorsaken är att jag äntligen är uppe ur den grav, som mamma, byn, bygden och senare framförallt jag själv, skyndsamt och skoningslöst begravde mig i. Uppe, UTAN att känna starkt hot, stark stress över att jag gör något strängt förbjudet, som är belagt med omedelbart dödsstraff.

Denna stress har bl a varit särskilt påtaglig, när jag besökt min terapeut Bengt. Jag panikpratar ofta i början av besöken. (Att jag sen går in i en djup och transformerande trance är en imponerande och tacknämlig kontrast.) När jag sedan, genom många år nu, går hem från Bengt, känner jag en stor lättnad. Än en gång kom jag undan, golvet öppnade sig inte och jag blev inte  förpassad till underjorden och levande begravd. Vid mina två senaste besök har denna starka lättnad uteblivit. Jag har känt mig som vanligt, när jag gått därifrån, om än lite mer läkt och insiktsfull. Befriad, men utan mordiska förföljare hack i häl.

Samtidigt tynar också den omnipotens som alltid, eller i alla fall i mitt fall, åtföljer den totala värdelöshetskänslan  som en nödvändig kompensation, sakta men säkert bort. Detta är delvis obehagligt, en omvandling från inbillad storhet och osårbarhet i världen till litenhet, sårbarhet och försumbar betydelse i det stora hela. Det gör mig dock mer lyhörd, tillgänglig och betydelsefull i den lilla världen.

En sund omnipotens eller mer korrekt transcendens växer också ur min dagliga  andliga praktik, där, vid sidan om gryningstimmarna i sängen, 31 minuter meditation/andlig resa nu är kärnan. Den började jag med för ett par månader sedan.

Jag har också åter deltagit i Shamanic Breathwork och det blev återigen en starkt behaglig upplevelse i all stillhet. (Samtidigt som flera andra skrek och hade starka utlevelser.) Bl a kom den mycket stärkande tanken/bilden till mig att medan vi låg där och andades,  dansade i mitt sinne alla våra förfäder en peppande trancedans i skenet från Big Bang!!

Återigen: Ingen stor sak.

Och som Anna Vnuk sa i en dansföreställning på Unga Klara: Vi är 100% älskade av den kraft som skapar liv.

Nu är vi inne i 2025! Ja, tänk att jag fått börja uppleva även det! 

Luften har nu gått ur mig under helgerna, vilket är högst begripligt efter ett mycket intensivt år. Jag blir också äldre, snart 73, och allt mer utlevad. När jag varvar ner, härjar, också en vag men väldigt kraftfull (dock avtagande/mer hanterbar) olust i mig, framförallt under eftermiddagar och kvällar. Det känns som jag ska både implodera och explodera och sakta upplösas. Ja, att jag imploderar, exploderar och upplöses och det är väl just en upplevelse av att bli levande begravd. Och en variant av fight, flight och freeze.

En förmiddag, när jag oftast mår riktigt bra, kände jag att explosion, implosion och upplösning är nära besläktade med sprallighet, gladlynthet och barnslig förtjusning.

Nu är det Trettondag och jag ska avsluta och publicera detta långa fullmatade inlägg. För några dagar sedan började jag sitta på en hög pall istället för en vanlig stol, när jag gör min långa mediation. Jag brukar sen som ett inslag fylla övre delen av bröstkorgen och halsen maximalt med luft och så tänja ut dem inifrån . Detta brukar leda till ett märkligt fenomen: En vällustdusch strömmar från huvudet ner och ut i kroppen. Effekten är stark och följs av djup avslappning.

En stund efter att jag gjort detta i torsdags kom en mycket stark fysiskt svaghet över mig på pallen. Jag förmådde inte sitta kvar, utan måste avbryta när det var två minuter kvar och lägga mig i sängen. Då insåg jag att jag hade fått en stark och djup kontakt med mitt inre nyfödda barn i sin förkrossade svaghet, som han nu haft tillit att släppa fram. (Sen genomförde jag en mycket aktiv dag tillsammans med S, utan att förlora eller försumma den fördjupade anknytningen.) Följande natt hade jag mitt hittills starkaste drömmöte med min inre bäbis och hans rika och oförstörda känslopalett.

Min oftast dagliga 31 minuters meditation är ett existentiellt tivoli och ett Insikternas kapell. Idag kom det fullt till mig hur oerhört viktigt det är att ha funnit den exakta beskrivningen av mitt trauma. Att det perfekt beskrivs av vrålet: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!? gör att mitt inre barn känner sig fullt ut sett, förstått och bekräftat. Förhänget faller och vägen till tilliten och kärleken öppnas.

Och idag blev den avslutande inre tänjningen på pallen rena, rama knockoutdroppen, men jag lyckades denna gång hålla mig kvar på pallen och avsluta meditationen där.

Totalt jävla mörket

Min bloggvän Eva skrev om kränkningar. Det fick mig att i morse tänka igenom, vilka som är de värsta kränkningar jag blivit utsatt för. Svaret dök (ingen nyhet precis) upp omgående: Den totala känslomässiga övergivenhet, som jag utsattes för som nyfött spädbarn januari, februari och mars 1952. Den som fick mig att försöka framkalla plötslig spädbarnsdöd hos mig själv genom att sluta andas, men mina lungor och andningsreflexen var för starka.

I vuxen ålder är det (en mild sunnanvind jämfört med ovanstående) att jag blev "avplockad" 400 000 kr i kölvattnet på min skilsmässa 2005. Pengar som jag med nöd och näppe lyckades låna ihop. Konkret innebär det en ränteinbetalning på 700 kr varje månad. Fullt hanterbart i dagsläget. Själva skulden kommer sannolikt att gå i arv till min dotter. Konkret arvsynd.

Sen började jag tänka på vilket som var det värsta övergreppet en man har utsatt mig för. Jag fick fundera en stund, innan det självklara svaret infann sig. Min egen försummelse av mina känslor och behov, och dåliga relationsval. Att det tog en liten stund att komma på det beror dessbättre på att jag numera varje morgon tar hand om mig på ett varmt, stilla och kärleksfullt sätt. I morse innebar det bl a lyssning på:



Uttrycket "totalt jävla mörker" kom till mig från ett kängpunkband från Skellefteå med samma namn. Tack!
Ett bra försök att ordsätta något bortom varje form av beskrivning.
När jag googlar uttrycket finner jag att det också är det svenska namnet på en volym av Robert Kirkmans seriealbum The walking dead. Kanske bra midsommarläsning?

Beröring, flöde, sammanhang och närhet

För en tid sedan visade SVT en mycket fin dokumentär om min gamle "husgud" Sven Lindqvist.
Berättelsen om ekorren, att tidigt förlora sin mamma (och i vilket sammanhang. Huvaligen!), om att vända om i tid (eller inte, som i hans (och mitt) första äktenskap), och så mycket annat se- och hörvärt   t ex sekvenser där Sven sover, samspelet med filmaren Hans-Erik Thereus, bokläsare, Agneta och barnbarnet. Och slutorden.

Som 18-åring blev jag starkt berörd av hans bok "Myten om Wu Tao-tzu". T ex etsade följande meningar sig fast:

"Den som tiger. Han samtycker.
  Den som viskar. Han ljuger.
  Den som skriker. Han hörs inte."

En bok om stor vanmakt således. I den stora världen och den lilla världen. Då förmådde jag bara se den i den stora världen. Bara där var den stor nog att spegla min vanmakt i den lilla världen.
Men att den kom i min väg att läsa!? Livsviktigt! Nu hittar jag andra ord som speglar detta:
"Det är nödvändigt att skapa sig ett jag att försvinna i. Det finns ingen värld utan jag."
Och så musiktips för tröst och uppbyggelse, som jag då inte alls uppmärksammade, men som nu finns i min mp3-spelare och inbäddat i detta och föregående blogginlägg.
Jag skrev ett långt brev till Sven då och fick hans senaste bok signerad som svar. Väckte en obestämd förundran i mig. Tomhet och vittring. Kanske stadfästes där hos mig ett livslångt sökande i böckernas värld.

Ser i Litteraturbanken.se att Sven några år tidigare skrev brev till Tomas Tranströmer!

Upp i rök!, men inte ännu.

Jag tänkte elda upp merparten av mina skrymmande bildterapialster från 2003 - 2006 i årets Valborgsmässobrasa. Nu blev det inte så, utan saken är uppskjuten till min födelsedag 2014 eller anslutande fullmånenatt.
Men även därefter är det meningen att de ska finnas kvar i digital form. Detta är den första bild jag skapade hos den underbara bildterapeuten Eva Eriksson på IKSU Spa för snart tio år sedan. Eva har den för en god terapeut oundgängliga egenskapen att inte rygga tillbaka (för starka känslor).

Tillblivelse 21 oktober 2003
Orginalet är i kroppsstorlek. Jag blev både skrämd och imponerad när jag gjort bilden; så skrämmande och så sann!!
En dubbelexponerad bild: Jag i mammas mage 1952, och jag och mitt inre barn  51 år senare.
När jag nu ser bilden fascineras och gläds jag främst hos barnets oerhörda vitalitet och färgstarka utstrålning.

Bekräftelse och tröst

Samtalet med Anna Lytsy, som jag skrev om i mitt förra inlägg, blev verkligen bra terapi för mig. Jag (och min vän) satt nära Anna och hennes samtalspartner och jag kände direkt att hon har kommit en bra bit i sin läkning och utveckling. Det kändes tryggt och bra. Anna läste en del ur sin bok "Fru Freud och jag" och när vi i publiken fick komma med i samtalet, tackade jag och läste jag med darrande röst upp citatet  nedan. Det gav Anna glädje och bekräftelse och jag kände tröst och bekräftelse från Anna.
Jag skrev ner citatet redan för tre år sedan, men har sen glömt bort det. Det är så bekräftande och trösterikt att någon satt ord på en förödande erfarenhet, som också jag delar, och som är grundbulten till mitt långa lidande. Det håller nu på att avta, tack vare mitt hängivna arbete. Just i eftermiddag har jag haft en rejält dånande kontakt med de ännu oläkta resterna. Upphovet till denna gruvliga separationssmärta är min allra första tid i livet:

"Fru Freud frågar mig om jag vet något om min egen allra första tid och jag vet så mycket som att jag föddes för tidigt och vägde lite och dessutom förlorade uppemot en fjärdedel av denna vikt under mina första levnadsveckor, antagligen på grund av att man, på den tiden, ansåg att alla barn oavsett fysisk och psykisk status skulle matas var fjärde timme och aldrig oftare än så. Och mamma lyssnade, och lydde de rekommendationer hon fick med sig hem från sjukhuset. Jag vet vidare att jag, i likhet med de flesta av mina generationskamrater, tillbringade det mesta av dagarna ensam i min säng. Jag säger till Fru Freud att jag, utifrån hur liten och svag jag var och utifrån hur oändligt lång och fullständigt oöverskådlig en fyratimmarsperiod måste ha varit för någon med mitt outvecklade tidsmedvetande och omogna hjärna, mycket väl kan ha legat där i min säng och frusit. Och svultit. Och nästan gett upp hoppet om att någon, någonsin skulle höra mina skrik om undsättning och komma in till mig och komma fram till mig och lyfta upp mig och ta mig till sig och se på mig och erbjuda mig det jag längtade efter mest av allt. För att inte säga verkligen behövde."

Tungrörelseterapi

Jag har uppfunnit en egen kroppsterapi!

Ögonrörelseterapi är ett vetenskapligt sätt att läka trauman. Hur det går till konkret visas t ex i detta klipp (efter 1:30):




När jag vaknar på natten eller efter middagssömnen och mår riktigt dålig, brukar jag oftare och oftare komma i håg att på egen hand göra dessa ögonrörelser och märker att de lindrar smärtan och alltså också läker traumat. Jag har också märkt att jag när jag rör ögonen vill jag också hålla andan och även spänna munnen, vilket jag tolkar som ett försvar mot (ökad) kontakt med traumat. Detta ledde till att jag började öppna munnen och snabbt röra tungan från mungipa till mungipa. Då upptäckte jag att detta gav ett effektivare resultat för min del än ögonrörelserna. Dessutom börjar jag ganska omgående gäspa och slappna av bättre. Tungrörelseterapin var uppfunnen!


Här kan du läsa mer:
Ögonrörelseterapi hjälper vid ångest I den artikeln står också: Istället för att (låta patienten) röra ögonen kan terapeuten klappa patienten växelvis på händerna.
May fick ögonrörelseterapi – nu kan hon jobba igen I den artikeln står det ett varningens ord: "Det måste vara en stabil person som kan ta hand om känslorna som kommer upp. Därför går man igenom patientens bakgrund ordentligt innan man börjar med ögonrörelsen."

Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv.

Ingen bagatell, Hanne!

En ledare av Hanne Kjöler i DN har stannat kvar i mitt bakhuvud. Hon menar att många av de sjukskrivnas fysiska diagnoser, särskilt kvinnors egentligen är psykiska. Och?

Den 11 december 1994 åkte jag akut in med ambulans till Oskarshamns lasarett i tron att jag fått en hjärtinfarkt. Jag blev noga undersökt, friskförklarad och stod sedan omtumlad, övergiven och skamfylld på akutmottagningens parkeringsplats i den råa decembergryningen.
Detta visar i ett nötskal hur fysiska respektive psykiska besvär alltför ofta bemöts av sjukvården.

Först efter ytterligare femton helvetiska dygn i hemmet, som min ännu ej treåriga dotter tvingades uppleva med sin marrittsplågade pappa, som desperat och krampaktigt försökte hålla sig samman i attackerna av dödsångest, bara det ett övergrepp, fick jag äntligen i mellandagarna diagnosen panikångest på en hälsocentral i Växjö. (Då hade jag under julhelgen i telefon blivit avvisad av psykakuten: "Vi kan inget göra för dej. Det är bättre du stannar hemma.")

När jag fick min diagnos kändes det som tiotals ton lyftes från mina axlar. Jag förmådde börja hantera min situation, även om många månader (och senare år) av tufft arbete väntade.

Att mina psykiska problem inte togs på tillräckligt allvar av varken mig själv eller sjukvården på 90-talet, ledde till att jag blev utbränd. Sedan 2002, i sju svåra men numera fruktbara år, har jag nu varit sjukskriven. Under denna tid har jag också opererats för ett ljumskbråck, som egentligen inte besvärade mig på annat sätt än att det kunde förvärras och bli problem. Ljumskbråcket togs på största allvar av sjukvården. Jag upplevde att jag blev behandlad som en VIP-person genom hela processen från förberedande undersökningar till operation.
Hade mina psykiska problem bemötts på samma sätt hade jag varit frisk för länge sen!

Psykiska besvär, som bagatelliseras av sjukvården, försäkringskassan, politiker, ledarskribenter och i inte minsta av oss sjuka själva, leder det till svårt lidande och stora ekonomiska avbräck för massor av människor, deras familjer och i förlängningen för hela samhället.

När vi nu sedan 1950/60 - talet skaffat oss en materiell, fysisk trygghet kräver även våra själar sitt välmående och protesterar glädjande nog alltmer, när vi försöker fylla våra liv med mer av det vi redan har nog av; prylar, mat, stress, alkohol osv.

Vårt psykiska mående är ingen bagatell, Hanne!

"så jag förstår hur det hänger ihop"

Jag minns att jag blev starkt berörd av att se P O Enqvists pjäs "I lodjurets timma" på Gävle Teater omkring 1990. Det är intressant att i "Ett annat liv"(just nu som radioföljetong) få höra hur pjäsen kom till. P O sitter i en paradlägenhet i Paris med katten August och håller sakta men säkert på att supa ihjäl sig, samtidigt som han försöker närma sig sin barndoms trauman och börjar med barndomshemmets telefonnummer; "Sjön 3".

Vid samma tid höll jag på att arbeta och stressa ihjäl mig och därigenom försöka fly min uppväxts trauma, som då var mig totalt omedvetet, men ändå förmådde beröra mig via Enqvists pjäs. När jag nu läser om den finner jag den tämligen intetsägande, liksom f ö även "Tribadernas natt", som plötsligt förvandlade P O Enqvist till ett världsnamn 1975. Pjäsen "Från regnormarnas tid", som jag såg på TV med Lena Endré och Tomas von Brömsen, är däremot ett djuplodande mästerverk om att hantera värdelöshetskänslor, som förvärvats med modersmjölken, och försöka nå fram till kärlek i sina relationer. Ja, om det handlar även "I lodjurets timma", som slutar så här:

"Två dagar senare var han död. Dom försökte tala om för mig hur han gjort det, men jag ville inte höra på. Jag vill gärna tänka mig att han, på något sätt, borrat in sitt huvud i Guds armveck, legat och spunnit en stund, känt handen som strök, och så helt enkelt dött. Vad ska man med en Gud till, om man inte kan dö i hans armveck? (paus) Det måste vara lätt att dö om man vet att man har en katt som väntar på sig.

...

..nånting lärde jag mig den natten. Och det har hjälpt mig genom mycket under de tretton år som gått. Och jag hoppas att det ska fortsätta hjälpa mig till det ögonblick jag själv dör. Då vill jag dö precis så där lätt, inborrad i Guds armveck, framför fönstret till sovrummet i morfars hus. (paus) Brandstegen. Trädet. Vit snö och fullmåne. Backen ner mot kallkällan med grodorna. Telefontrådarna som sjunger, så jag förstår hur det hänger ihop. Och rönnen full av snö och fåglar.

När jag gick till sist den kvällen, hade han än en gång börjat försöka på Rod Stewarts "Sailing". Det var det året skivan kom. Han kanske tyckte om den. Det var det sista jag hörde från honom."

"Det vore bättre om du inte fanns"

Hur är det att växa upp, när det står skrivet i eldskrift över min barndom: "Det vore bättre om du inte fanns"?

Både P O Enqvist och jag har haft en sådan barndom och det är med igenkänning och fascination jag läser hans senaste bok "Ett annat liv".
Där finns likheter, men också stora skillnader i att hantera detta; "Det vore bättre om du inte fanns."
Jag kan tycka att P O har haft det värre än jag genom att han plågades av en påstått allseende och straffande gud från första stund. Medan denne kom in i mitt liv först i småskolan.
Det är intressant hur barnet söker en förklaring till sin belägenhet. P O finner nån sorts tröstande förklaring i att tänka att han kanske egentligen är sin döde lillebror och därför mår som han mår. Själv minns jag starkt hur jag en en het sommardag läste i tidningen att en komet eventuellt skulle kollidera med jorden och utplåna den. Inför denna uppgift kunde jag släppa loss min dödsångest och började må väldigt dåligt. Men när jag så lekte ute på åkern i höbärgningen glömde jag bort jordens och min möjliga undergång. Först när vi gick hem senare på dagen, när det i tidningen angivna klockslaget redan passerat, kom jag åter att tänka på det. Jag (och jorden) hade undsluppit, vilket gjorde mig lättad och glad.

Paradoxalt blir P O:s far, som dog redan när P O var sex månader, ett slags skyddande fantasigestalt, som följer honom genom livet under namnet Välgöraren.
För lilla PO är den kalla, mörka stjärnhimlen hotfull och skrämmande, ty där bor den straffande Guden. Himlen blir hanterlig först när den också befolkas av seriefiguren Blixt Gordon och hans äventyr. För mig var de lysande stjärnorna på himlen alltid en tröst: Det fanns ett varmt, blinkande ljus i det annars kompakta mörkret.

Snällhetens gissel plågade både P O och mig, även om jag hade några tidiga år med inslag av buspojksliv, innan den allseende och straffande guden slog till. Även jag var en Tyst Tall och feg fotbollsmålvakt. Förräderiets fenomen har lockat även mig, eftersom jag varit fräck nog att trotsa "Det vore bättre om du inte fanns" - pulsen i mitt blod. T o m när min pappa kapitulerade och tog livet av sig, när jag var 20 år gammal, envisades jag och kämpade vidare även om det satt hårt åt.

Alltsedan "Sekonden" från början av 70-talet, som var den första boken jag läste av Enqvist, har jag följt hans författarskap och känt att det berört mig på ett särskilt sätt. När han nu slutar dölja sig i olika romanfigurer och ofta ganska komplicerade resonemang och skriver rakt, hjärtskärande och emellanåt mycket humoristiskt befriande om sitt liv, är det lätt för mig att förstå varför han alltid berört mig på ett djupare plan förutom det gemensamma intresset för (fri)idrott, politik, kultur, film, teater och skrivande.

"Ingen Välgörare.
Man fick väl ställa sig på sina egna ben och försöka gå."

Så beskriver P O vändpunkten på Tolvstegshemmet Kongsdal i februari 1990, när han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", boken om hans barndom och uppväxt, som han förvisso behandlar redan i pjäsen "I lodjurets timma", som jag minns att jag blev starkt berörd av när jag såg den på Gävle teater. Kanske motsvarar den pjäsen min panikångest 1994 och "Kapten Nemos bibliotek" min upptäckt av mitt inre barn 1997.

Att våga möta och ta in dåtidens "Det vore bättre att du inte fanns" , och i nuet bli sin egen Älskande förälder.

Varje sekund ett liv

Så slutar Ulla-Carin Lindqvist, journalist och fyrabarnsmor som dog i ALS 2004, sin bok Ro utan åror.

Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.

Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.

Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."

Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.

Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."

Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.

Förälskelse och annat otyg

Jag är inte längre lika besatt av starka, bekräftande förälskelsemöten. (För att nu inte tala om obesvarad förälskelse, som var min hängivet masochistiska drivkraft under alltför många svåra år.)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.

Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.

Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.

Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.

Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.

Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?

Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.

Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.


Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)

Herregud, Ann Heberlein!

I Expressen klagar Ann Heberlein över för mycket allmänetiskt dravel inom Svenska kyrkan. Men, du Ann, som marknadsför dig som en intellektuell med tankereda, måste väl ändå inse att tron att Bibeln och de kyrkliga dogmerna är ett avtryck av Gud är det största dravlet.
Sekulariseringens grund är att de så tydligt är ett historisk avtryck av människan.
Jag gick för länge sedan ur Svenska kyrkan just för att jag inte kan ställa mig bakom dogmdravlet, men har som arbetslös och sjukskriven emellanåt sökt mig in i gemenskaper som finns inom kyrkan; t ex meditations- och samtalsgrupper. Där har jag funnit tillhörighet i mitt "utanförskap" i en slags urkyrklig gemenskap.
Den har jag också fått glimtar av vid besök i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm, som jag antar du räknar till fronten när det gäller "den hippa, men ack så tomma mälardalskristendomen". Javisst, tom på dogmer, men inte på svåra, djupa och sökande samtal och bekräftande gemenskap.
(För att inte framstå som en blåögd anhängare av denna nykristendom, vill jag citera ett uttalande av en full f d fotbollshuligan, som åkte i samma tågkupé som jag och tre unga killar, som besökt Taizé. När jag talade i uppskattande ordalag om mina upplevelser i Allhelgonakyrkan, vaknade den f d huliganen ur sin slummer och utbrast förtrytsamt: Det är ju en sekt!
Personligen tror jag dock inte risken är särskilt stor att de tendenser inom kyrkan som du beskriver, som Guds clowner, ska utveckla församlingar inom Svenska kyrkan till sekter. Men den finns.)

Jag är övertygade om att allt du beskriver att du söker finns i överflöd inom kyrkan. Men det är inte det växande och det som lyfts fram i media, vilket också din artikel är ett bra exempel på.
Visst är det en paradox att du som säger dig tro på dogmpaketet Gud funderar starkt på att lämna kyrkan, medan jag som redan lämnat, söker mig in i vissa delar av gemenskapen.
Men vad är egentligen problemet?
Det du i grund och botten tycks söka är det exklusiva och exkluderade. Att få känna dig utvald i en allomfattande (trosdogm)gemenskap, eller? Det är en stark längtan särskilt hos oss som upplevt en trång och traumatisk uppväxt. Men också detta är en paradox: Utvald i en Allomfattande gemenskap. Hur blir det möjligt?
Det moderna projektet framburet av liberaler och socialister handlar på sätt och vis om denna paradox: Allt till Alla och att samtidigt bejaka att var och en är unik. När globaliseringen nu går mot sin fullbordan, samtidigt som planetens och den kapitalistiska marknadsekonomins begränsande ramar framstår allt tydligare, ställs frågan om detta; allt till alla dessa unika, på sin spets.
En alltmer framträdande tankeström i detta dilemma är den nykonservatism, som jag ser dej företräda.
För mig känns följande uppfodran ur Galaterbrevet (Gal 3:28) mycket mer aktuell:
"Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett ..."

Vilken lättnad!

Jag känner och beskriver mig ofta som en föredetting (med, erkänner jag, en viss vällust). Nu är jag dock "a coming man". Eller var det iallafall igår, när det gick för mig för första gången på nästan fyra månader. Så långt har det aldrig varit mellan gångerna tidigare.
Under denna tid har vi legat med varann ett tiotal gånger och vid ett par tillfällen fått till riktiga maratonknull. Ändå har jag inte varit i närheten av att det ska gå för mig.
Jag har t o m blivit smått oroad att det varit något fysisk fel och det var ett skäl till att det fick ske igår.

Något fel är det alltså inte, utan det handlar, som min huvudtes varit, med Karin Boyes ord om att: "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd". Ja, någon större möda har det inte varit, även om det inte alltid är självklart att "få till det" vid vår ålder. Särskilt som känslor som sorg, smärta, ilska, skam m m dyker upp och pockar på uppmärksamhet i sänghalmen. Detta är dock helt i sin ordning och utomordentligt viktigt, eftersom dessa känslor fått alltför lite utrymme i våra liv jämfört med den sexuella lusten. (Mat, sömn och sex är så starka behov att de eller de problem de kan rymma är svåra att förtränga. Värre är det för våra mer subtila känslor och de känslor, som inte direkt är kopplade till vår överlevnad, men i högsta grad betydelsefulla för vår totala livslust)

I mitt tidigare äktenskap var jag en riktig orgasmjägare, inser jag nu efteråt.
Där fanns en stark omedveten underström av hetsande (alltså inte bara upphetsning) för att nå dit. Denna berodde på ett mönster, som jag fick i mig med modersmjölken. Min mamma kände ovilja mot att lägga mig till sitt bröst och önskade att jag snabbt skulle bli klar med min amning. Ja, jag upplevde att hennes innersta (omedvetna) önskan var att, likt Hera med Herakles, slunga mig från sitt bröst. Inte undra på att jag så länge känt mig som en "tjuv om natten" inför all njutning, inte minst den sexuella.
Kanske är det också så att vi män är genetiskt programmerade att snabbt tömma vår säd. Att apan i oss snabbt måste tömma sig i honan, innan någon annan i flocken tar hans plats. Om det är så må zoologerna svara på, men i såfall har nu människan i mig i fyra månader segrat över apan.
Det som dessa månader främst fyller mig med jublande vällust och läkning är kyssandet och det är för mig som bäst, när vi ligger med varann. Därför vill jag bara fortsätta och fortsätta. Med Freuds språkbruk är jag mer i den orala än den genitala fasen.
Fast hur var det nu hon skrev mer Karin Boye? "Visst är det skönt när knoppar brister"?

Mer om orgasmer:
Åhhh, ännu en dag att fira!
Orgasmera mera - på internationella orgasmdagen
Bra för självkänslan och orgasmerna

Kåthet och uppgörelser

Skam till sägandes har jag ännu inte läst någon bok av Elsie Johansson, men redan när jag såg en intervju med henne i Gokväll 20/5, bestämde jag att jag ska ändra på den saken. En ny påminnelse kommer när jag i DN läser en lovordande recension under samma rubrik som jag valt ovan.

Nu när Sara Lidman är i himlen får jag kanske rikta min trånad efter mogen och vis kvinnlig energi mot Elsie. Hon utstrålar en härlig energi och charm.

Ännu vet jag inte närmare vad Elsie Johansson skriver om kåthet, men jag kan formulera lite kring min egen.

Kåtheten mognar som ett vin. I ungdomen var den bråkig och pockande, oftast en plåga av rastlös otillfredsställelse omgärdad av djup skam.
Nu är den en våg av kraftfull, jublande livskänsla. En välkommen gäst att vara i förtrolig samvaro med, snarare än att snabbt utspisa och sedan skiljas ifrån.


Att avnjuta och bejaka min innersta livskärna, där sexualiteten finns, har varit en lång och svår kamp, alltsedan jag i likhet med den nyfödde Herakles blev slungad från bröstet. Visserligen blev jag så vitt jag vet aldrig bokstavligen kastad från bröstet av min mamma. Det var dock en djup och förbjuden önskan inom henne, som gick rakt in i mig och bl a orsakade min djupa skam inför sex.

Det var en befrielse att hitta episoden om Herakles och Hera i den grekiska mytologin. Tack för det Theodor Kallifatides!, som satte mig på spåren när jag först läste Mödrar och söner och senare just romanen om Herakles. Den förra njöt jag mycket av att läsa och jag kan hålla med Kallifatides, när han med glimten i ögat undrar om det är möjligt att leva utan förtrogenhet med de grekiska myterna. Vi möter dem hela tiden i modern tappning. Ett bra exempel är Stieg Larssons Milleniumtriologi, särskilt del två, Flickan som lekte med elden, där ödesdramatik från gamla antika gudasagorna serveras i modern sidvändartappning.

I Kallifatides Herakles omnämns så vitt jag minns inte episoden där Hera slungar den svältfödde Herakles från sitt bröst och i allafall inte hur mjölkstrålen, som sköt ur Heras frigjorda bröst spreds över himlavalvet och bildade Vintergatan (The Milky way).
Så när vi blickar upp på den gnistrande stjärnhimlen och känner närhet till Alltet, är det en föjd av Herakles traumatiska upplevelse.

Inget ont, som inte har något gott med sig.

Här finns fler lovord till Sin ensamma kropp:

Hon tar struptag på tillvaron

Ensam äldre kvinna saknar

Roman med skickligt tvinnade tanketrådar

I dödens närhet

En dag när jag stod och diskade och slog på radion, kom jag rakt in i det utmärkta programmet Samtal pågår. Där pågick ett samtal med Marie Winald Karlström.
Marie berättade bl a om de psykiska följderna av en svår hjärtoperation vid sex års ålder. Jag saxar ur vad hon säger i programmet:
"Mamma hade sin strategi: Det som har varit, det har varit. Det pratar vi inte om. Det var omgärdat med alldeles för mycket smärta. För mej var det förödande, jag hade faktiskt varit nära att dö.
Jag ville dit. Där fanns allt jag behövde. Befrielse från smärta. Värme och frid. Precis när jag var på väg drogs jag hastigt tillbaka, så var jag tillbaka i smärtan. Vad jag upplevde då var en stor vrede för att jag var tillbaka och inte hade fått dö. Det jag längtade efter var att få dö dvs göra det som gjorde mamma så ledsen att hon ville dö. Det var skuldkänslor jag hade."
Marie behövde som vuxen gå fyra år i terapi innan hon förmådde bearbeta detta trauma.

Jag genomlevde som nästan nyfödd ett liknade förlopp p g a känslomässig och fysisk övergivenhet. Det har krävts mycket arbete för att ta till mig smärtan i detta. Och det har varit oerhört svårt att hitta acceptans för denna gamla obearbetade dödslängtan. Att ta den till sig är enda vägen till en ogrumlad livskänsla.
Jag minns bl a att inledningen och slutet i filmen Ken Park kändes som ett starkt stöd i mitt behov av förståelse för min gamla och djupa dödslängtan. (Vilken var paradoxal eftersom jag tog itu med den först sedan jag blivit så gammal att livets försvinnande korthet blivit påtaglig för mig.)
Numera känns detta avklarat för min del, men det kändes ändå skönt och bekräftande att höra Marie berätta om detta.
Det ökar min närhet till livet.Tack!

Utbrändhet och vansinne

Nog är ursinne en nåd att stilla bedja om från de utbrända, men det är svårt för den som redan ligger utslagen att hävda sin rätt. Lättare lär det knappast bli nu när husdoktor Husmarks hemska högerkrokar ska utplåna det s k utanförskapet.

Jag har själv varit utbränd i mer än sex år och är först nu på väg tillbaka till arbetslivet. I backspegeln inser jag att denna återgång kunnat ske på om inte sex veckor, så i allafall sex månader.

En rad vansinniga omständigheter omöjliggjorde detta.
Jag gick alldeles för länge med allvarliga symtom och signaler i kropp och själ. Problemen började med panikångest 1994, sammanbrott och partiell sjukskrivning under ett år 1997/98. Varken jag, omgivningen eller sjukvården tog situationen på tillräckligt allvar. Jag kämpade desperat för att hålla näsan över vattenytan och bedrev, inser jag nu efteråt, grov misshandel mot mig själv. Sammantaget ledde detta till den nu pågående långtidssjukskrivningen 2002.

Hade jag 1997 haft de kunskaper jag idag besitter hade heltidssjukskrivning och insiktsfull intensivvård kunnat lösa saken på ett halvår och besparat mig och min dåvarande familj stort lidande och samhället stora pengar. Det hade varit att smida medan järnet var varmt. Genom hälsovårdens och psykiatrins okunskap, ointresse och min egen okunskap och rädsla för att ta en djupgående match med mina demoner, skedde snarast en återtraumatisering i ett läge när de psykiska försvaren hade rämnat och mitt inre låg öppet för läkning. Vansinne!

Jag menar att detta är ett allmänt problem vid långtidssjukskrivningar. I stället för grundligt göra upp med sitt falska själv, vilket oftast är förenat med ren (men ofarlig) dödsångest, hankar man sig fram med halvmesyrer. När man inte längre arbetar och börjar återhämta sig, blir vardagen så småningom hanterbar och det är lätt att nöja sig med detta i stället för att gå igenom hela den plågsamma process som ett helt tillfrisknande skulle innebära. Förståligt, men ändå vansinne!

Så länge detta grundläggande faktum inte finns med i bilden, när man vill bryta det s k utanförskapet, lär problemen kvarstå.

Dock har medvetenheten och kunskapen i dessa frågor växt en hel del de senaste tio åren. De goda exemplen blir fler, så läget är inte alls hopplöst.

Lisbeth Salander

"Hej, Nina!

Kul och intressant att läsa Din artikel om Milleniumtriologin och Lisbeth Salander. Det är upplyftande att få läsa Din analys av detta fenomen. Det Du skriver om att hon är ett kontrollfreak och en gammal cowboystereotyp i ny tappning kan jag givetvis bara skriva under på. Samtidigt är det nog väldigt betydelsefullt att varje tid skapar sin fräscha och tidsenliga version av de gamla myterna. Att Stieg Larsson gör detta tror jag är en viktig förklaring till böckernas popularitet och att jag och många andra slukat dem med stort intresse. Jag tycker Stieg Larsson här övertrumfar Klas Östergrens hyllade Orkanpartyt med hästlängder.

Dessutom finns det dimensioner i Stieg Larssons triologi, som jag Du förbigår, men som lyfter beträttelserna ytterligare och genmäler den negativa kritik, som Du framför.

Vi får i del två och tre veta att Salanders psykopati inte bara är någon stereotyp hjältegloria, utan en följd av svåra traumatiska upplevelser. En försvarsmekanism utifrån dessa. En djup känslomässig störning.

Så är böckerna också en (grovt tillyxad) terapeutisk utvecklingshistoria. I del tre bryts successivt Salanders och Blomkvists närhetsskräck. De är tvungna att lita på varann och är beroende av varann och andra. Det hela bär spår av att skapa ett gott, kollektivt lag för att bekämpa det onda laget. Det räcker inte med den ensamma hjälten. Det krävs kollektiv organisering och kamp. Där finner jag det socialistiska budskapet, ej övertydligt men därför väldigt effektivt. Där finns också en stark uppmaning till var och ens moraliska ansvar exemplifierat t ex av Pablo Robertos intressanta uppdykande och medverkan i boken.

Sen finns där ett intressant queerperspektiv i böckerna. De flesta personerna verkar brottas med sin sexuella identitet. Ingen lever i en traditionell kärnfamilj. Greger och Erica ligger närmast detta, men Erica har samtidigt sitt av Greger accepterade förhållande med (sexmissbrukaren) Mikael Blomqvist, som verkar ha liknande närhetsproblem som Salander.

Slutet tolkar jag annorlunda än Du. Jag ser det som att Lisbeth och Mikael äntligen förmår betvinga sin närhetsskräck för att börja utveckla en relation av närhet och kärlek.

Det hade varit intressant att få veta hur detta hade utvecklats om Stieg Larsson fått leva och skriva fler böcker. För visst hade han tänkt fortsätta serien?

Jag tycker att Stieg Larsson lyckades skriva bred och populär sidvändarlitteratur, som samtidigt är folkbildande, uppfordrande och reser de gamla eviga frågorna i ny och (fram)tidsenlig form på ett inspirerande och framåtsyftande sätt.

Att sen de flesta läsare inklusive jag själv inte tydliggör detta när vi läser är en annan sak. Det har sin verkan ändå.

Jag är glad att Din artikel fick mig att tydliggöra för mig själv varför jag uppskattar böckerna.

Tack ska Du ha!

MVH

Torbjörn Nilsson, Umeå"


"Hej Torbjörn,


och tack själv för din egen tolkning av böckerna. Den var rolig att ta del av. och du kan nog ha rätt, att Lisbeth skulle ha utvecklats i annan riktning om Larsson hade fått skriva alla de böcker han planerade.


Mvh, Nina Björk"

Läs om förebilden till Lisbeth Salander här