Sigges sorgesång

Det känns extra kul att den podd som Alex Schulman och Sigge Eklund spelade in live här i Umeå också blev den jubileumspodd, som las ut på nätet i fredags. Jag var på inspelningen i ett välfyllt Idun, tydligen många artisters våta dröm, enligt Alex, tack vare den fina akustiken.
Visst kände jag den samhörighet jag hade väntat mig trots att nästan alla i publiken var mellan 20 och 35 år. Särskilt stark blev samhörighetskänslan när showen avslutades med att sex skönsjungande kvinnor sjöng Olle Adolfssons melodi "Det gåtfulla folket" till en nya text av Alex och Sigge. En text tillägnad oss podcastlyssnare och också en vacker hyllning till barnen inom oss.

Men den dominerande upplevelsen blev en annan. Den återkommer dock inte när jag lyssnar på podden, utan fanns bara under deras liveframträdande.

För det första skrattade jag inledningsvis mer än väntat. Till min förvåning var jag den som skrattade mest i den del av publiken som jag kunde överblicka. Samtidigt kunde jag tänka att om en oinvigd såg framträdandet skulle denne mycket väl kunna begära pengarna tillbaka. Det är inget drivet artisteri vi får bevittna. Men det är våra beundrade nära vänner som håller hov för oss på ett naket och personligt, om än här väl planerat sätt.
Vi är tusentals bland poddens nu 350 000 lyssnare, som upprättat en stark fantasibindning och nära relation till Sigge och Alex. Om vi vill kan de vara ständigt närvarande i våra liv, inte bara med den veckovisa podden utan dagligen via Twitter, Instagram, sin böcker osv.
Men relationen är ju ohjälpligt väldigt osymmetrisk. De kan inte ha en nära relation till alla oss. Vi förblir det gåtfulla folket, som rycker och sliter i dem åt olika håll. Det är den sorgen som blir så tydlig för mig i senare delen av showen.

Det började med att Alex och Sigge plötsligt pratade om att hänga sig?! Givetvis som ett skämt, men för mig blir det nästan en för bra projektion. Min pappa hängde sig (hängde mig råkade jag skriva som ett freudianskt felslag) när jag var 20 år, och nu sitter jag omgiven av en massa 20- åringar, medan Alex och Sigge uttrycker sin dödslängtan på scenen.
Denna sorg blir än tydligare när Sigge visar bilder av Chaplins scenpersona som vi alla känner och sedan en osminkad, men nu med modern teknik kolorerad, bild från hans tidiga karriär.

Chaplinbilden, här utan färg.

Sedan berättar han om Vivian Maier och visar några av hennes hundratusentalet fotografier från New Yorks folkliv och även många selfies, som känns oerhört moderna. Vivian levde ensam och barnlös, försörjde sig som barnflicka och inga av hennes fantastiska bilder som nu gjort henne världsberömd, visades offentligt förrän efter hennes död. 

Enligt Sigge ett medvetet val från Vivians sida.

Hon skapade för skapandets skull och skapandet fick växa fram utan en publiks ständiga blickar och styrande förväntningar. Medan vi idag och framförallt personer som Alex och Sigge ständigt iscensätter oss inför en publik. Medan jag ser Vivian som en mycket ensam människa som aldrig vågade träda fram i sina medmänniskors blick, ser Sigge ett åtråvärt (ouppnåligt) ideal. 

Jag förstår problemet och är glad att mina blogginlägg är flaskpost som till största delen försvinner i övergivenhetens sorgliga hav. En egenterapi som triggar mycket känslor och samtidigt gör mig tydligare för mig själv, samt då och då låter mig dela djup gemenskap med andra skeppsbrutna.

Jag undrar hur många fler i publiken i Idun som medvetet kände det starka stråket av sorg i Sigge Eklunds framträdande?

Jackpottvecka Del 5: Lisbeth Salander på riktigt

Nu ska jag äntligen berätta hur jag fick träffa inte bara vinnaren utan också en annan av finalisterna efter utdelningen av Sveriges Radios romanpris 2013 i Varberg i mars.
När vi åt god pizzabuffé efter direktsändningen, hamnade jag mitt emot vinnaren Jonas Brun och bredvid hans trevliga redaktör Karin, och fick chans att ställa alla frågor jag hade kring Jonas, hans bok och författarskap.

Vid återkomst till hotellet gick jag och la mig en stund, eftersom jag tyvärr hade en infektion och var småfebrig. Sen anslöt jag till eftersitsen vid ett långbord i matsalen. Jag slog mig ner bredvid Daniel med ett mindre bord längre bort i blickfånget framför mig.

- Men vad nu då, tänkte jag, är det inte Eija Hetekivi Olsson som sitter där borta??

Jo, Anna Tullberg kunde bekräfta att så var fallet och att flera redan varit framme och hälsat på henne.
Nu passade även jag på, och så fort jag började prata med henne, kände jag omgående hur självbiografisk "Ingenbarnsland" är. Ingen tvekan! Detta var Miira i boken!
Lisbeth Salander på riktigt, som jag träffande kallade henne i ett av programmen.

Hon var arg över att Daniel så hårt hade kritiserat hennes bok. Jag försökte framhålla att vi var fem stycken som öst beröm över hennes Augustprisnominerade förortskildringen, som skapar stark igenkänning även om man är uppvuxen på annat håll i landet.

Det bästa mötet med Eija fick jag dagen efter, när vi såg Marcus spännande och  berörande utställning i Varbergs konsthall, och hon dök upp även där.

Jag fick en ny möjlighet att uttrycka hur mycket jag tyckt om och känt igen mig i hennes bok t ex i avsnittet där den unga Miira går upp på en vägbro och överväger att ta sitt liv.
I sen ålder har jag insett att även jag, under gymnasieåren i Nybro, umgicks med tanken att ta mitt liv, men det skedde i en för mig då omedveten form. I en film, som jag fantiserade om att göra, går huvudpersonen i en dramatisk scen upp på en järnvägsbro för att eventuellt hoppa framför ett framrusande tåg. Jag levandegjorde i mitt huvud hur suggestiva bildklipp skulle få åskådarna att i några ögonblick sväva i andlös ovisshet om huvudpersonens öde.
Och jag var uppe på bron och rekognocerade...

Så här skriver Eija om Miiras mellanstadieår i "Ingenbarnsland:

"Gick ner till Angeredsbron och på den. Stannade över älven. Plockade upp stenen och slungade iväg den. Såg en krusning på vattenytan, men hörde inget plums. Drog handen utmed metallräcket och stannade över motorvägen. Spottade. Ville träffa en bil, men vinden tog loskan och lotsade den under bron.
Hon plockade upp en ny sten. Siktade. Väntade. Släppte den. Men missade.
Om yxmördaren trots beviset inte rykt med i branden hade han hoppat härifrån, bestämde hon.
Virkpolarens brorsa hade hoppat ner på motorvägen. Smack. Smällen hade varit så hård att höftbenen hamnat där käkbenen suttit.
Hon undrade hur hon själv sett ut om hon hade hoppat. Om ansiktet hade slabbats till soppa som ett vanligt människoansikte eller söndrats till sand.
Hon visste att fler hade hoppat härifrån, men inte vilka, och hon visste också att andra visste. Men ingen förutom virkpolaren hade sagt någonting om det. Ingen ville prata om självmord, för i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes. Hon tänkte inte bo här tills hon började basta och hänga på Bordet eller fundera på att hoppa.
Hon blev hängig och hasade hem."