Att skriva sig fri

"Trons åskmoln och brösten. Detta var de två punkterna för gemenskap med tremänningen.
Varför skratta? Gör inte det, då tystnar han kanske, man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd, skratta inte var bara tyst.
Skratta inte. Då slutar han, då bränner han, då river han bort, det som är sedvanan, skratta inte.
Var bara tyst! Nu!
Då fortsätter han."

POE:s nya roman med det ifrågasatta omslaget,
 som han själv menar är det bästa omslag
någon av hans böcker någonsin haft.

Äntligen har den kommit: P O Enquists bok om kärleken! Mer än 30 år efter sin död får Ellen sin önskan uppfylld:
"Hon var missnöjd för att du liksom inte fick ordning i böckerna, liksom, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på, om jag säger, och det var hon missnöjd med, hon gav inte upp utan höll i fast hon var missnöjd. Det var väl fint i alla fall?"

Visst snirklar han runt även här och det är många omtag, precis som alla vi traumatiserade, varsamt och kärleksfullt, gång på gång måste gå in i smärtan för att så sakteliga bli läkta och hela.
Gå som katten i het gröt får man länge göra!
Men här är den nu denna säregna kärlekshistoria i tre korta akter, spridda över nästan 30 år, som i mycket präglat honom.
Raderna i "Kapten Nemos bibliotek" får en mer fullständig betydelse:
"Jag har haft två mammor. Den ena gav aldrig nån en kram, men höll fram klippsockret. Den andra sjöng som en katt, fast alldeles hemligt.
Jag må säga. Jag må säga."

Den 15- åriga pojken "kom igenom" med den 51- åriga kvinnan på det numera vittomtalade kvistfria furugolvet i Larssongården 1949. För min del skedde det först 37 år senare och i ålder 19 år senare.
Och jag inser att även jag haft mitt möte på det kvistfria furugolvet, fast det skedde mer konventionellt i en säng i en f d arbetarbostad i vackra Hågelby. Långt senare i mitt liv och åldersskillnaden var inte heller särskilt påtaglig. Men ändå att nåden! oförhappandes! kan sänka sig över en! Jag må säga. Jag må säga.

Erik Jonsson i samtal med Enquist

Per Olov Enquist signerar böcker efter  framträdandet
i Aula Nordica på Världsbokdagen 23 april 2013.

Mer on Enquist och boken: Svd

VILL DU BLI
EKONOMISKT OBEROENDE,  
EN JÄVEL I SÄNGEN  
OCH ETT SOCIALT GENI PÅ 3 MINUTER?  
DÅ ÄR DET HÄR HELT FEL BOK FÖR DIG.

Denna braskande bokframsida lockade mig att läsa Benny Haags bok "Ingenting är möjligt - en berättelse om 3 livsavgörande misslyckanden". Därmed fick jag i år läsa ytterligare en bok av en författare med starka rötter/identitet i arbetarklassen. Liksom Leif GW Persson har Benny ett härligt flyt i texten. Det märks att boken utgår från en berättarföreställning. Smärtpunkterna förtigs inte på minsta vis, men berättelsen glider ändå lite lätt över bråddjupen. Ibland kan jag längta efter P O Enqvists eller Kristian Lundbergs förmåga att skriva runt i smärtorna tills någon slags befriande fullbordan (ibland) inträder.   

Det är smärtsamt att med stor igenkänning läsa:

"Allt detta, enskilt och tillsammans, har gjort att jag alltid sökt mig till områden där jag vet att jag kommer att möta motstånd och nedlåtenhet, situationer där folk antagligen kommer att tycka illa om mig. Då känner man sig ju som hemma, som barn på nytt. Men paradoxalt nog blir jag också jätteledsen och otroligt överraskad när jag möter detta motstånd, denna nedlåtenhet och detta hat som jag undermedvetet söker mig till, jag som i grund och botten bara vill väl och ser mig själv som en hygglig och trevlig prick."

Enda trösten är att jag sakta, men säkert frigör mig från detta mönster. Annat klokt han skriver är:

"Det pratas aldrig om att vi ska "våga vara förlorare". Trots att det först i den djupa och ibland grymma insikten om att vi faktiskt är förlorare - också - som möjlighet finns till bestående, varaktig, positiv förändring av våra egna livsvillkor."

"Vi pratade om känslor: vad jag kände, vad min fru kände, vad vi tillsammans upplevde. Jag är från den sekunden fullständigt övertygad om, tvärsäker skulle jag drista mig till att påstå att vill man hjälpa till att skapa varaktig förändring hos en annan människa, som själv har en uppenbar vilja till detsamma, kan man bara göra det genom att känslomässigt påverka den personen. Det finns inga andra sätt!"

Årets längsta dag

Varför kan man inte få morfintabletter mot separationssmärta?

I alla fall finner jag tröst hos Tegnér och Stagnelius, vars dikter finns med i den fantastiska boxen Dikt 1593-1939 :"Det går en liklukt genom människolivet.
...
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i."
(ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér)

"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
...
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta."
(ur Till Förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius)

Tröst finner jag också i boken och boktiteln: Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor.Samt i att tänka på Per Olov Enqvists (liv och) författarskap. Jag har nyss läst ut hans "Nedstörtad ängel", som var den enda roman han lyckades skriva medan han "var ute i spriten". Nyligen blev jag också klar med en omläsning av "Kapten Nemos bibliotek", som är den bok om sin barndom, som han påbörjade vid den tidpunkt när han åter blev nykterist.
Dessförinnan skrev han pjäsen I lodjurets timme och nu senaste Ett annat liv. De handlar alla om hur man lyckas övervinna smärtan av att ha fått inpräntat i varje cell: Det vore bättre att du inte fanns.

"Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.

Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa."

Detta skrev han efter att under nästan femton år ha försökt undfly smärtan genom ett alkoholmissbruk, som var på väg att ta livet av honom. Så han var väl medveten om hur omöjligt det är att se klart när smärtan är som värst:

" När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst och vad ska man då höra."(båda citaten ur Kapten Nemos bibliotek)

Hur jag har arbetat med min egen smärta och dödslängtan beskriver jag bl a i dessa två texter:
Inte ens dö fick jag  Klipp, klipp i navelsträngen

Tolvstegsgemenskap

I går lyssnade jag tårögd på sista delen av radioföljetongen (repris ikväll), där P O Enqvist läst sin självbiografiska "Ett annat liv". Han berättar hur hans väg till nykterhet går via tre behandlingshem, som drivs enligt Minnesotamodellen d v s utifrån Tolvstegsprogrammet. Från två hem rymmer han, men på det tredje hittar han hem till ett konstruktivt sätt att ta itu med sin barndoms trauman.

På de första ställena behandlas han av personalen som en obstinat missbrukare (vilket han är), som ska brytas ner enligt en bestämd mall. På det tredje blir han behandlad, som en unik och särpräglad individ och hans individuella behov respekteras:

"Sanne kom punktlig klockan sju på morgonen. Hon var mycket effektiv, och de fick upp honom ur sängen, och de klädde på honom och satte honom på en stol i hallen, och han motsatte sig icke.
Han försökte sätta på sig skorna själv, men misslyckades.
Sanne satte sig då ner på golvet och tog på honom skorna.
Lone hade sedan sagt Han vill ha med sig sin ordbehandlare och så vill han kunna ringa till mig när han önskar, jag tror båda delarna är viktiga, annars rymmer han bara igen. Och Sanne som satt på golvet och snörde på honom skorna hade då bara svarat Ja det är helt emot reglerna, men det är jag som är chef och bestämmer, så då säger vi det.
...
Det var ju samma Modell, varken bättre eller sämre, samma behandlingsschema, samma Stora Bok, samma insikter som på M 87, och förmodligen också på Island, om han förstått något överhuvudtaget där.
Ändå var allting fullständigt annorlunda.
Det var något danskt, varmare, det var som om de andats på ishinnan och människans ansikte kommit fram, med självrespekten kvar, fast utan lögner. Det var som om själva tonfallet från den beslutsamma Sanne när hon den morgonen snabbt ändrat reglerna, satt på honom hans skor, och kört upp honom till Kongsdal, som om det hängde kvar alla veckorna.
Det var en fin tid. Fina kamrater. De höll ihop, men inte gentemot ledningen. Och det som hände var något annat än Metoden."

Gemenskapen i självhjälpsgrupperna, där man speglar och bekräftar varann, finner han oändligt positiv.
Samma sak kan jag säga om mina tio år i Tolvstegsprogrammet, ACoA, Vuxna Barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer, där jag tillhör den senare gruppen. Alla möten och människor under dessa år minns jag med stor, djup och varm tacksamhet. Många människor och möten lyser med stark och oförglömlig kraft i mitt minne. De blev min funktionella familj, som jag så länge saknat och där lärde jag mig att övervinna skam och rädsla och tala om min uppväxt och hur jag känner idag.

Även under perioder när jag inte har gått på möten har det varit en viktig trygghet att denna förstående gemenskap finns. Så förra sommaren när jag gick på ett enstaka möte kände jag att nu är detta klart. Jag behöver inte gå på fler möten. Från att olika former av terapi varit mitt (enda meningsfulla) liv, har mitt (vardagliga) liv blivit min terapi.

"så jag förstår hur det hänger ihop"

Jag minns att jag blev starkt berörd av att se P O Enqvists pjäs "I lodjurets timma" på Gävle Teater omkring 1990. Det är intressant att i "Ett annat liv"(just nu som radioföljetong) få höra hur pjäsen kom till. P O sitter i en paradlägenhet i Paris med katten August och håller sakta men säkert på att supa ihjäl sig, samtidigt som han försöker närma sig sin barndoms trauman och börjar med barndomshemmets telefonnummer; "Sjön 3".

Vid samma tid höll jag på att arbeta och stressa ihjäl mig och därigenom försöka fly min uppväxts trauma, som då var mig totalt omedvetet, men ändå förmådde beröra mig via Enqvists pjäs. När jag nu läser om den finner jag den tämligen intetsägande, liksom f ö även "Tribadernas natt", som plötsligt förvandlade P O Enqvist till ett världsnamn 1975. Pjäsen "Från regnormarnas tid", som jag såg på TV med Lena Endré och Tomas von Brömsen, är däremot ett djuplodande mästerverk om att hantera värdelöshetskänslor, som förvärvats med modersmjölken, och försöka nå fram till kärlek i sina relationer. Ja, om det handlar även "I lodjurets timma", som slutar så här:

"Två dagar senare var han död. Dom försökte tala om för mig hur han gjort det, men jag ville inte höra på. Jag vill gärna tänka mig att han, på något sätt, borrat in sitt huvud i Guds armveck, legat och spunnit en stund, känt handen som strök, och så helt enkelt dött. Vad ska man med en Gud till, om man inte kan dö i hans armveck? (paus) Det måste vara lätt att dö om man vet att man har en katt som väntar på sig.

...

..nånting lärde jag mig den natten. Och det har hjälpt mig genom mycket under de tretton år som gått. Och jag hoppas att det ska fortsätta hjälpa mig till det ögonblick jag själv dör. Då vill jag dö precis så där lätt, inborrad i Guds armveck, framför fönstret till sovrummet i morfars hus. (paus) Brandstegen. Trädet. Vit snö och fullmåne. Backen ner mot kallkällan med grodorna. Telefontrådarna som sjunger, så jag förstår hur det hänger ihop. Och rönnen full av snö och fåglar.

När jag gick till sist den kvällen, hade han än en gång börjat försöka på Rod Stewarts "Sailing". Det var det året skivan kom. Han kanske tyckte om den. Det var det sista jag hörde från honom."

Enqvist om längtan, befrielse, döden och kärleken

Jag läser "Boken om Blanche och Marie" av P O Enqvist i hopp om att finna några ledtrådar om hur det gick för honom efter att han blev helnykterist i slutet av "Ett annat liv".
I vanlig ordning döljer han sig i kvinnor och historiska personer, men mot slutet av boken finner jag några pusselbitar, som jag gärna instämmer i:

" Det var något varmt, hemlighetsfullt i denna förbjudna lägenhet som fick henne att känna det som befann hon sig simmande i ett varmt hav, blev vaggad i varmt vatten, nej som om hon vilade omgiven av fosterhinnor, som ett foster i en livmoder? kunde man tänka så? vilade inte detta foster i ett livgivande fostervatten? Samtidigt, intalade hon sig, var detta hon nu upplevde något större: livets innersta mening, bara uppenbarad för oskuldsfulla barn.
Som för mig, tänkte hon.
Hon försökte säga det till honom, men visste att han inte skulle förstå hur det var att leva i exil, att man då alltid drevs att uppsöka ett slags livmoder, i livets mitt, var man än befann sig!
Som om man alltid försökt hitta hem till denna livmoder, förstod han? var man än befann sig! alltid!"

"Hon hade plötsligt befriat sig från tyngd och historia och smuts, som om undret varit möjligt. Han hade, när han såg henne, gripits av något som liknade yrsel. Och under dansen, där egendomliga steg och rörelser verkade födas ur ingenting, hade hon plötsligt framstått som bilden av människan befriad från sina bojor, befriad från sina förutsättningar. Som om hon alls ej varit en maskin, utan förstått att man kunde välja sitt liv, och dansa in i ett nytt."

"Rör dig inte, viskade jag. Ligg stilla. Jag är inte rädd, jag vågar röra vid dig, du är inte helig, jag är inte helig. Och du är inte rädd. Jag rörde handen i mjuka lätta rörelser över hans bröst, hans hals, han andades lugnare nu. Är du inte längre rädd? Nej, viskade han, jag är inte rädd. Och du hör min röst? Ja, sade han, jag hör din röst. Står man vid ett stup, viskade jag, och allt är svart där nere, då får man inte stå ensam, då står jag tät intill dig.
Står du intill mig?
Ja, det är alldeles mörkt men vi delar mörkret, det är det som är kärleken..."