Att värna, vårda, trösta och älska mitt inre barn

Det gör mig glad att finna i klubbtidningen i bokklubben Natur och Kultur Direkt att månadsboken i september handlar om att ta hand om sitt inre barn.
Mitt tillfrisknande beror helt och hållet på min tilltagande förmåga att vårda mitt inre barn.

Första gången jag hörde begreppet mitt inre barn var sommaren 1995. Jag hade under ett halvårs tid (av min föräldraledighet) någorlunda lärt mig hantera mina panikattacker med hjälp av Lars Erik Uneståhls avspänningsband och mental träning. (Tack för dem, syrran!) Då sa min vän H att jag också måste lära mig ta hand om mitt inre barn. Jag minns att jag fick lust att sparka henne på smalbenen inför denna nya uppgift, när jag just kunde glädjas åt att ha krympt min panikångest till en mer hanterbar hypokondri. Men det skulle visa sig att hon hade rätt.

Genom vissa omskakande upplevelser vårvintern 1997 slogs mina försvar sönder och jag kom i direkt och tydlig kontakt med mitt inre barn. Av vännen G fick jag låna boken "Frigör barnet inom dig" av John Bradshaw. I boken finns frågescheman för att få svar på hur skadat det inre barnet blivit i olika åldrar under uppväxten. Jag såg direkt att för min del handlade det främst om spädbarnstiden.

Trots denna kunskap fortsatte jag flera år att jobba heltid på Vasaskolan. Där var vi fyra kollegor, som varje vecka träffades en timme för att prata om hur vi mådde. Nästan varje vecka talade jag om att jag hade ett illa medtaget spädbarn att ta hand om inom mig. Men varken jag eller mina kollegor reste frågan om den uppgiften verkligen kunde fullgöras samtidigt som jag arbetade med att ta hand om över 150 elever i mina ämnen och dessutom hade en dotter i förskoleåldern. Jag var också livligt politiskt engagerad under dessa år.

Ändå arbetade jag på att skaffa mig kunskap och kompetens för min uppgift. Jag dansade frigörande dans och andades frigörande andning mm mm. Så läste jag självhjälpsböcker och funderade. Bl a minns jag att jag undrade över uppgiften i nån bok om att man borde lämna det inre barnet hemma om man skulle gå på något viktigt och krävande möte! Var det verkligen möjligt? Naturligvis inte, inser jag numera. Barnet finns hela tiden i min kropp. Vill jag prioritera barnet får jag ställa in min medverkan i mötet.

Först sedan 2002 när jag varit helt sjukskriven har jag kunnat börja utföra min uppgift på större allvar. Men även då värjde jag mig länge från att ta uppgiften på fullaste allvar. Och det är klart att om jag har ett utmärglat, döende spädbarn inom mig och i djupet är det barnet, så är uppgiften mycket svår och jag vill gärna och i det längsta fly från den.

Jag behövde hjälp.

Rosenterapi var en sådan hjälp, men en varm droppe i ett i övrigt kargt liv med bristande närhet i min vardag. När jag sent om sider fick komma på en sex veckors behandling på Mariedals Behandlingscenter, så blev flertalet av personalen skrämda av mitt eländigt mående och pockande inre barn. Där rådde en kall och avvisande hållning hos de flesta. Sjukgymnasten vägrade t ex ge mig någon kroppsbehandling. Man höll mig och mitt barn på behörigt avstånd, som om barnet skulle krypa ur min famn in i deras skräckslagna! "Du ska lära dig ta hand om ditt barn själv. Punkt slut." Att jag skulle mötas av en sådan attityd om jag kom till sjukhusakuten med ett verkligt utmärglat och döende barn i min famn är naturligtvis otänkbart. Jag skulle få all tänkbar hjälp. Men inte när det gäller mitt inre barn och inte ens från det som ansågs vara det bästa psykiatrin i Umeå kunde erbjuda. I alla fall år 2005.
Inte heller hjälpte det stort att under ett års tid nästan dagligen besöka IKSU Kultur och Spa, och ligga i deras varma källa och på vattenmassagebädden. Nej, det krävdes att jag lämnade mitt torftiga äktenskap, för var kan barnet läkas utom i en varm och nära kärleksrelation? Hud mot hud och andetag i kärleksfull omfamning är det enda som hjälper.

Ingen bagatell, Hanne!

En ledare av Hanne Kjöler i DN har stannat kvar i mitt bakhuvud. Hon menar att många av de sjukskrivnas fysiska diagnoser, särskilt kvinnors egentligen är psykiska. Och?

Den 11 december 1994 åkte jag akut in med ambulans till Oskarshamns lasarett i tron att jag fått en hjärtinfarkt. Jag blev noga undersökt, friskförklarad och stod sedan omtumlad, övergiven och skamfylld på akutmottagningens parkeringsplats i den råa decembergryningen.
Detta visar i ett nötskal hur fysiska respektive psykiska besvär alltför ofta bemöts av sjukvården.

Först efter ytterligare femton helvetiska dygn i hemmet, som min ännu ej treåriga dotter tvingades uppleva med sin marrittsplågade pappa, som desperat och krampaktigt försökte hålla sig samman i attackerna av dödsångest, bara det ett övergrepp, fick jag äntligen i mellandagarna diagnosen panikångest på en hälsocentral i Växjö. (Då hade jag under julhelgen i telefon blivit avvisad av psykakuten: "Vi kan inget göra för dej. Det är bättre du stannar hemma.")

När jag fick min diagnos kändes det som tiotals ton lyftes från mina axlar. Jag förmådde börja hantera min situation, även om många månader (och senare år) av tufft arbete väntade.

Att mina psykiska problem inte togs på tillräckligt allvar av varken mig själv eller sjukvården på 90-talet, ledde till att jag blev utbränd. Sedan 2002, i sju svåra men numera fruktbara år, har jag nu varit sjukskriven. Under denna tid har jag också opererats för ett ljumskbråck, som egentligen inte besvärade mig på annat sätt än att det kunde förvärras och bli problem. Ljumskbråcket togs på största allvar av sjukvården. Jag upplevde att jag blev behandlad som en VIP-person genom hela processen från förberedande undersökningar till operation.
Hade mina psykiska problem bemötts på samma sätt hade jag varit frisk för länge sen!

Psykiska besvär, som bagatelliseras av sjukvården, försäkringskassan, politiker, ledarskribenter och i inte minsta av oss sjuka själva, leder det till svårt lidande och stora ekonomiska avbräck för massor av människor, deras familjer och i förlängningen för hela samhället.

När vi nu sedan 1950/60 - talet skaffat oss en materiell, fysisk trygghet kräver även våra själar sitt välmående och protesterar glädjande nog alltmer, när vi försöker fylla våra liv med mer av det vi redan har nog av; prylar, mat, stress, alkohol osv.

Vårt psykiska mående är ingen bagatell, Hanne!

Lisbeth Salander igen

Dags att aktualisera en text jag skrivit om Lisbeth Salander och Milleniumtrilogin.

Så här rankar jag böckerna:

1. Flickan som lekte med elden. Det är boken där Lisbeth är huvudperson och vi får veta varför hon är som hon är. Noomi Rapace är en utmärkt Salander även om jag föreställde mig henne mindre och spädare, när jag läste boken.

2. Luftslottet som sprängdes. Här måste Salander och Blomqvist m fl börja samarbeta. Intressant skildring av samtidshistorien. Erica Berger spelar också en viktig och intressant roll. Synd att Lena Endre spelar henne. Passar inte alls enligt min föreställning. Tänker mig t ex Eva Röse i den rollen.

3. Män som hatar kvinnor. Intressant kombination av en klassisk Slutna rummet - gåta, pusseldeckare och modern samhällskritisk deckare. Men här förekommer alltför mycket sadistiskt våld mot kvinnor. Blir extra motbjudande i filmen.

Hur ser din ranking ut?

Filmen Flickan som lekte med elden får blandad kritik: Aftonbladet , Expressen , GP , SMP , SvD , DN

Lovsång till sorgen

"Himmel, helvete och allt däremellan", så heter Anna Kåvers nya bok. I förordet skriver hon:
"Glädjen går att öka och sorgen att minska. Rädslor kan bli utmaningar och ilska kan omvandlas till konstruktiv kraft."

Jag vill lyfta fram sorgens positiva och livsviktiga sida. Missnöjet stönar i mig varje gång någon gråter på film eller TV och det bemöts med repliker som "Gråt inte!" och glädjen väcks i mig varje gång gråten välkomnas.

Sorgen kan kasta mig till marken, så att jag får känna mig liten, svag och buren. Sorgen ger mig vila och gör mig mer ödmjuk. Sorgen kan delas och tröstas. Sorgen skapar samhörighet och närhet. Problemet är inte sorgen. Problemen är bristen på möjlighet att få dela den, bli tröstad, få känna samhörighet och närhet. Sorgen är inget problem. Sorgen är en sund reaktion på oundvikliga livsvillkor, som separation och död. Sorgen är en sund reaktion på orimliga livsvillkor, som för lite utrymme för mina djupaste behov och för min (med)mänsklighet. Sorgen lär mig lyssna bättre på mig själv och andra. Får mig att lyssna lyhört på djupet och på de små finstämda nyanserna i livet.
Sorgen städar bland krav och måsten. Den erbjuder mig möjlighet att få luta mig tillbaka och känna att jag lever.

Om boken: Svd

Varmt om hjärtat

Något som ligger mig varmt om hjärtat är hur vi ska kunna tygla vårt habegär och det gör mig glad, när Anna Kåver

(Bild från DN)
tar upp saken i en intervju i DN:

"de negativa känslorna – framför allt rädsla och ilska, men också sorg och skam – tycks ha förkörsrätt i vår hjärna. Att vi hela tiden snabbt måste kunna upptäcka och avvärja brister och faror, verkliga eller upplevda, gör att det går långsammare för oss att identifiera möjliga källor till glädje och njutning.

Förklaringen är att det reaktionsmönster vi bär med oss en gång utformades för grott- och samlarliv. Det som var viktigt då var att på ett tidigt stadium upptäcka hot. Och systemet kopplas på väldigt snabbt. Vår hjärna är helt enkelt inte anpassad för att ta emot ett ”tillfredställt” tillstånd, menar Anna Kåver.
– Den söker hela tiden bristtillstånd.

Vilket kan vara en förklaring, tror hon, till att vi i västvärlden, som har de flesta basala behov tillfredsställda och ofta lever i överflöd, ändå är så olyckliga som vi faktiskt är.
– Vi äter och dricker oss sönder och samman, blir deprimerade och konsumerar psykofarmaka i oanade mängder.

Hjärnan tycks fortfarande vara inställd på att arbeta efter principen ”sök efter mer av något” (mat) samt för att pejla och tackla faror och hot (säkerhet), hur välnärda och trygga vi än är.

– Hjärnbanorna för de sökmekanismer som ska minska ett bristtillstånd eller avvärja ett hot är så väl uppkörda att de närmast är att betrakta som breda sexfiliga motorvägar, jämfört med de små skogsstigar som finns för nöjdhet och tillfredsställelse.

Det här utnyttjas förstås av marknadskrafterna som öser reklam över oss. Reklam som betonar bristerna i vår tillvaro – brist på skönhet, brist på nya bilar och tjusiga hus. Men det går helt enkelt inte att konsumera sig fram till lycka, visar forskning inom den så kallade positiva psykologin, ett helt nytt område inom den psykologiska forskningen. Vi vänjer oss vid nya saker. När vi levt med det nya ett tag känner vi mättnad, vi tycker att något saknas och hjärnan börjar söka efter mer.

Enligt lyckoforskarna är det i stället genom olika former av medkänsla som vi kan odla vår lycka – genom att uttrycka tacksamhet, göra snälla saker, lära oss att förlåta och ta hand om vår kropp. Vare sig pengar, konsumtion eller status är förknippade med lycka, enligt de studier som gjorts. Det är däremot förmågan att vara generös, förnöjsam och omtänksam mot andra."

Pungslagen

I början av sommaren avslutades bodelningsprocessen efter tre år.

Jag fann mig nödsakad att acceptera en förlikning, som innebär att jag betalar 373.000 kr till Å. Tre årslöner med min nuvarande inkomst! Pengar som jag varken har eller kan få låna i bank. Min syster har räddat mig och vår gård genom att låna mig de 200.000 kr jag har betalat i första omgången.

Det djupt orättvisa i uppgörelsen ligger i att jag tvingas dela med mig av mitt arv, medan Å ensam behåller sitt, som inte fallit ut vid vår skilsmässa. Samt att Å krampaktigt vägrade att friköpa vår bostadsrätt, vilket skulle ha gett henne/oss över 800.000 kr. Netto.
I stället valde hon att dränera vårt bo genom dyra advokatarvoden för att kunna pungslå mig. Och allt drabbar i förlängningen vår dotter på samma sätt som Å:s mammas handlande drabbat hennes dotter, dvs Å.

Det kusliga är att om jag inte genomskådar och tar till mig smärtan i min dysfunktionella uppväxt, kommer jag att upprepa den på ett eller annat sätt. Och därtill tro att jag funnit den enda rätta och uppnått ett bra kärleksliv, dvs ett liv som bjuder det välbekantas trygghet. Huvaligen!
"Arvssynden" förs vidare om man inte förmår bryta mönstret, vilket jag dock delvis lyckats med. Min pappa var en slav under mammas ständiga missnöje och habegär, tills han en dag, när han var i min nuvarande ålder, inte orkade längre utan stämde träff med ett rep och en bjälke. Jämförelsevis har jag alltså kommit lindrigt ur mitt torftiga och stillastående äktenskap.

Var i litteraturen fann jag tröst under denna uppslitande bodelningsprocess?
Givetvis hos Sara Lidman. I de senare delarna av hennes Järnbaneepos kastar Didriks konkurs och skulder sin tunga slagskugga, men ändå detta sjungande, vibrerande, lustfyllda ljus... Och i Imre Kertészs sällsamma Mannen utan öde. Om en pojke som överlever koncentrationslägren. Som vägrar vara offer och provokativt påstår att lyckan fanns även i Auschwitz.