Det här inlägget har länge varit på gång i mitt huvud och haft olika rubriker. "Hjälplös och vettskrämd utan hemortsrätt i livet", "Sårbarhet" och "Överflöd".
En insikt har fördjupats i mig: Livet håller mig vid liv och inte jag själv. Till största delen är det så.
Eftersom jag som nyfödd aldrig fick någon anknytning och hemortsrätt i livet, men ändå levde vidare, så föddes illusionen att det i första hand är jag själv som håller mig vid liv.
En tung, ansvarsfull illusion.
En skuldtyngd historia; att jag har mage att leva trots att jag saknar rätt därtill.
En makt- och kontrollkänsla.
Illusionen har förstärkts genom att jag levt vidare årtionde efter årtionde.
Den föll samman med besked, när jag fick panikångest 1994. Då blev jag verkligen omskakad i grunden. Verkligen hjälplös och vettskrämd, men mobiliserade också en motkraft. T ex låg jag vaken natten igenom och "höll mig vid liv".
Min förkärlek för att göra saker och inte bara vara, inte bara flyta med, håller uppe och underblåser illusionen. Samtidigt har strävan under åren efter 1994, långsamt alltmer framgångsrikt, varit att bara vara. Och nu har jag också alltmer nått därhän att varandet oftast är närvarande samtidigt med görandet. Halleluja!
Under senhösten har som sagt insikten att livet förunderligt flödar i mig fördjupats. Det är bortom min kontroll.
Det flödar, flödar, flödar och kan plötsligt upphöra. Bortom min kontroll.
Ovanan att maktlös och tacksam iaktta och uppleva flödet gör mig stundtals vettskrämd. Ja, jag är vettskrämd hela tiden.
Detta händer inte. Det är ju min förbjudna och hemliga uppgift att hålla mig vid liv, och det kan väl inte fortgå när jag trätt tillbaka??
Men det gör det. Stund efter stund, ögonblick efter ögonblick.
Än så länge.
Vilket svindlande äventyr...
Dessutom har jag fått en blödning i mitt vänstra öga, större än jag nånsin haft. Förmodligen för att jag äter blodförtunnande Eliquis, sedan jag i våras diagnosticerades med attackvis hjärtflimmer. En vanlig och beskedlig åkomma hos många äldre. Tydligen hade både mamma och min moster det. Min vän J:s mamma hade det och hon blev nästan hundra år. Flimret kan orsaka blodproppar och stroke, därför ska man äta blodförtunnande. Det är relativt dyrt och jag är verkligen tacksam för högkostnadsskyddet.
I mars hade jag mer än tio attacker, vilket styrker min tro att orsaken i mitt fall främst är djup känslomässig stress från fördjupad kontakt med mitt urtrauma, mitt stora sammanbrott endast veckor gammal i början av mars 1952.
Vissa månader har jag senare inte haft något flimmer, i a f som jag själv märkt. ( Jag märker det genom att det blir längre uppehåll mellan vissa pulsslag, medan många istället får höjd eller rusande puls, vilket är ett större besvär.)
Jaja, vet inte riktigt hur jag ska anknyta detta till två böcker jag läst i höst, men det är "Bränt barn" av Stig Dagerman och "Inställd resa till Subarmati" av Majgull Axelsson.
Bränt barn är den första bok jag läser av Stig Dagerman och boken naglar fast mig. Huvudpersonen Bengt är riktigt obehaglig i sitt självbedrägeri och sin självgodhet. Och att fundera på och omfamna dessa hittills obekanta egenskaper hos mig själv blir den bestående behållningen. Stig Dagerman visar sitt omtalade skrivande geni, men jag är inte helt överens med slutet av boken. Det gick inte hem hos mig
Det gjorde däremot slutet på Majgulls senaste bok. Jag skrattade och grät mig igenom hela det ganska långa sista kapitlet! Underbart!
Hon skriver vardagsnära och olitterärt. Ordet "skoningslös" kom till mig efter läsningen av boken. En sida som är framträdande hos den oförglömliga, obehagliga, tragedin Henrik, men en tydlig oförsonlighet finns hos alla personerna. Förmodligen sprungen ur föreställningen att på egen hand behöva hålla sig vid liv.
Lovvärt och viktigt att Majgull skriver om rasism och nazism i "finare och humana" kretsar.
Att skriva är att gå in i ett eget konstruerat flöde. Jag blir en allsmäktig gud, men nu stiger jag ur den bubblan och överlämnar mig till och utsätter mig för livets eget flöde i min kropp, endast med den ständiga tankeflykten som befriare och begränsare.
