Hypnos i ett upplösande, omslutande, livgivande folkhav

I tisdags sa jag till min läkare att jag lever med stora och tvära kast:
På halvtid är jag vuxen och kompetent Fas 3:are, ja, mer än halvtid, hemmet kräver också sin man. Samtidigt är jag en svårt försummad och ömklig två månaders bebis.

"Ok, då gör vi en visualisering för att lyfta fram den ideala goda modern till ett två månader gammalt spädbarn", sa han.

Sagt och gjort.
Ganska direkt hamnade jag i en projektion på skådespelerskan Maria Sid. Men sen började jag göra motstånd: Sorg och svårmod, min egen livshistoria måste finnas med!
Vänligt men bestämt framhärdade B att ta fram den ideala goda mamman. Välbefinnande spred sig i min kropp.
Helt föll polletten ner först två dagar senare.

På torsdagkvällen besökte jag en hypnosshow med Erik Olkiewicz på Sagateatern. Det blev halvannan timme livgivande och helande trance för min del, även om jag inte tillhörde de 28 frivilliga som gick upp på scenen, varav Erik behöll fem, som bjöd på en varm och vänlig skrattfest.
Glada, omtumlade och stärkta lämnade vi salongen.
På natten efter kom det till mig.

Jag har numera en ny mamma och pappa: Maria Sid och Rolf Lassgård!
Gärna kryddat med Frida Hallgren.
Både Maria och Frida medverkar i "Så ock på jorden" som jag ska återse under påskhelgen. Och i maj kommer "En man som heter Ove" med Guldbaggevinnaren Lassgård på Dvd.

"Drömmen om en famn" 6 april 2005. Nu är drömmen bättre uppfylld och hjälplösheten mindre. Eller mer exakt: Den förträngda hjälplösheten är mindre och den erkända större och bättre omhändertagen.

Så som i Himmelen

Just nu presenteras mängder av listor med nollnolltalets bästa filmer.

"Så som i Himmelen" är enligt mig den bästa filmen och är glädjande nog också den svenska film som haft flest biobesökare (totalt sett 5:a med närmare 1,5 miljoner besök). Jag har sett den minst tre gånger och minns nära nog varje scen. Den innehåller tre fantastiska kvinnoporträtt av Frida Hallgren, Ingela Olsson och Helen Sjöholm.
Filmen tar upp en mängd teman, men framförallt är det en film om Den Stora Samhörigheten. Slutscenen om vikten av att möta och ta hand om sitt inre barn ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Visst finns det pekoralvarning i vissa scener, men hos mig hamnar Kay Pollak och skådespelarna hela tiden i och inte bredvid mitt hjärta.





"Tillsammans" av Lukas Moodysson är en film i samma klass och anda. Om att övervinna ensamhet och isolering utan att hamna i stelbent sekterism.

Bästa utländska film får bli "No country for old men", om dödens mödosamma vedermödor. Bröderna Coen visar att genialitet och galenskap ofta är nära varann.
Detsamma gäller Lars von Trier, som står i en klass för sig och kommit med en rad mycket känslostarka filmer t ex ; "Breaking the waves" (1996), "Dancer in the dark", "Dogville" och nu senast "Antichrist".

En personlig favorit är "Fight club" efter en roman av Chuck Palaniuk. Aj då, den filmen kom 1999.

Skrattfesten "Kopps" av Josef Fares vill jag gärna ha med på listan, liksom Roy Anderssons "Sånger från andra våningen".
Rikard Hobert! "Där regnbågen slutar" borde vara med.
Varför har jag inte med en enda film av en kvinnlig regissör? Lisa Ohlin borde kanske vara med; "Sex hopp och kärlek", är förbisedd. Eller Lone Scherfig med den populära "Italienska för nybörjare".
Javisstja, Aki Kaurismäki, naturligtvis får jag inte glömma "Mannen utan minne" ...

Hur ser din lista ut?