Dödens mödösamma dödàr.

Vaknar som oftast i vargtimmen. Idag med stark psykosomatisk smärta i bröstet. Inser att den har triggats av att jag såg klart "No country for old men" igår.
Tänker på filmen och inser att den är "Bröderna Coen goes Det sjunde inseglet". Våra urmyter tar ständigt ny gestalt. Bergmans film utgick från en medeltida kyrkmålning.
Liksom Bergmans filmer rymmer Brödernas Cohens filmer och även No country for old men, en bister och dråplig humor.
Filmen handlar om ett antal livströtta män, som redan (borde) gått i pension. Javier Bardem ger Döden en skrämmande och skoningslös gestalt, som dock allteftersom filmen fortskrider blir allt mer mänsklig i sitt förfall. Han är en av oss trötta och slitna som alltmer motvilligt tvingas träget knoga på. Här ligger denna sotsvarta films livgivande och frigörande effekt, som kom till mig när vargtimmen gick över i ännu en solgnistrande höstmorgon.
Scenen när Döden möter den kvinnliga husvagnsparksreceptionisten glömmer jag aldrig. Inför denna kvinna inser själva Döden att det är bäst att söka mänskligare sällskap!

Still alive and sometimes kicking

Att tillhöra den första (?) Forever young - generationen och så länge ha upplevt mig vara "a coming man", som först efter 40 ordentligt steg in i vuxenlivet, som far och yrkesmänniska, och så nu vara sjukskriven, arbetslös och ha en alltmer urholkad ekonomi, skapar emellanåt en påtaglig och förunderlig känsla av att vara en ... föredetting.

Då är det uppfriskande att få läsa följande i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit:

"Tack vare Olof Helmersson och helbrägdarörelsen hade han gudskepris kunnat utföra sitt livsverk: sköta jordbruket som nu var nedlagt, bygga bönhuset som nu var rivet, färdigställa den numera avskaffade vägen till Kedträsk, starta konsumbutiken som inte fanns längre, försörja barnen som nu hade övergivit honom, vara ålderman i byn som nu var avfolkad och öde, grunda Folkpartiets lokalavdelning som nu var upplöst. Det var med stolthet och tacksamhet som han i sitt åttisjätte år såg tillbaka på detta sitt livsverk."

Detta citat fyller mig med samma gapskratt, som den fantastiska och mångtydiga slutscenen i Ingmar Bergmans annars kanske svartaste film Nattvardsgäster.

Eller som Albert Camus avslutar sin Myten om Sisyfos:

"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."