För en tid sedan ringde en fyrmänning från Helsingborg. Journalist och hängiven släktforskare. Intressant samtal, som också gjorde mig uppriven och orolig följande natt. Hemmets och hembygdens DNA väcktes till liv i mig.
En djup värdelöshetskänsla parad med stor skam.
En total avsaknad av existensberättigande.
Detta i kontrast mot en rent djurisk livskraft. Ett dunkade, okuvligt, trotsigt jävlar - anamma leverne.
Den jobbiga sidan förlades med eftertryck hos andra, medan vi själva försökte med varierande framgång manifestera den livskraftiga genom att vara dugliga karlakarlar!
Nils Dacke, som jag impregnerades med från mellanstadiet, personifierade det ödet och hållningen. Slog det mig i morse🙂
I Gävle och Umeå är berättelsen som infödingarna lever i något annorlunda. Jag vet inte riktigt hur den ser ut och känner mig därför vilsen här i den frågan. Jag tänker dock att "berättelsen" i en stor stad är mer mångfacetterad och mindre orubblig. Fast i Växjö upplevde jag samma berättelse som hemma i Fagerhult, om än luftigare tack var inflyttade influenser.
Att jag blivit klar? över min egen berättelse beror också på att jag lämnat bygden. Annars hade jag kanske aldrig fått syn på den livsluft, som jag växte upp i.
Det här inlägget har sitt ursprung i ett livligt utbyte på Messenger med vännen B, som ännu bor kvar i sin hembygd i Småland. Utbytet tog tvärt slut, när jag skrev om detta. Helt, delvis eller inte alls till följd av att jag blottade bygdens mörka DNA?
Är du präglad av någon bygds berättelse?
F ö läser jag Nora Krugs seriebok Heimat just nu.
Hon har skaffat rejäl distans till sin släkts förflutna i (Nazi)tyskland, eftersom hon bor i Brooklyn, New York. I boken blandas teckningar, fotografier och text. Jag blir särskilt förtjust i omslaget, som är en parafras på Caspar David Friedrichs kända målning Vandraren över dimhavet. Omslaget och kontrasten är som ett credo på mitt och Noras hembygdsarbete.
Eller som Hoola Bandoola sjunger i Rocksamba:
"Klarare
För varje dag blir vädret klarare
Vi klarar det
För varje dag blir den saken klarare
Vi ska begrava det
Det som förtryckte och förslavade
Vi klarar det
För varje dag blir det lite klarare"
Intressanta tankar! Själv känner jag mig djupt rotad i min hembygd, trots att jag inte har bott där på 15 år. I tonåren kändes det helt livsnödvändigt att flytta. Det kanske också är ett sätt att bli klar med sin berättelse, vilken den nu är. :)
SvaraRaderaTack för kommentaren! Och ursäkta att jag inte sett den förrän nu!
RaderaJag har ofta dålig koll på min blogg och särskilt kommentarerna. Har ställt in att de ska modereras före publicering för att inte missa eventuella kommentarer på gamla inlägg, men verkar inte bli så bra lösning heller...
Jag tror det har väldigt stor betydelse för hur ens liv blir om man stannar, flyttar (och återvänder).
Jag tror det för min del var avgörande att flytta, fast min flytt blev fördröjd 15 år, vilket nog påverkade mitt liv i positiv riktning.
Fast det var först när jag (tillfälligt) återvände, som det blev livsavgörande...
Mångbottnat ämne...
Och rotad förblir jag, fast i en berättelse och inte i verklig mening.
Det är lättare att forma och äga min berättelse på behörigt avstånd från händelsernas centrum.
Ja, din kommentar utlöste verkligen många (förvirrade) tankar:-)