Herregud, Ann Heberlein!

I Expressen klagar Ann Heberlein över för mycket allmänetiskt dravel inom Svenska kyrkan. Men, du Ann, som marknadsför dig som en intellektuell med tankereda, måste väl ändå inse att tron att Bibeln och de kyrkliga dogmerna är ett avtryck av Gud är det största dravlet.
Sekulariseringens grund är att de så tydligt är ett historisk avtryck av människan.
Jag gick för länge sedan ur Svenska kyrkan just för att jag inte kan ställa mig bakom dogmdravlet, men har som arbetslös och sjukskriven emellanåt sökt mig in i gemenskaper som finns inom kyrkan; t ex meditations- och samtalsgrupper. Där har jag funnit tillhörighet i mitt "utanförskap" i en slags urkyrklig gemenskap.
Den har jag också fått glimtar av vid besök i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm, som jag antar du räknar till fronten när det gäller "den hippa, men ack så tomma mälardalskristendomen". Javisst, tom på dogmer, men inte på svåra, djupa och sökande samtal och bekräftande gemenskap.
(För att inte framstå som en blåögd anhängare av denna nykristendom, vill jag citera ett uttalande av en full f d fotbollshuligan, som åkte i samma tågkupé som jag och tre unga killar, som besökt Taizé. När jag talade i uppskattande ordalag om mina upplevelser i Allhelgonakyrkan, vaknade den f d huliganen ur sin slummer och utbrast förtrytsamt: Det är ju en sekt!
Personligen tror jag dock inte risken är särskilt stor att de tendenser inom kyrkan som du beskriver, som Guds clowner, ska utveckla församlingar inom Svenska kyrkan till sekter. Men den finns.)

Jag är övertygade om att allt du beskriver att du söker finns i överflöd inom kyrkan. Men det är inte det växande och det som lyfts fram i media, vilket också din artikel är ett bra exempel på.
Visst är det en paradox att du som säger dig tro på dogmpaketet Gud funderar starkt på att lämna kyrkan, medan jag som redan lämnat, söker mig in i vissa delar av gemenskapen.
Men vad är egentligen problemet?
Det du i grund och botten tycks söka är det exklusiva och exkluderade. Att få känna dig utvald i en allomfattande (trosdogm)gemenskap, eller? Det är en stark längtan särskilt hos oss som upplevt en trång och traumatisk uppväxt. Men också detta är en paradox: Utvald i en Allomfattande gemenskap. Hur blir det möjligt?
Det moderna projektet framburet av liberaler och socialister handlar på sätt och vis om denna paradox: Allt till Alla och att samtidigt bejaka att var och en är unik. När globaliseringen nu går mot sin fullbordan, samtidigt som planetens och den kapitalistiska marknadsekonomins begränsande ramar framstår allt tydligare, ställs frågan om detta; allt till alla dessa unika, på sin spets.
En alltmer framträdande tankeström i detta dilemma är den nykonservatism, som jag ser dej företräda.
För mig känns följande uppfodran ur Galaterbrevet (Gal 3:28) mycket mer aktuell:
"Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett ..."