Total igenkänning

Att sen i den arla morgonstund upptäcka Tranströmers dikt Inomhuset är oändligt gör hela exessen värd sitt pris:


Åsa Grennvalls böcker fick mig att jubla redan 2010 när jag läste Cynisk romantiker:
"- Men mamma! Kan vi inte bara reda upp det här!?!
- NEJ! Jag lever i NUET. Jag vägrar att prata eller ta ansvar för en massa gammalt som du envisas med att inte förtränga! Något som jag faktiskt lyckas med riktigt bra! Hur svårt kan det vara!!?"

Ljusare tider

Psykodrama m m

Utdrag ur ett mejl till mina cyberbokcirkelvänner, som också får bli julhälsning till mina bloggvänner, eller är de kanske en, men inte desto mindre. Och verkar vissa saker rebusartade, så kan sammanhanget klarna här:

Ja, jag ogillar julen av  samma anledning; bristen på vardagar när jag kan vårda, i mitt fall mig själv, men numera går det ihop hyfsat. Ja, ni är mina morgonänglar tillsammans med Leonard Cohen och Gretchen Peters! Ja, ordet vardgasrum gör mig förundrad och lycklig. Ja, det är en är en sorg och en lättnad att det mesta jag läser numera slår in öppna dörrar, främsta drivkraften är  (inbillade) samtalet i själva läsningen och ibland, som med er, på riktigt. Ja, när jag läste om Schnarch forskning att långa, nära förhållande är "people - growing machines", just för att de ALLTID är i obalans, en part vill alltid mer, en mindre. (Stunder, perioder av balans finns givetvis.) Den som vill mindre har makten, men genom att bära sin smärta över att uppleva sig försummad, och tydligt men inte skuldbeläggande uttrycka den och sina önskemål kan den som vill mer bli en kärleksfull förebild och  förvandla förhållandet just till "a people -  growing machine". Ja, tidlöshet är något helt annat än evighet. En omvälvande upptäckt tack vare att Parlands bok Sönder ledde mig till Lagercrantz bok om Proust, där han skriver att Prousts storhet inte ligger i Madeleinekakegrejen utan i att han KOPPLAR SAMMAN händelser i tiden och därmed gör dem tidlösa, förankrar oss i världen och bortom tiden, sammansmälter, om inte med allt och alla, så med kärnan i allt, Gud eller det vi alla var firenade i före Big Bang.

Det är alltid, nu eller aldrig! 9 december 2005 Numera omdöpt till

 Det är alltid, nu och alltid!

 Ja, jag härmar Joyce i Mollys monolog, men var tacksam att jag inte liksom han utelämnar punkterna! Ja, jag har tröttnat lite på Den andra kvinnan, så jag håller tummarna för Lotta Lundberg till årets Romanpris. Och min julklapp får bli följande citat ur en intervju med henne i SvD:
 

"– En människa som aldrig har varit bitter har inte levt, den som inte har känt avund har ingen kontakt med sin själ, med sin potential. Vi får inte bestämma oss för att en del känslor är fina och andra är fula - om det är någonting som man förstår i en terapi så är det det. Och nej, jag tänker inte svara på om jag har gått i terapi eller inte, jag snaskar inte på de nivåerna."

Nähej, nä!! Och den som aldrig dras till skvaller och snaskiga detaljer är omänsklig och lever ett blodfattigt liv! Liksom den som alltid vältrar sig i bitterhet, avund, skvaller och snaskiga detaljer! Och dränks i dess blod!

Nej, den rumänska tiggerskan har inte haft otur. Hon är ett av minst en miljard offer för vår strukturellt orättvisa och skamfyllda kapitalistiska värld. Ja, vi är alla dess offer, även vi som slipper känna plågsam hunger och köld i våra kroppar. Ja, jag önskar oss alla en riktig

God Karl Bertil Jonsson - jul och värld!

Kulturmannen

I dagens  DN levererar Ebba Witt-Brattström ett lovande hot:

Var befinner sig kulturmannen nu?
– Han är vid gott mod och slipad – med nya härskartekniker – men samtidigt på fallrepet. Det räcker med en genomskådande blick så faller konstruktionen av den lidande ensamme store som ett korthus. Och Lena Andersson kan inte ensam tvingas sköta nedmonteringen i bokform.
Kommer du att bidra?
– Mycket möjligt. Jag sitter åtminstone på utomordentligt bra material.

Dansare 16 december 2001

Uppsluppna dansar orden i ljus och mörka skrymslen

Nu är jag klar med Ulysses! Nej, klar blir jag nu aldrig. Jag är invigd i en ny värld! Nej, djupare invigd i min egen.
Jag har mött Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande.

Mött dem i en modern, levande och befriande tappning. Vanlig, vardaglig, vankelmodig. Nej, inte halvhjärtad. Det halvhjärtade, halvfärdiga blir i min lyssning/läsning av boken helhjärtat och fullkomligt. En förklädd Gud vandrar genom Dublin och allas våra liv.


Det är nog ingen slump att jag och Stephen Fry uppskattar både Joyce och Wagner. Ulysses och Tristan och Isolde. Långa verk som hamrar på och smeker mitt hjärta innan den förlösande kärleken flödar i slutscenen. I Tristan och Isolde som tragedi, i Ulysses med komiska och mer sinnliga förtecken.

Sen finns det hur många bottnar, ingångar och tolkningar som helst att göra. Olof Lagercrantzs lilla bok "Att finnas till" är i mina ögon den mest givande och i samklang med min uppfattning om Bloom. Intressant är det också att läsa att Mollys monolog, den berömda, sexuellt mycket frispråkiga, som avslutar Ulysses, väl avspeglar Joyce upplevelser av sin hustru Nora.
Arthur Lundkvists essä Ulysses-labyrinten är också läsvärd och sammanfattar de arton kapitlen koncist och i sig ganska meningslöst. Slutklämmen att "en osalig ande irrar omkring i historiens döda landskap... Hans värld har krympt till en gravkammare, där mörkret är uppfyllt av förvirrande ekon från alla tider.", skrev Lundkvist i en bok som första gången kom ut 1939.

Tvärtom finner jag hos Bloom en visionär, universell mildhet, som är alltför oprövad och ännu i skriande behov av att bli förverkligad. Ett litet exempel:

"alla konfessioner och klasser pro rata ska ha en nätt och passande inkomst, alltför njuggt ska det inte vara, något i stil med 300 pund om året. Det är det saken gäller på allvar och det är ingen omöjlighet och skulle medföra en vänligare atmosfär mellan människorna."

Ja, just så, ja.

Vill du närläsa Ulysses i orginal är Frank Delanys veckovisa femminuterspoddar en god följeslagare och du kommer att vara klar om 25 till 30 år!

Både Molly Blooms monolog och Ulysses finns också att lyssna till och läsa på engelska i Naxos Spoken Word Library, som åtminstone från mitt biblioteks hemsida finns kostnadsfritt att tillgå. Kanske också på ditt?





"Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing..."

Nojs med Joyce

Nu har jag läst eller främst lyssnat till 2/3 av James Joyces Ulysses. Utan Reine Brynolfssons ganska långsamma och sorgset anslagna inläsning  som stomme, skulle jag aldrig genomföra detta. Men den gör det till en omistlig njutning. Jag märker hur jag mer och mer föredrar att lyssna till böcker, även om jag fortfarande tar in saker bättre när jag läser, Ulysses är framför allt ordmusik.

Ett smakprov ur Erik Anderssons översättning av Ulysses:
"Med upprört hjärta knuffade han upp dörren till restaurang Burton. Odör i hans skälvande andedräkt: fräna köttsafter, grönsakssörjor. Här glufsas det.
Män, män, män.
Uppflugna på höga pallar vid baren, hattarna tillbakaskjutna, vid borden rop på extra bröd gratis, bälgar i sig, glupska gap med daskig mat, utstående ögon, blöta mustascher som torkas av. En talggrå yngling putsade glas kniv gaffel och sked med servetten. Ny uppsättning mikrober. En man med spädbarnets såsfläckliga servett kring halsen öste gurglande ner soppa i krävan. En man spottade tillbaka något på tallriken: halvtuggat brosk: gommar: inga tänder att tuggtuggtugga med. En skiva njurstek från grillen. Kilar ut med den. Dystra fylltrattsögon. Tagit mer än han kan svälja. Är jag likadan? Se oss som andra ser oss. Den som känner hunger känner ånger. Tand och käke i verksamhet. Nej! Å! Ett ben! Irlands sista hednakonung Cormac i skolboksdikten kövde sig i Sletty söder om Boyne. Undrar vad han åt? Något galopptitligt. Sankt Patrik omvände honom till kristendomen. Fast allt kunde han inte svälja."
Och så fortsätter det med ytterligare sex sidor matassociationer t ex "Det ligger ändå mycket i vegitarianernas fina smaker från myllan fast vitlök stinker förstås", innan det övergår till sexassociationer!

Vid mammas bröst och begravd vid fyra års ålder  16 september 2005

Jag kan lätt förstå vad Jesper Högström menar i sin klassikervarning och ännu  mer när han skriver: "På det arbetsläger i Norrland jag föreställer mig rensar Joyces Stephen Dedalus sly bredvid Kerouacs Dean Moriarty och de uppenbart självbiografiskt inspirerade huvudpersonerna hos Strindberg och Ivar Lo."

Visst ordbajsas det hejdlöst och ibland tröttande i Ulysses, men oftast med uppiggande barnslig och oemotståndlig förtjusning, som höjer  den lilla förbisedda, godhjärtade människan (Bloom) och all hennes futtighet till sin gudomliga nivå.

Sen är den skriven i en brytningstid med omvända förtecken än vår egen. Det gamla konservativa överhetssamhället var på väg ner i graven och det moderna, mer demokratiska och individualistiska massamhället bröt igenom. Ulysses är en skön dusch för att skölja bort alla konservativa, fundamentalistiska återvändsgrändsstolligheter i vår tid.

En välkommen Bergspredikan

 Den amerikanska universitetsläraren John Williams roman "Stoner", som utkom 1965 och då såldes i 2000 exemplar, gör nu sitt segertåg i västvärlden. Varför?

Huvudpersonen William Stoner tillhör en grupp som just nu inte står högt i kurs på kultursidorna; en vit, kränkt kulturman. Porträttet av hans hustru är långt ifrån smickrande och "the bad guys" i boken tillhör utsatta grupper.
Visst förekommer ifrågasättande av boken utifrån detta: 
"John Williams gestaltning av den mänskliga konflikten innehåller karikatyrer, vilka i normala fall skulle väcka samma anstöt, för att inte säga indignation, som bruk av ett rasistiskt ord. Bokens kvinnor stämmer obehagligt väl överens med schablonerna i amerikansk universitetslitteratur. En frigid, intill efterblivenhet egoistisk hustru och en kravlös (?? Tobbes anmärkning) ung älskarinna vars sensualitet bara kan mäta sig med hennes forskartalang. Och den varelse som hindrar huvudpersonen från att utveckla sin akademiska moral och kallelse är en krympling (på svenska krävs kanske åter en eufemism) som kravlar upp på karriärstegen och utövar makt med en gemenhet som speglar hans yttre deformering.", skriver Sigrid Combüchen i SvD.

Men i stort hyllas den från vänster till höger i pressen, liksom i bloggar. Även om min bloggvän Eva är ett undantag.

Många funderar på varför boken fått sådant genomslag nu:

"kan få resonans i en västvärld där hedonismen har fått sitt kreditkort sönderklippt. Kulturen som omger oss har så länge porträtterat vinnarna att vi längtar efter en förebild som kan ge oss en nödvändig lektion i hur förluster tas." Arbetarbladet

"tycks föregripa något i vår egen tids kollektiviserade ensamhet." GP

"Är det läsare som tröttnat på all postpostmodern litteratur med sina genderanalyser, karaktärterapi, formlekar och multipopkulturreferenser och bara vill ha en enkel död vit man att läsa igen? Är Stoners läsare desamma som ser Don Draper som ett dygdemönster? (De lär å andra sidan inte tåla den försagde, menlöse Stoner.)
Är det drömmen om det misslyckade 1900-talet, en önskan att gå tillbaka till en historia som börjar innan 1914 och försöka spåra vart det gick åt helvete? Hur cynicismen triumferade över upplysningstanken, maktspråket över konsten?"
dagensbok.com
Jag tror att Björn Waller i det sista förslaget ovan är sanningen mest på spåren.

Stoner är en anspråkslös slitvarg. En renhjärtad och saktmodig människa. Boken är därmed en mycket välkommen Bergspredikan i vår tid.

Tom Hanks som spelade huvudrollen i "Forrest Gump" hyllar boken.  Men Stoner griper inte som hundraåringen Allan Karlsson eller Forrest Gump aningslöst och troskyldigt in i Världshistorien. T ex avstår han trots omgivningens förakt från att gå ut i Första världskriget.
Hans öde är anspråkslöst, men inte heller så misslyckat som många recensenter framhåller, skenbart understödda av författaren John Williams inledning av boken, som dock också innehåller rader om vilken vinstlott Stoner drar när han får möjlighet att studera vidare och  lämna ett jordbrukarliv där: "his days, from before dawn until dark, was filled with work of one sort of another. At seventeen his shoulders were already beginning to stoop beneath the weight of his occupation./ var hans dagar fyllda av olika sorters uppgifter från gryningen till efter mörkrets inbrott. Vid sjutton års ålder hade han redan börjat bli kutryggig av det tunga arbetet."

Stoner tillhör inte heller Don Drapers generation, utan hans föräldrageneration, min farfars och många skribenters farfars fars generation; född 1891. Detta förbiser många i sina analyser, kanske för att boken är så tidsöverskridande. Utgångspunkten är en sonett av Shakespeare:
 "Mr Shakespeare speaks to you across three hundred years, Mr Stoner; do you hear him?"

Jag grips inte på allvar förrän efter halva boken, när en jobbkonfikt beskrivs med isande detaljskärpa. En konflikt som alla med arbetslivserfarenhet väl känner.
Där med Yeats ord:
" The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity."

Fast Stoner saknar inte övertygelse, men han har "sinnesro att acceptera det han inte kan förändra, mod att förändra det han kan och förstånd att inse skillnaden" (Sinnesrobönen).

Visst plågas jag med andra läsare av att han inte förmår rädda sin dotter från den vilsna, "elaka häx"-modern. Men vad kan han i sin generation göra?
Än i vår tid sköter kvinnorna 95% av barnens, särskilt döttrarnas, uppfostran, enligt jämställdhetsexperten Ingmar Gens Sommarprogram 2002.

Bokens andra halva är lågmält gastkramande och innehåller också intressanta sidor om  kärlekens natur, som öppnade mina ögon och rätade min rygg.

"In his extreme youth Stoner had thought of love as an absolute state of being to which, if one were lucky, one might find access; in his maturity he had decided it was the heaven of a false religion, toward which one ought to gaze with an amused disbelief, a gently familiar contempt, and an embarrassed nostalgia. Now in his middle age he began to know that it was neither a state of grace nor an illusion; he saw it as a human act of becoming, a condition that was invented and modified moment by moment and day by day, by the will and the intelligence and the heart.
/I sin tidiga ungdom hade Stoner tänkt sig kärleken som ett absolut tillstånd som man skulle kunna uppnå om man hade tur. I mogen ålder hade han kommit fram till att det var ett paradis som tillhörde en falsk religion och som man kunde betrakta med road misstro och lätt välbekant förakt. Men mitt livet började han förstå att det varken handlade om nåd eller illusioner utan om ett tillstånd som med hjälp av viljan och intelligensen och hjärtat uppfanns och modifierades ögonblick för ögonblick och dag för dag."


En stillsam och klarsynt hyllning till lust och lärande. Att gemensamt utforska. Vetenskapa livet.

Gemensamt med L skapad bild Mariedal 2005