En välkommen Bergspredikan

 Den amerikanska universitetsläraren John Williams roman "Stoner", som utkom 1965 och då såldes i 2000 exemplar, gör nu sitt segertåg i västvärlden. Varför?

Huvudpersonen William Stoner tillhör en grupp som just nu inte står högt i kurs på kultursidorna; en vit, kränkt kulturman. Porträttet av hans hustru är långt ifrån smickrande och "the bad guys" i boken tillhör utsatta grupper.
Visst förekommer ifrågasättande av boken utifrån detta: 
"John Williams gestaltning av den mänskliga konflikten innehåller karikatyrer, vilka i normala fall skulle väcka samma anstöt, för att inte säga indignation, som bruk av ett rasistiskt ord. Bokens kvinnor stämmer obehagligt väl överens med schablonerna i amerikansk universitetslitteratur. En frigid, intill efterblivenhet egoistisk hustru och en kravlös (?? Tobbes anmärkning) ung älskarinna vars sensualitet bara kan mäta sig med hennes forskartalang. Och den varelse som hindrar huvudpersonen från att utveckla sin akademiska moral och kallelse är en krympling (på svenska krävs kanske åter en eufemism) som kravlar upp på karriärstegen och utövar makt med en gemenhet som speglar hans yttre deformering.", skriver Sigrid Combüchen i SvD.

Men i stort hyllas den från vänster till höger i pressen, liksom i bloggar. Även om min bloggvän Eva är ett undantag.

Många funderar på varför boken fått sådant genomslag nu:

"kan få resonans i en västvärld där hedonismen har fått sitt kreditkort sönderklippt. Kulturen som omger oss har så länge porträtterat vinnarna att vi längtar efter en förebild som kan ge oss en nödvändig lektion i hur förluster tas." Arbetarbladet

"tycks föregripa något i vår egen tids kollektiviserade ensamhet." GP

"Är det läsare som tröttnat på all postpostmodern litteratur med sina genderanalyser, karaktärterapi, formlekar och multipopkulturreferenser och bara vill ha en enkel död vit man att läsa igen? Är Stoners läsare desamma som ser Don Draper som ett dygdemönster? (De lär å andra sidan inte tåla den försagde, menlöse Stoner.)
Är det drömmen om det misslyckade 1900-talet, en önskan att gå tillbaka till en historia som börjar innan 1914 och försöka spåra vart det gick åt helvete? Hur cynicismen triumferade över upplysningstanken, maktspråket över konsten?"
dagensbok.com
Jag tror att Björn Waller i det sista förslaget ovan är sanningen mest på spåren.

Stoner är en anspråkslös slitvarg. En renhjärtad och saktmodig människa. Boken är därmed en mycket välkommen Bergspredikan i vår tid.

Tom Hanks som spelade huvudrollen i "Forrest Gump" hyllar boken.  Men Stoner griper inte som hundraåringen Allan Karlsson eller Forrest Gump aningslöst och troskyldigt in i Världshistorien. T ex avstår han trots omgivningens förakt från att gå ut i Första världskriget.
Hans öde är anspråkslöst, men inte heller så misslyckat som många recensenter framhåller, skenbart understödda av författaren John Williams inledning av boken, som dock också innehåller rader om vilken vinstlott Stoner drar när han får möjlighet att studera vidare och  lämna ett jordbrukarliv där: "his days, from before dawn until dark, was filled with work of one sort of another. At seventeen his shoulders were already beginning to stoop beneath the weight of his occupation./ var hans dagar fyllda av olika sorters uppgifter från gryningen till efter mörkrets inbrott. Vid sjutton års ålder hade han redan börjat bli kutryggig av det tunga arbetet."

Stoner tillhör inte heller Don Drapers generation, utan hans föräldrageneration, min farfars och många skribenters farfars fars generation; född 1891. Detta förbiser många i sina analyser, kanske för att boken är så tidsöverskridande. Utgångspunkten är en sonett av Shakespeare:
 "Mr Shakespeare speaks to you across three hundred years, Mr Stoner; do you hear him?"

Jag grips inte på allvar förrän efter halva boken, när en jobbkonfikt beskrivs med isande detaljskärpa. En konflikt som alla med arbetslivserfarenhet väl känner.
Där med Yeats ord:
" The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity."

Fast Stoner saknar inte övertygelse, men han har "sinnesro att acceptera det han inte kan förändra, mod att förändra det han kan och förstånd att inse skillnaden" (Sinnesrobönen).

Visst plågas jag med andra läsare av att han inte förmår rädda sin dotter från den vilsna, "elaka häx"-modern. Men vad kan han i sin generation göra?
Än i vår tid sköter kvinnorna 95% av barnens, särskilt döttrarnas, uppfostran, enligt jämställdhetsexperten Ingmar Gens Sommarprogram 2002.

Bokens andra halva är lågmält gastkramande och innehåller också intressanta sidor om  kärlekens natur, som öppnade mina ögon och rätade min rygg.

"In his extreme youth Stoner had thought of love as an absolute state of being to which, if one were lucky, one might find access; in his maturity he had decided it was the heaven of a false religion, toward which one ought to gaze with an amused disbelief, a gently familiar contempt, and an embarrassed nostalgia. Now in his middle age he began to know that it was neither a state of grace nor an illusion; he saw it as a human act of becoming, a condition that was invented and modified moment by moment and day by day, by the will and the intelligence and the heart.
/I sin tidiga ungdom hade Stoner tänkt sig kärleken som ett absolut tillstånd som man skulle kunna uppnå om man hade tur. I mogen ålder hade han kommit fram till att det var ett paradis som tillhörde en falsk religion och som man kunde betrakta med road misstro och lätt välbekant förakt. Men mitt livet började han förstå att det varken handlade om nåd eller illusioner utan om ett tillstånd som med hjälp av viljan och intelligensen och hjärtat uppfanns och modifierades ögonblick för ögonblick och dag för dag."


En stillsam och klarsynt hyllning till lust och lärande. Att gemensamt utforska. Vetenskapa livet.

Gemensamt med L skapad bild Mariedal 2005