Det behövande barnet

Tack vare Linda Skugges omdebatterade skoningslösa sågning, har jag nu lyssnat på Kristina Sandbergs En ensam plats, alldeles förträffligt inläst av Ellen Jelinek. Även boken är förträfflig; öppen, ärlig och fint berättad. Att bröstcancer kräver en så lång och svårt behandling, och uppföljning för den som blir botad, är ny kunskap för mig. Min mamma hade bröstcancer på 60- talet. Fick ta bort ett bröst och fick strålning och skador. Blev frisk från cancern. Förstår nu att detta kan ha bidragit till att trigga hennes allt nervigare och sämre mående. 

Kristinas värsta ångest är naturligtvis att dö ifrån sina ännu små barn. Hon drabbas vid denna tid även av sin pappas död och mycket andra tuffa saker. Särskilt jobbigt är det att de flesta i hennes omgivning inte kan/vill/förmår förstå och bekräfta henne. I boken framstår hon som något sjåpig och gnällig. "Hon som är så framgångsrik har väl inget att klaga över". 

Dessa saker; bristande bekräftelse, gnäll och sjåpighet, känner jag lätt igen hos mig själv, och det är väldigt befriande att Kristina ger luft åt dessa föraktade egenskaper. (Jag tror f ö det är detta, som får Linda Skugge att "gå i taket". Hon skriver själv förbluffande naket och sårigt om hur hon sjuk står på gravkanten och kämpar heroiskt (och åker Vasaloppet). I varje intervju hon gör, är detta huvudtemat. Hon har det värst och är bäst. Fascinerande läsning!)

Kristinas porträtt av svärmodern är nog det, som jag kommer att minnas längst, vid sidan av formuleringen "det behövande barnet". Min viktigaste insikt och strävan kretsar kring våra inre barn, men uttrycket "det behövande barnet" är nytt för mig. Så välfunnet och bra!

Så skönt att Benjamin Ingrosso lät det barnet få ännu tydligare plats i sitt fina Sommarprogram igår på midsommardagen!

En helt vidrig natt, när bara döden återstod

Jag lider av tinnitus sedan 2015, efter att under två dagar stått och arbetat med en kapsåg. Hade givetvis hörselskydd, men de satt över en buff, så att öronen låg inte omslutna av hörselkåporna, vilket  jag antar de borde gjort. När jag vaknade på natten med ett tjut i huvudet, kände jag att livet var över. Helt omöjligt att leva med detta. Dessbättre lindrades symtomen och efter en tid kvarstod något som kan liknas vid intensivt sjungande syrsor. Det är i båda öronen, men mest på höger sida, så det är där jag hör det. Med tiden har jag blivit så van vid det att jag mestadels inte alls tänker på det. Vid ett par tillfällen har det åter övergått till tjut, vilket gjort mig helt förtvivlad, men det har dessbättre försvunnit efter någon timme.

Förra vecka blev jag själaglad att efter visst arbete få igång min röjsåg och körde med den en stund. Använde (gamla) hörselkåpor. Tinnitusen förvärrades.

I går natt vaknade jag och kände mig totalt invaderad av detta. Jag kände att oljudet tagit över hela mitt livsutrymme. Jag höll på att maktlös förgås inne i ett skoningslöst inferno. Det triggade en mycket stark, kvävande ångest i främst bröst och mage. Jag såg döden som enda utväg. Ofta har jag på denna blogg beskrivit mina traumatiska smärtor som väldigt svåra, men det jag tidigare upplevt är INGENTING mot detta.

Orsaken är att utväg saknades. I panikångesten och den traumatiska smärtan finns en utväg, kamp för livet och läkning. Nu var jag däremot helt maktlös, helt utan annan utväg än döden.

Så kan jag nu till fullo? förstå den som väljer självmordet inkl. min pappa. Även om jag tror att många självmord också drivs av en aggressivitet och försök till slutgiltig hämnd.

Jag uthärdade dock natten, tack vare att jag har erfarenhet av 25 års arbete med att hantera och läka traumatiska smärtor. Gick inte ens upp, tände ljuset eller väckte min käresta. Aningen att den svåra ångesten var något förträngt från min allra första tid i livet, när jag också blev maktlöst tillintetgjord av fysik och känslomässig försummelse hjälpte mig också. Rent praktiskt lyckades jag trots allt att somna om i omgångar genom att lyssna på ljudböcker.

På morgonen var tillvaron hanterlig och bra igen. I natt har jag sovit bra, trots den förvärrade tinnitusen, vilket bekräftar att det till största delen rörde sig om triggande av förträngd ångest. Hoppas verkligen det!

Just nu susar oljudet kraftigt i mitt högeröra, men går jag ut i trädgårdens sus blir det överröstat. 

Jag ber ödmjukast att det ska hålla sig på den nivån och helst dämpas och återgå till sin tidigare nivå.

Jag känner djupt och ödmjukt med de människor, som tvingas uppleva det jag upplevde den natten. Vilken mara! Det överlägset vidrigaste jag någonsin upplevt. En helt egen helvetisk dimension.

När döden är enda trösten.

Är mor död

 "En kvinna föder ett barn och vet inte hur hon ska hantera den hjälplösa varelsen hon har fått i famnen och som är beroende av henne, av att hanteras av henne. Men hur hanterar man det när man inte hanterar sig själv? Barnet blir en börda, barnet blir en omöjlig utmaning, för hur bär man bördan, barnet, när man inte mäktar med att bära barnet man var, som bor i kroppen på alla och särskilt i kroppen på den som förlorar sin mor så tidigt att hon knappt minns henne och som därför bär modern som ett hål i kroppen, så som alla bär sina mödrar som hål i kroppen, små eller stora, levande eller döda och därför försöker vi fylla hålen för att själva kunna leva eller kasta av oss mödrarna men bär, om vi tycker att vi klarar det, istället skulden för att ha kastat av oss dem. Man blir inte fri utan att bli skyldig och förresten var man skyldig från början, blev man skyldig som barn för att man utförde smärttransport och förde över smärtan till sin syster eller docka som inte blev fin av att vara med en, instängd i ett rum i ett hus med en dörr för liten att komma ut genom så varje försök skulle bli en blodig, antagligen dödlig affär, men jag sprängde dörren och det blev en blodig affär och nu sitter jag här, i en koja i skogen med en älg."

"Först när jag sätter mig kommer barndomens förlamande smärta, jag hade väntat mig den, men inte så. Hade trott att jag hade träning i den smärtan, att den hade grånat och blivit hanterbar, men den kommer ifatt mig med förnyad kraft. Som tur är vet jag av erfarenhet att när det gör så ont att jag tror jag förlorar medvetandet, avdunstar den."

"jag diade omöjlighet av mamma, smärtan rann från hennes bröst in i min mun och ut i resten av kroppen, men något i mig förstod det och vägrade och sedan sökte jag mig bort från hennes omöjlighet och smärta."

Rop ur stenar

Nu har jag beställt min andra bloggbok, som får heta Rop ur stenar, vilket härmed även bloggen döps om till. 

S(p)ex i det hittillsvarande namnet har jag haft svårt leva upp till. Fast det mer varit en målbild och även om ganska många inlägg har haft inslag av sex och humor, så har det blivit ett lätt plågsamt, falskt "varumärke". Som om jag skulle ha ett sådant eller behöva bry mig, men uppenbarligen gör jag det. Och att vilja vara ärlig är viktigt och bra. 

Rop ur stenar (trauman) kan jag verkligen stå för. Även om säkert många är oförstående inför det jag kallar trauman. 

Underrubriken "och andra skimrande såpbubblor" kan jag också helt stå för. En underbar och sann paradox. I ljuset spricker trollen ut i skimrande såpbubblor. I a f i det förstående och försonande ljuset, som nås via smärta, sorg och bekräftelse.

"Hu, vad den här människan ältar" antar jag att läsare tänker, även jag tänker så, när jag t ex läser en komprimerad sammanställning av mina tweets under ett år.

Samtidigt blir det en skev bild eftersom det handlar om komprimering av en kort tid av min samlade dag och mitt liv. Samtidigt sann eftersom djupa trauman är ständigt närvarande även när de inte uttrycks på medvetet och öppet sätt.

Blir det verkligen färre troll och fler såpbubblor i mitt liv? Jo, jag är övertygad. Eller i varje fall fler hanterbara troll OCH fler såpbubblor. 

Ger sammanställningen av bloggen från 2014 till 2021 den bilden?        Jag får läsa och se efter!

Namnet Rop ur stenar är inspirerat av Harry Martinsons Aniara, som är en av mina största och mest bekräftande kulturupplevelser under senare år, särskilt i operaversionen från 1959.

I tjugosjätte sången i Aniara står det:

"när själen söndersprängdes   

 när kroppen söndersprängdes

...

Så talade den döve som var död

Men då det sagts att stenar skola ropa 

så talade den döde ur en sten.

Han ropade ur stenen: kan ni höra.

Han ropade ur stenen; hör ni inte."

Jocke Berg och Kent har gjort sin egen version, som fick mig att falla så hårt i början av 2000 - talet:

"Spelar inte längre någon roll

Jag orkar inte slåss

Det är bortom min kontroll

Du lämnade mig ensam

Och självklart blev jag rädd

Min sista gnista hopp

Var att synas att bli sedd

Och jag glömmer bort att andas

För sex, musik och våld

Var det vackraste som hänt mig

Sen själen min blev såld

Att synas utan att verka

Ser enkelt ut på håll

Men jag lever på impuls nu

Via fjärrkontroll

Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör"

Hem till byn

Under ett drygt års tid har vi sett om Bengt Bratts fantastiska serie Hem till byn, som visades i sex säsonger 1971 - 2006. Vilket makalöst tidsdokument och vilken bra serie!

Första säsongen 1971 kunde vi se tillsammans i min ursprungligsfamilj hemma i byn. Hur Per kommer hem berusad från sjön med en bananstock på axeln, och hur man sen kör fram och tillbaka över trafikräknaren på byvägen. Oförglömliga scener! Och att sedan följa dessa människor under 35 år. Vilken ynnest med all denna igenkännande bekräftelse och även okänd men väl behövlig bekräftelse! 

Jag var nog småkär i Karin i de första säsongerna, medan det nu är Lenas sprudlande livskraft, som fyller mig. Mitt alter ego är annars Lars Erik.

Att ha sett dokumentären Hemligheten om Carl Ivar Nilsson, som spelar Willy, och få veta om hans länge dolda homosexualitet och sedan den svåra alkoholismen, ger extra djup till serien.

Visst finns det upprepningar (lite väl många älgjakter t ex) och svackor i serien, men för mig är det tveklöst världens bästa serie (tillsammans med Breaking Bad) och en stor kulturgärning. Båda serierna avslutas också med helt perfekta avsnitt.

Jag bor nu 100 mil från min egen gård och by. Kanske bidrar det till att den är mig så kär. Djuren och naturen fick mig att överleva uppväxten. Planen var att bosätta mig där som pensionär. Nu blir det nog inte så. God vård, service och kultur m m gör att vi förmodligen blir kvar i staden, men kanske halva året på besök i byn. Tills det är dags att helt återvända till hemmet i det gränslösa, gudomliga Ingenting.

Hemma i byn

Omfamna övergivenheten

Jag vaknar alltid tidigt. Lyckas jag somna om till femtiden är jag riktigt nöjd. Då trycker jag igång en lågmäld timer och bara ligger där i 62 minuter. Visst far tankarna, men jag förmår också omfamna min övergivenhet, eller snarare den övergivenhet, som jag utsattes för min allra första tid i livet.

Detta är kanske mitt största framsteg i mitt tillfrisknandearbete.  KAN SJÄLV. Men det är inte trotsig självhävdelse, utan en uppgiven acceptans. Ett medvetet val, eftersom min käresta finns i ett rum nära mig.

I början av vårt snart femtonåriga samliv, minns jag att jag önskade ett par timmar hud mot hud - kontakt varje dag och så hade vi det ofta också. Nu låter jag i första hand henne reglera den kontakten, som blir mer sparsam om än daglig.

Min jagande hunger efter möte och kroppskontakt finns inte längre. Alla intensiva år främst 2002 och framåt med frigörande dans och kontaktimprovisation, ja, även lindy hop, tango och bugg är över. Shamanic Breathwork och Ecstatic Dance, som jag gjort i grupp under senaste åren, har främst handlat om möte med mig själv.

Kontaktimprovisation med Judith 2003

Till slut skedde lite pö om pö i olika nyfödda ögonblick på olika dansgolv det som jag borde fått uppleva min allra första tid i livet. Det utplånar dock inte helt övergivenhetens försmäktande smärta från den första tiden. 

Den tar jag hand om nu.

Och nästan varje vecka dansar jag en våg av de fem rytmerna i vardagsrummet, där vi också brukar bugga loss då och då.

Så ser jag också fram mot att tids nog kunna dansa bugg och gammalt uppe på Gammlia, och jag minns t ex med glädje när jag buggade med helt okända, glada dansare på Danspaviljongen i Uppsala 2019.

Tweets i vargtimmen 2020/21

29 januari 2020

"Storm i den pelare som bär" av Andreas Lundberg är ett lyckopiller att läsa. Äntligen någon som förmår sätta ord på dessa outhärdliga tillstånd, så jag slipper ligga ensam i svarta gryningen och ensam försöka.

3 april 2020

De fyra evangelisterna Tomheten, Tystnaden, Intigheten och Obegripligheten är så nära Gud och Paradiset jag kan komma. 

GIF

29 maj 2020

Separationssmärtan skär och sliter sönder i mig.

Som alltid, eller oftast

I arla gryningen.

I tröstlöshetens oändliga hav.

Sextioåtta år efteråt.

En svår, helig och helande oändlighet.

Som här och nu har sitt slut.

Nu börjar

lång dags färd mot natt

med en yogatimme

på ullmattan. 

GIF

3 juli 2020

Aha, nu förstår jag hur det är fatt!

Livet och livets skörhet bubblar och babblar i mig! 

Det intensiva sprattlandet för att hålla mig flytande har avtagit. Kampen efter mammas famn, mer och mer överlämnad till min egen och livets ömma famn.

Skönhet och skörhet

🙏🍀💚 

GIF

10 juli 2020

Flyter i ett fruktansvärt, förtärande, förträngt eländeshav, som stiger ur djupet i det trygga, goda nuet. 

GIF

22 juli 2020

Prousts "Sodom och Gomorra" blev en besvikelse! Mycket en upprepning av bok 3, men i en ny miljö. Först när Baron Charlus (och Morel) är i farten är det lustfyllt att läsa. Förstår att många läsare fastnar och avslutar sin Proust-läsning i bok 4.

Tweet

3 augusti 2020

"Alla mina känslor var ängsliga att inte få ha Albertine hos mig... ja även som en mor vars ... godnattkyss jag åter började känna ett infantil behov av... men...  Jag kunde inte längre konsten att säga: jag är ledsen. Istället talade jag med döden i hjärtat om likgiltiga ting" 

Tweet

5 augusti 2020

Ödslighetens tysta fontäner (Harry Martinson) dånar våldsamt i mig. Tack Harry via Bruno för orden, som med mitt tillägg perfekt beskriver mitt livsläge. Särskilt i arla morgonen. Sedan som giftig bakgrundsstrålning under dagens bestyr. Dränerar mig innan natten ger viss nystart. 

Tweet

7 augusti 2020

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest" 

Harry Martinson i Nässlorna blomma

22 augusti 2020

Mitt djupa inre, outhärdliga elände kräver mer och mer utrymme och omhändertagande. Och jag tillåter det mer och mer.

(Orken och möjligheten att fly undan avtar mer och mer.)

GIF

  ...........

3 september 2020

Jag försöker desperat klamra mig fast, beGRIPA, ja, klösa mig fast vid (fri från) existensen; mamma(s bröst) ( med hjälp av orden).

GIF

4 september 2020

Järnväg mellan Umeå och Skellefteå beräknas bli klar 2030. Lever jag då?

Icke - livets tomma vaccum kommer över mig. Eller är det den breddfulla oändligheten? 

GIF

5 september 2020

Tung dag igår. Allt vårt meningslösa larm och åbäkande. Plågsam natt. Sov dock ända till 05.30. 

Sen 5 minuter lättnad och frid, innan en förtärande eld började pyra i mig.

Skingrade den till välmående med 25 min. Shamanic Breathwork ackompanjerat av Japii. 

GIF

7 september 2020

Gjorde Sadhana nr 90 igår, på hällar i älven.

Omsluten av Livets Kärna. 

Känslan pulserar ännu i kroppen, som ett extatiskt karnevalståg i kärleksfull, ångande gemenskap.

10 september 2020

Jag kände mig utanför tiden, helt och hållet inne i platsen (och livet; existensen) En förunderlig och befriande känsla☺️🙏

26 september 2020

"Din ensamhet ska bli en ljus plats, du ska växa lugnt och allvarligt" 

R M Rilke

Drabbad av mig själv 25 september 2005

13 oktober 2020

 "ty en sjuk människas energi när hon vill genomdriva sin egen svaghet är kolossal"

ur Proust "Den fångna"

12 januari 2021

"Vi låg med varandra som om vi brottades. Hon fick aldrig nog. Hon instruerade mig. Fortare, djupare, hårdare. Ibland kändes det som om jag var anställd av Vägverket."

ur Kallifatides "Kärlek och främlingskap"

21 februari 2021

Avrest till avlägsen ort för att bottna i ett bottenlöst elände

Så Gott det går

Därutöver koppla av och njuta

Så Gott det går

Tacksam insikt efter att jag såg Resan till Utopia.

18 mars 2021

"Scheme Birds" följde med mig genom natten! Gemmas friskhet i en "vacker, död stad". Läste att hon pitchat sig själv till filmen. Övriga medverkande dröjer sig också kvar på gott och ont. Många oförglömliga scener. Ellen Fiske o Ellinor Hallin 👍👍🙏

26 mars 2021

Skräck, Skam, Smärta och Sorg. Från ett stycke förkroppsligad skräckstel rymd till en klump formlöst kaos. 

Bland annat och så vidare

Babbel och Blaj 

27 mars 2021

En fruktansvärd häxkittel och en jublande livskraft kokar inom mig under ett hölje av livstrött tristess.

Åh, Marsljuset så löftesrikt!

En väldig klarhet på himlen och snön.

2 april 2021

"smält mitt hjärta i en flod av tårar"

ur Bach "Johannespassionen"

7 april 2021

Massor av försummelse, övergivenhet och förkastelse stiger ur djupet.

LEVER om i kroppen. 

Ältar sorg, men bland tvålar han till med en rolig  klokhet:

"Från och med en viss ålder är våra minnen så sammanflätade med varandra, att det nästan inte spelar någon roll vilket sak man tänker på ..man kan göra lika värdefulla upptäckter i en tvålannons som i Pascals "Tankar"." 

ur Proust "Rymmerskan"

21 april 2021

Nej, Knausgårds "Morgonstjärnan" gick inte hem hos mig.

Det obegripliga oändliga är för mig främst något varmt och vänligt. Det är vad jag skådat i mina hav av natt, bortom alla stormar. 

26 april 2021

Malin, Tjorven och hennes pappa och "Vi på Saltkråkan" betydde trygghet och trivsel, och sände strålar av ljus ner i en mörk barndom.