Instängd i ålderdom och väntan på döden.

När jag skrivit klart och publicerat inlägget om Fyrarummaren insåg jag att det finns ett rum, som jag undvikit och är ganska obekant med; Instängdhetens rum. Jag har hela tiden varit på väg mot mål jag kämpat för. Positiva mål. Förvisso är man ganska instängd i barndomen. Det är tiden som även då gör jobbet, liksom tiden nu för mig mot döden. (Det har den så klart alltid gjort, men jag var upptagen av andra livsprojekt då.)

Att bli vuxen var efterlängtat, ja, hett eftertraktat. Kan nog inte säga detsamma om döden, även om jag känner mig både klar med livet och ganska trött och utlevad. 

Staccato/ Happy feet 2004

Mina första vuxna livsprojekt var att rädda världen, att träffa någon att bli ihop med, samt att skaffa mig ett yrke och livsgärning. Det tog sin tid.

Lärare blev jag först vid 33 års ålder, sedan fortbildade jag mig i stort sett hela tiden tills jag blev 50 år och utbränd. Lika länge arbetade jag hårt politiskt för att rädda världen. Det slutade väl kort sagt i ett fiasko.

När jag blev sjuk, arbetade jag hårt för att bli frisk. Bra metod?! Nåja, jag insåg att vila var A och O, men fick arbeta hårt för att försöka få den. Nu har jag utrymme för den efter snart fyra år som pensionär och tack vare Coronaviruset i år. Samtidigt känns tillvaron fylld och småstressig. Fullt upp. Men något har förändrats genom att  instängdhetens tankar kom till mig inför detta inlägg.

Andra livsprojekt har varit att förstå världen, människan och mig själv. Känner att jag har nått dit hän, även om den förståelsen kan utvecklas.

Att få mitt barn och ta hand om henne tills hon blev vuxen var en intensiv tid fylld av otillräcklighet och försummelse, men hon står nu på egna ben och trivs med livet just nu, även om en separation plågar. Så klart vill jag följa och stötta hennes fortsatta liv så länge som möjligt. Kanske få barnbarn, men tids nog måste jag lämna henne, hennes familj och livet åt sitt  öde, och det kommer alltid att kännas  för tidigt.

Mitt eget sista livsprojekt är alltså ålderdomen och döden. Ingetdera framkallar längtan och jubel, men det känns nyttigt och viktigt att utforska och vänja mig vid Instängdhetens rum och omfamna den sorg det för med sig.

Samtidigt ligger detta sista projekt förhoppningsvis en bit framåt. Jag är ännu fysiskt frisk och kry, bortsett från sporadisk hjärtflimmer. Och jag har två andra pensionärsprojekt; att utveckla en varm och vänlig gemenskap med mig själv, och att inse att jag nu är tillräckligt frisk även vad gäller läkningen av mina trauman, för att koppla av och njuta av det livslånga sommarlovet efter bästa förmåga.

När jag skrivit detta hör jag Eric Schüldt säga följande ord i P2: "allting är stilla och ingenting händer, men vad gör det för här finns allting som behöver finnas. Och jag tror att det finns ett grått tillstånd där det går att känna sig oerhört hemma, som när ett oväder hindrar oss att gå ut. Det finns inget annat att göra än att stanna kvar under filten. Där finns ett försonat lugn, som att evigheten och den åttonde dagen redan vore här. Att vaka över det tillståndet kanske kan det få vara en livsuppgift, trots att det  ser så litet ut. Och i det där grå rummet finns också musik av Jean Philippe Rameau. Med den skapade han en verklighet bortom sig själv. Och i det andra, det som inte var han, där blev han till."

Flyt, instängdhet, kaos och förnyelse

 En av mina viktigaste upptäckter i livet är det som Claes Janssen kallar "Fyrarummaren". Han har skrivit ett antal böcker om den och hans teori och dess tillämpning som utvecklingsredskap i personalgrupper och organisationer har också fått kritik för att vara ovetenskaplig.

Jag menar att han upptäckt en djup mänsklig och arketypisk utvecklingsmodell, som vi bär med oss från vår födelse, då vi passerar genom de fyra rummen. Något som också tas upp inom den Holotropiska andningen skapad av den legendariska läkaren Stanislav Grof.

Där talar man om fyra matriser kopplade till vår födelse. Först Flyt i livmodern. Sedan Instängdhet under värkarna och Kaos under utdrivningsfasen. För att sedan födas till en ny värld.

De fyra rummen / utvecklingsstegen finns också i kärleksakten. Mjukt, flödande förspel, taktfast samlag, kaosartad, extatisk orgasm och lyrisk efterdyning och kanske är ett helt nytt liv skapat.

Jag möter också de fyra rummen/ stegen i den frigörande dansen, särskilt i De 5 rytmerna skapad av Gabrielle Roth. Där dansar man först mjukt och flödande, sedan pumpande staccato, vidare till lössläppt kaos, därefter lyrisk förnyelse (och sist men inte minst finna här också ett femte steg; stillheten).

Dansare 16 december 2001

Du kan säkert hitta egna exempel på hur de fyra rummen/stegen återkommer i olika sammanhang.

Att vara varm i kläderna i ett efterlängtat jobb/ projekt innebär oftast en känsla av flyt och trivsel. Tids nog kommer stagnation och instängdhet. Att komma vidare förutsätter en period av förvirring och kaos. Sedan sker förnyelse, kanske pånyttfödelse på en ny utvecklingsnivå.

https://www.forandringensfyrarum.se/om-forandringens-fyra-rum/modellerna/

Man kan också säga att de fyra rummen är kopplade till begreppen trygghet och frihet. När jag känner flyt är jag både trygg och fri. I instängdheten finns tydliga gränser; trygghet, men jag känner mig ofri. I kaos och förvirring är jag både otrygg och ofri. I förnyelsen upplever jag en ny frihet, som dock är oprövad och därför otrygg. När jag blir varm i kläderna känner jag åter flyt, d v s känner mig både trygg och fri.

Så ser utveckling ut, men problemet är att vi vill undvika otryggheten och ofriheten i kaos- och förvirringsrummet. Vi väljer att "trycka" i det invanda och instängda. . Rummen är inte heller entydigt bra eller dåliga. Instängdheten rymmer tydliga gränser och spelregler. "Att spela spelet" är hemligheten  i detta rum. Vi får vila och återhämtning, kan bara vara. Vi bygger upp kompetens och kapacitet. Inom dansen De 5 rytmerna säger man att vi bygger upp en trygg container, där vi kan hantera och härbärgera det påföljande kaoset. Kaos kan vara liktydigt med extas. "Kaos är granne med Gud", som Stagnelius skaldade och Lars Norén senare kallade en av sina pjäser. (Kaosrummet behöver ett eget inlägg framöver.) I flytet kan jag bli alltför lat och bekväm. I pånyttfödelsen kan man vara ensam och udda.

Vi vill helst vistas i de två övre rummen. Om inte annat fejkar vi Nöjdhet och/eller hänger oss åt närmast tvångsmässig förnyelse. Ett ständigt nyfiket utforskande är ett av mina gissel. Utveckling kräver att vi rör oss vidare genom alla rummen, även de undre. Där finns vila och utrensning av det förlegade och förgångna, ny frön kan börja gro för att sedan börja spira i Förnyelserummet.

Det var betydelsen av  de två undre rummen, som drog mig till modellen, när jag upptäckt den i slutet av 90- talet. Betydelsen av att "ligga på minus". Jag var på väg att bli utbränd och minns att jag brukade gå och sätta mig i den tomma Katolska kyrkan ett stenkast från min arbetsplats på Vasaskolan och finna tröst i att Kristus på korset; den stora förloraren, varit upphöjd till vår största förebild de senaste två tusen åren.

I en av sina böcker kopplar  Janssen de fyra rummen till Gud, Djävulen, Den heliga ande och Jesus(barnet).

I hans avhandling är utgångspunkten en uppdelning i Insiders och Outsiders, där de förstnämnda befinner sig i de två första rummens trygga gemenskap.

För egen del kan jag numera känna alla de fyra stegen/ rummen i mig samtidigt. Framförallt en lugn, trygg, fri yta i mitt här och nu och ett upplöst, förflutet, outhärdligt kaos i mitt inre. 

Vid uppvaknandet i gryningen känner jag en skör pånyttfödelse. På förmiddagen känner jag kraft och flyt. Eftermiddag och kväll är i mycket en jobbig, instängd transportsträcka. (Även om det sker en viss nytändning, när jag sovit middag.) Så följer natten då jag virvlar runt i mängder av kaotiska drömmar. En viktig och läkande, men hemsk kontrollförlust.

För mig är Fyrarummaren ett viktigt livsverktyg och spännande livsvisdom. Oftast minst en gång i  veckan anknyter jag till den i rytm och dans genom att i vardagsrummet dansa en våg av De  5 rytmerna. Detta är t ex en favoritvåg.

Alltsedan mitt första danstillfälle i dramasalen på Vasaskolan, Gävle 1997 har kaosrytmen, som är förknippad med sorg varit min stora favorit i dansen. Men med åren har jag blivit nästan lika hemmastadd i de övriga rytmerna/ rummen och rörelsen/vågen/dansen genom dem. 

Flöda, flöda, blöda

 Det här inlägget har länge varit på gång i mitt huvud och haft olika rubriker. "Hjälplös och vettskrämd utan hemortsrätt i livet", "Sårbarhet" och "Överflöd".

En insikt har fördjupats i mig: Livet håller mig vid liv och inte jag själv. Till största delen är det så. 

Eftersom jag som nyfödd aldrig fick någon anknytning och hemortsrätt i livet, men ändå levde vidare, så föddes illusionen att det i första hand är jag själv som håller mig vid liv. 

En tung, ansvarsfull illusion.

En skuldtyngd historia; att jag har mage att leva trots att jag saknar rätt därtill. 

En makt- och kontrollkänsla.

Illusionen har förstärkts genom att jag levt vidare årtionde efter årtionde.

Den föll samman med besked, när jag fick panikångest 1994. Då blev jag verkligen omskakad i grunden. Verkligen hjälplös och vettskrämd, men mobiliserade också en motkraft. T ex låg jag vaken natten igenom och "höll mig vid liv".

Min förkärlek för att göra saker och inte bara vara, inte bara flyta med, håller uppe och underblåser illusionen. Samtidigt har strävan under åren efter 1994, långsamt alltmer framgångsrikt, varit att bara vara. Och nu har jag också alltmer nått därhän att varandet oftast är närvarande samtidigt med görandet. Halleluja!

Under senhösten har som sagt insikten att livet förunderligt flödar i mig fördjupats. Det är bortom min kontroll. 

Det flödar, flödar, flödar och kan plötsligt upphöra. Bortom min kontroll.

Ovanan att maktlös och tacksam iaktta och uppleva flödet gör mig stundtals vettskrämd. Ja, jag är vettskrämd hela tiden.

Detta händer inte. Det är ju min förbjudna och hemliga uppgift att hålla mig vid liv, och det kan väl inte fortgå när jag trätt tillbaka??

Men det gör det. Stund efter stund, ögonblick efter ögonblick. 

Än så länge.

Vilket svindlande äventyr...

Dessutom har jag fått en blödning i mitt vänstra öga, större än jag nånsin haft. Förmodligen för att jag äter blodförtunnande Eliquis, sedan jag i våras diagnosticerades med attackvis hjärtflimmer. En vanlig och beskedlig åkomma hos många äldre. Tydligen hade både mamma och min moster det. Min vän J:s mamma hade det och hon blev nästan hundra år. Flimret kan orsaka blodproppar och stroke, därför ska man äta blodförtunnande. Det är relativt dyrt och jag är verkligen tacksam för högkostnadsskyddet.

I mars hade jag mer än tio attacker, vilket styrker min tro att orsaken i mitt fall främst är djup känslomässig stress från fördjupad kontakt med mitt urtrauma, mitt stora sammanbrott endast veckor gammal i början av mars 1952. 

Vissa månader har jag senare inte haft något flimmer,  i a f som jag själv märkt. ( Jag märker det genom att det blir längre uppehåll mellan vissa pulsslag, medan många istället får höjd eller rusande puls, vilket är ett större besvär.)

Jaja, vet inte riktigt hur jag ska anknyta detta till två böcker jag läst i höst, men det är "Bränt barn" av Stig Dagerman och "Inställd resa till Subarmati" av Majgull Axelsson.

Bränt barn är den första bok jag läser av Stig Dagerman och boken naglar fast mig. Huvudpersonen Bengt är riktigt obehaglig i sitt självbedrägeri och sin självgodhet. Och att fundera på och omfamna dessa hittills obekanta egenskaper hos mig själv blir den bestående behållningen. Stig Dagerman visar sitt omtalade skrivande geni, men jag är inte helt överens med slutet av boken. Det gick inte hem hos mig 

Det gjorde däremot slutet på Majgulls senaste bok. Jag skrattade och grät mig igenom hela det ganska långa sista kapitlet! Underbart!

Hon skriver vardagsnära och olitterärt. Ordet "skoningslös" kom till mig efter läsningen av boken. En sida som är framträdande hos den oförglömliga, obehagliga, tragedin Henrik, men en tydlig oförsonlighet finns hos alla personerna. Förmodligen sprungen ur föreställningen att på egen hand behöva hålla sig vid liv.

Lovvärt och viktigt att Majgull skriver om rasism och nazism i "finare och humana" kretsar. 

Att skriva är att gå in i ett eget konstruerat flöde. Jag blir en allsmäktig gud, men nu stiger jag ur den bubblan och överlämnar mig till och utsätter mig för livets eget flöde i min kropp, endast med den ständiga tankeflykten som befriare och begränsare.

Hembygd

För en tid sedan ringde en fyrmänning från Helsingborg. Journalist och hängiven släktforskare. Intressant samtal, som också gjorde mig uppriven och orolig följande natt. Hemmets och hembygdens DNA väcktes till liv i mig. 

En djup värdelöshetskänsla parad med stor skam. 

En total avsaknad av existensberättigande.

Detta i kontrast mot en rent djurisk livskraft. Ett dunkade, okuvligt, trotsigt   jävlar - anamma leverne.

Den jobbiga sidan förlades med eftertryck hos andra, medan vi själva försökte med varierande framgång manifestera den livskraftiga genom att vara dugliga karlakarlar!

Nils Dacke, som jag impregnerades med från mellanstadiet, personifierade det ödet och hållningen. Slog det mig i morse🙂

Dackestatyn i Virserum

I Gävle och Umeå är berättelsen som infödingarna lever i något annorlunda. Jag vet inte riktigt hur den ser ut och känner mig därför vilsen här i den frågan. Jag tänker dock att "berättelsen" i en stor stad är mer mångfacetterad och mindre orubblig. Fast i Växjö upplevde jag samma berättelse som hemma i Fagerhult, om än luftigare tack var inflyttade influenser.

Att jag blivit klar? över min egen berättelse beror också på att jag lämnat bygden. Annars hade jag kanske aldrig fått syn på den livsluft, som jag växte upp i.

Det här inlägget har sitt ursprung i ett livligt utbyte på Messenger med vännen B, som ännu bor kvar i sin hembygd i Småland. Utbytet tog tvärt slut, när jag skrev om detta. Helt, delvis eller inte alls till följd av att jag blottade bygdens mörka DNA?

Är du präglad av någon bygds berättelse?

F ö läser jag Nora Krugs seriebok Heimat just nu. 

Hon har skaffat rejäl distans till sin släkts förflutna i (Nazi)tyskland, eftersom hon bor i Brooklyn, New York. I boken blandas teckningar, fotografier och text. Jag blir särskilt förtjust i omslaget, som är en parafras på Caspar David Friedrichs kända målning Vandraren över dimhavet. Omslaget och kontrasten är som ett credo på mitt och Noras hembygdsarbete.

Eller som Hoola Bandoola sjunger i Rocksamba:

"Klarare

För varje dag blir vädret klarare

Vi klarar det

För varje dag blir den saken klarare

Vi ska begrava det

Det som förtryckte och förslavade

Vi klarar det

För varje dag blir det lite klarare"

Läkande möten

Detta inlägg innehåller eventuellt spoiler om Bröllop, begravning och dop. 

I natt hade jag ett läkande drömmöte med mitt inre barn. Barnet var bara en tummetott högt, men väldigt livaktigt även om det i slutet förvandlades till några droppar vatten och blod, som rann nerför några trappsteg. Jag försökte målmedvetet samla upp dropparna och vaknade. Jag insåg då att drömmen triggats av Marie Lundqvists rollfigur, Michelle, i serien som nämns i inledningen. Hon kämpar besinningslöst och handfast för att få ta hand om lilla Grace. På ett ytligt, medvetet plan var det ganska jobbigt att se hennes framfart, men på ett djupare plan framkallade det uppenbarligen jubel och nattens dröm.  Hennes beteende var raka motsatsen till min mammas. För mamma var jag djupare sett något som katten släpat in, något som hon likt Hera ville slunga från sitt bröst. Något som helst inte borde finnas.

Fruktansvärt och ofrånkomligt  nog levde denna tillintetgörande underström kvar i mig visavi min nyfödda, späda dotter. De förödande förbannelser som inte kommit till medvetande, bearbetats och läkts lever obönhörligen vidare.

Rester av denna tillintetgörande underström blev också bearbetade och läkta föregående natt. På kvällen kämpade jag med mitt föregående blogginlägg om Louise Glück, samtidigt satte jag mig framför TVn med min kära för att se ett program om Elise Ottesen -Jensen. S bad mig lägga bort mobilen. Då blev jag tvärarg, gick och la mig igen och fortsatte med blogginlägget. Båda blev vi tillintetgjorda och S därtill rasande, men vi tog själva hand om de triggade känslorna ett par timmar, innan vi famnade varann inför nattsömnen. Min natt blev sen fortsatt bearbetning och läkning av den triggade tillintetgörelsen. När jag vaknade överfölls jag först en kvart av en stark förintande dödskänsla, som övergick i en lika stark känsla av läkning och befrielse.

Det är intressant hur de mänskliga predikamenten lever vidare genom tiderna. För Louise Glück är t ex myten om Persefone central, för mig den om Hera och Herakles, Den Bortslungande. Då också Vintergatan, The Milky way, bildades av mjölkstrålen från Hera, när hon slet Herakles från sitt bröst.

Kanske är det därför jag alltsedan barndomen blickar mot stjärnhimlen med längtande förtröstan. 

Eller för att tala med Martinssons Aniara. Jag, Den Söndersprängde, som nu mödosamt fogar mig samman inför väntande ålderdom och upplösning.

Herakles stryper ormarna Hera sände för att döda honom

Sorg, förlust och död

Lite otippat att jag skulle bli förunderligt glad, när för mig okända Louise Glück fick Nobelpriset. Jag har hört hennes dikter i Dagens dikt denna månad, utan att särskilt notera dem eller henne, även om jag kände igen dikten om att sitta på tunnelbanan med en bok, när jag åter fick höra den idag.

Hon känns som en okänd, osynlig följeslagare, som länge gått vid min sida och satt ord på mitt liv. Och plötsligt blev hon uppenbarad med en svart dråplig humor, som får mig att jubla.

Extra roligt att Jonas Brun är en av hennes översättare, eftersom jag var med och utsåg honom till vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2013. Och idag skriver han en Understreckare i Svenska Dagbladet, där han citerar ur underbara dikten Prisma:

Dela artikeln:

Stränga dikter om begärets dunkl

när man blir förälskad, sa min syster, 

är det som att träffas av blixten. 

Hon sa det hoppfullt, som om hon ville 

dra till sig blixtens uppmärksamhet. 

Jag påpekade för henne att hon upprepade

vår mors formulering exakt, den som hon och jag 

hade diskuterat som barn, eftersom vi båda 

kände på oss att det vi märkte hos de vuxna

 

nog inte orsakats av blixtar

utan av elektriska stolen.

För övrigt syftar jag i rubriken på förfluten sorg, förlust och död, som kan bearbetas och i bästa fall övervinnas. Framtidens sorger, förlust och död kan jag mestadels hålla mig för skratt inför.

Louise Glück

Förundran och förtröstan

Har du någon Henry Morgan i ditt liv? Har du sprungit ett maratonlopp?

Både sakerna kan vara bra för att få full behållning av Klas Östergrens 747 sidor Renegater, hans långa farväl till Henry Morgan, som vann våra hjärtan i Gentlemen i början av 1980- talet. Jag minns att jag njöt av den glädje och det ljus, som avsnitten om Henry Morgan fyllde mig med. Medan kapitlen om hans bror Leo var jobbiga transportsträckor.

Nu efteråt inser jag att jag just då bodde tillsammans med mitt livs Henry Morgan, där på Seminarievägen i Växjö. Jag minns också hur jag delade en likartad läsupplevelse av Gentlemen med min dåvarande olyckliga kärlek K.

Klas Östergren har i intervjuer beskrivit en närmast förtvivlan över att läsarna upplevde Henry Morgan så positivt, medan han för honom var en mörkare gestalt.

Kanske blev Henry därför i  uppföljaren Gangsters  2005 en plågad och gäckande gestalt i periferin. Som sen dök upp med besked i slutraderna och fick mig att tappa andan i svår, plötsligt ångest, som både tömde och pressade samman mitt bröst på ett oförglömligt sätt.

I samma veva läste jag den klargörande Östergren om Östergren, en intervjubok gjord av Stephen Farran - Lee. (Just nu väntar jag på att få hem fortsättningen Klas Östergren om Henry Morgan.) Klas säger om sin far: "Det var mycket "pappa Lasse gör ett utspel" om nånting. Han kunde börja vid vad som helst, och det slutade i rena predikandet." 

Detta blir också en beskrivning av ett påtagligt drag hos författaren Klas. Dessa bifigurer som lägger ut texten sida efter sida möter vi även och i övermått i Renegater. Läsningen är ett maratonlopp, ibland stapplar jag fram, men så kommer jag in i andra andningen, sugs mer och mer in i personerna och författarens rika famnande språk. Boken ska läsas långsamt, helst lyssnas på som jag mestadels gjort. Klas' röst ger texten sitt fulla liv.

Mest tempo är det i rapporten från Svenska akademin. Jag får stor aktning för Klas. Han är vass och pregnant, nyktert och allsidigt beskrivande, dömer i stort sett ingen, utom sig själv och medierna.  Ledamöterna i Akademin har fått passande namn  efter grässorter, och som läsare får jag mycket dålig smak i munnen inför framförallt Fru Stagg och Herr Styvrepe och hans närmaste anhang. Styvrepes förra fru "den offentliga debattens Florence Foster Jenkins" har jag svårt för sen tidigare. Fast barnet som behöver kramas syns där så tydligt. Förmodligen även i mitt grötmyndiga jag. 

Så här skriver Klas om sista mötet med Fru Timotej: "Han skulle hellre minnas henne i ett annat ljus, på en annan stenbänk, i flikar av skugga från ett olivträd under den brännande solen i Provence, så som den lyst en sommar trettioåtta år tidigare."

Det är en bok fylld av sorg och vemod, men ibland bjuds vi farsartat humor t ex när författaren på behörigt avstånd ska eskortera Herr Flen hem genom Gamla stan.

Gamla Folkhemsreklambyrån Svea får en plats. Det är där romanfiguren Torsten Ljung har startat sin karriär och det är hans och författarens stora intresse för snö och dess kulturella uttryck, främst i bildkonsten, som blir ett genomgående tema i boken. Även i ett avsnitt som berörde starkt, Torstens och sonens upplevelser i Dalslands bäverland. Denna reklambyrå får även leverera romanens omkväde: "Världen är som den är och människor har sina föreställningar".

Så klart är det Henry Morgans personliga närvaro och öde i historien, som ger mest motivation till läsningen. Genom en intervju på Bokmässan Play tror jag att jag fick nyckeln till Henrys starka dragningskraft: 

Förundran och förtröstan. 

Han är det inre barnet, långt innan jag upptäckte mitt eget. Han har även barnets hänsynslösa omnipotens, och de sår som det vuxna barnet har åsamkats på vägen, döljs bakom ett elegant lättsinne.

Klas för sin mäktiga trilogi i hamn med den äran, till en sorglig och vacker försoning. Lite som att sitta genom fyra timmar av Wagners Tristan och Isolde fram till slutarian "Mild und leise". Som avskedspresent från Henry och Klas får vi också en låt och en tavla. Båda nya för mig.

Snö har aldrig varit mitt favoritelement, även om jag varit hängiven längdskidåkare, därtill är jag alltför frusen. Men jag kommer att tänka på snön i inledningsscenen i von Triers Antikrist. Den är också något av ett genialt koncentrat av Östergren bok, men de 33 timmar som jag lyssnat på Klas berättelse och röst var väl använda. Och efter alla lovord till snön och dess skildrare undslipper han sig f ö "snön, det vita helvetet" i bokens slutkläm.

Och ja, jag har sprungit två maratonlopp! Det klassiska från Marathon till Athen 1979 och Moskva Maraton 1986.

Vill man läsa ett bra men kortare verk av Östergren kan jag varmt rekommendera I en skog av sumak som är en av Östergrens bästa. Den skildrar fint alla våra om och men, och svårigheter att förstå och nå varann. Ideal och krass verklighet. Humorn är mer nedtonad och svart än vanligt. Men underströmmen av mysig munterhet är ständigt närvarande. En god illustration av mitt nuvarande mantra: Intighetens allomfattande gudomlighet.

Ett citat ur boken: "De följde med ut på trottoaren och sa: 'Håll dig till böckerna, grabben!'"

I en intervju i tidningen Vi berättar Klas om sina tidigare svåra besvär av panikångest (tas också upp i boken) och säger att han en dag ska berätta om den person, som hjälpte honom ur den. Det ser jag fram emot! 

En dag senare finner jag en utförlig intervju om bl a hans panikångest i Modern psykologi. Där skriver han att paniken upphörde, när han fick en son med svåra hälsoproblem efter födelsen. Då fick Klas annat än sig själv att tänka på. För mig var det tvärtom. Tack vare min dotters födelse fick jag kontakt med mitt eget inre illa tilltygade barn, vilket gav mig panik. Däremot finns en tydlig likhet. "Han var 19 år och hade inte hunnit debutera som författare när hans pappa dog. Under hela uppväxten hade pappan dessutom påtalat att han snart skulle dö, så det var lika bra att Klas vande sig vid tanken. Det var nog inte så bra för ett barn att höra, konstaterar Klas Östergren nu."

I mitt fall var jag 20. Pappa dog hastigt genom självmord. Inte heller så bra, och mamma talade ofta om sin död, som nära förestående många år innan den inträffade. När jag nyligen bläddrade i hennes digra sjukjournaler, kunde jag dock se att hon var sjukare och mer illa där an, än jag förstod eller ville förstå vid den tiden.

Den allra bästa intervjun med Klas hittar jag i Femina. Där talar han om ett viktigt drag i sitt författarskap, ett drag som jag delar till hundra procent i mitt liv och mitt sätt att skriva (inte minst i detta inlägg), dock utan att blanda in alkohol, droger och nattsudd i tillnärmelsevis samma omfattning:

"I Renegater skildras återkommande människor som ägnar sig åt självdestruktivitet. De som tänjer på gränsen lite till, gör den där dumheten ännu en gång. Människor som enligt Östergren i grund och botten definierar sig som losers, och därmed ser till att bli losers för att känna sig som hemma. Som självuppfyllande profetior.

Besvärliga människor har alltid intresserat honom.
– Det är väl de jag känner mig hemma hos, eller hemma med. Jag tycker att jag själv är besvärlig. Jag gör det krångligare för mig än vad jag behöver. Jag kan inte skriva en rak enkel bok som är lätt att läsa och som alla köper, istället övertänker jag, tar i för mycket, ser komplikationer som man inte behöver se men som ändå tränger sig på."

När jag bläddrar i Renegater ser jag längst bak att han citerar en mängd andra författare i boken, vilket jag helt missat, eftersom jag mest lyssnat. Och jag som älskar sånt citerande och växelbruk! Tusan också, nu måste jag läsa om boken!!

Eller...

Nighthawkes av Edvard Hopper (1942)

Gustaf Fjaestad, Silence - Winter

Klar vinterdag av Carl Brandt

Wilson Bentley - Snowflakes