Nässlorna blomma

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest."

Så lyder några rader ur "Nässlorna blomma" av Harry Martinson, som vi fick läsa när jag gick i sexan, vilket gjorde att jag sedan aldrig läst något av sedemera 1974 års Nobelprisvinnaren i litteratur. Sockenungen Martins utsatthet, ensamhet och känsloliv kom alldeles för nära min egen situation, även om de yttre omständigheterna var mycket olika.

Bilderna i inlägget är tre av bokomslagen, som använts till boken, vars totala upplaga är ca 400 000 exemplar.

För några år sedan såg jag en mycket bra TV-film om Harry, om hans starka längtan efter mamma, som försvunnit till USA, några år efter pappans död. Senare dör även hans storasyster och syskonen splittras. Men före dessa tragedier tycks Martin eventuellt ha fått uppleva  några första goda år, till skillnad från mig, som slungades ut i rymden och blev en känslomässig Aniaravarelse redan några veckor efter min födelse.

Möjligen var det först i filmen, som jag fick veta att Harry, liksom min pappa, tog sitt eget liv, något som jag tror länge hölls borta från offentligheten.

I sista avsnittet av en tredelad utmärkt radiodokumentär, som jag lyssnat på nu i samband med att jag åter läst "Nässlorna blomma", fick jag också veta att Harry stack saxen i sin mage, när han var på dagen lika gammal som Moa Martinson var på sin dödsdag, vilket medförde att han avled några dagar senare. (Moa var 14 år äldre.)

Det enda som väcks till liv att jag minns från läsningen av boken i skolan är hur Martin hugger ihjäl en kalv, som ätit och skitit på hans mödosamt hopsamlade lövrisknippen, vilka han straffkommenderats att färdigställa en frisöndag. Förvisso en dramatisk höjdpunkt i boken.

Harrys liv var väldigt turbulent vid bokens tillkomst. Han hade flytt från Moa, var på väg att gå till sjöss igen, men ångrade sig (inför Moas självmordshot) och färdigställde boken. Att skriva den och återvända till sin barndom rörde så klart också upp mycket starka känslor. Det gör att boken får något ofärdigt och splittrat över sig, som samtidigt ger den stark nerv och närvaro i något som annars var tänkt att bli en stor episk berättelse.

Slutet är klassiskt tvärt... (Staffan Söderbloms efterord berättar att det tänkta slutet i manuskriptet fortsätter berättelsen längre.)

Skildringen av hur Martin dessförinnan trevande knyter an till Tyra är väldigt fin.

I radiodokumentären och efterordet till boken citeras ur ett brev, som Harry skrev till Tor Bonnier vid tiden för bokens tillkomst i mitten av 1930 - talet. Ord som jag till fullo kan identifiera mig med, förutom den allra sista kusliga förutsägelsen:

"Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från sina minnen. [...]  Jag tillhör av födelse och öde vandringen, vägarna och haven. Min är längtarens hytt. Jag är min egen elds kurir. Kanske ville jag inte vara det, men det har blivit så, det blev mitt öde och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom bildar bakgrund till den oro som en gång skall döda mig."

CV över ett brokigt arbetsliv.

Blev musiklyssning nån timme efter att jag vaknat 04 i morse. Dessförinnan hade jag tänkt igenom mitt arbetsliv. 23 år blev det på åtminstone 12 arbetsplatser, sommarjobb på metallindustri och sågverk oräknade.

Lunpsamlare, Emmaus Björkå 1971 - 72

Silare, Böksholms Bruk, 1973

Matrialfördelare, SvenskaFläktfabriken, Växjö 1974 - 75

Försöksodling, Lantbruksnämnden, Växjö 1975

Dräng på Hammarby, Högsby 1975 - 76

Tidningsbud under Vapenfri tjänst, Smålands museum, Växjö 1976 - 77

Avbytare i djurstallar, Växjö 1978 - 84

Vik. lärare, Åkrahällskolan, Nybro 1985

Vik. lärare, Lessebo 1986

Fast lärare, Källmursskolan, Gävle 1986 - 1991

Vårdgymnasiet, Gävle 1991 - 92, 1995 - 96

Vasaskolan, Gävle 1995 - 2002

Sjukskriven, Umeå 2002 - 2017

Pensionär, Umeå 2017 -

Pluggade heltid vid olika tillfällen under fyra år. 

Nationalekonomi och Kemi, Växjö 1972 - 73

Ingelstads lantbruksskola 1973 - 74

Driftsledarkurs, Ingelstorp 1981

Lärarhögskolan, Uppsala 1984 - 1985

Därtill pluggade jag motsvarande 6 - 7 års heltidsstudier vid sidan av jobbet. 

Nationalekonomi 20 p, Lund 1971 - 72

Historia 60 p, Växjö 1976 - 77,  1982 - 83

Samhällskunskap 60 p, Växjö 1982 - 83

Geografi 20p, Växjö, 1983

Datakunskap 10p, Lund, 1986

Idéhistoria 20p, Uppsala, Stockholm 1987 - 88

Eurropakunskap 10 p, Gävle, 1991 - 92

Psykologi 20 p, Lund, 1993

Religionsvetenskap 40 p, Växjö, 1993 -94

Grundkurs för skolförlagda lärarutbildare 5p, Falun, 1999 - 2000

Två gånger skrev jag 2,0 på Högskoleprovet. När jag försökte upprepa bravaden för några år sedan blev resultatet 1,6.

Studier var länge en drog för mig , som väl något bidrog till att jag blev utbränd och sjukskriven de 15 sista åren före pensionen vid 65 års ålder 2017. 

De sista 4 åren  atbetstränade jag halvtid på fyra olika ställen. 

Emmaus, Umeå 2013 -14

Samhall, Umeå 2014

Byggen, Viva Resurs, Umeå 2014 - 2015

Skogsstyrelsen, Umeå 2015 - 2017

På Skogsstyrelsen var det jätteskoj med härligt originella och lätt galna typer. Fanns förvisso även på de andra ställen, men på Skogsstyrelsen  hade vi stor frihet,  spännande, omväxlande arbetsuppgifter och fick en hel del gjort. Bl a byggde vi Äventyrsbana vid Nydalasjön och Utegym vid Bäcksjön.

Del av Utegymmet vid Bäcksjön.

Värt att minnas är också arbetet i lokalgruppen i Växjö för Tältprojektet 1976 - 77. Vi gjorde t ex en utställning om den lokala arbetarklassens historia, som vi bl a ställde ut på Smålands museum tills en starkt konservativ chef fick se den. Utställningen plockades bort och jag kommenderades till trista arbetsuppgifter.

Att se Tältprojektets föreställning med bl a Sven Wollter och Totta Näslund blev en oförglömlig upplevelse.

Alla årsarbeten obetalt politiskt arbete under 70- , 80- och 90- talen bröt definitivt ner mig. Jag slutade helt med det när vi flyttade till Umeå 2002, utifrån den sent komna insikten att jag annars aldrig skulle ha möjlighet att bli frisk.

Så var vi barnlediga tre år  1992 - 95 och bodde i Farshult (Tack Alf Svensson!). Då försummade jag ändå min ork och min dotters första år.  Även om jag hela tiden var hemma,  så läste jag både psykologi och religion, och kämpade för att mitt fadderbarns bror skulle bli frisläppt ur fängelse i Palestina/Israel. (Han blev det senare.)

Mamman Å hade också flera stora utställningar under denna tid.

11 december 1994 fick jag panikångest, min stora vändpunkt i livet, som genomsyrar det mesta på denna blogg.

23+4+3+15=45 år mellan studenten och pensionen , ja, det stämmer precis!

Ett sånt arbetsliv ger så klart fattigpension. Drygt 11 000 kr får jag ut varje månad. men vi klarar oss oväntat bra tack vare låg hyra och att vi inte har bil.

Liten och hjälplös i bullrande besserwisserns bubbla.

Vigdis Hjorts Lärarinnas sång är en spot on - beskrivning av min lärargärning! Liksom min rubrik till detta inlägg. 

Jag fann tids nog min tillflyktsort från min krossade och ödelagda självkänslas ruinlandskap, i mitt skarpa intellekts ointagliga förskansningar. 

De väckte beundran och än mer skrämdhet, och framförallt en obeveklig distans och isolering. Den välbekanta och trygga, ack så plågsamma och ensamma avskurenheten från min allra första tid i livet upprätthölls intakt, tills panikångesten raserade bubblan och det lilla, hjälplösa barnet, utmärglat och döende återfanns i ruinerna.

Ett mödosamt om - , uppbyggnads - och integeringsarbete mellan bubblan och barnet tog trevande sin början. Numera i bästa stunder en stilla lek, dans och upptäcktsfärd till muntra toner. Hjärta och hjärna knyts samman och brister ut i sång, inte minst tystnadens förunderliga toner.

Vigdis Hjorth Foto: Cappelen damm

"de allra flesta är inte så jävla märkvärdiga"

Vad vet vi egentligen om varann? Och oss själva? 

Den frågan finns kvar som ett skavande gruskorn i skon, när jag lyssnat klart på Lydia Sandgrens hyllade tegelstensroman Samlade verk. (Att recensenterna går så otroligt i spinn beror säkert på att boken utspelas i deras ( och min, men bara delvis) välkända värld.) 

Jag minns att i trettioårsåldern brände några diktrader av Arthur Lundqvist i mig. De löd ungefär: " Kanske är livet något helt annat, men det kommer jag aldrig att få veta."

Efter att jag fått min panikångest tio år senare och började gå till botten med mig själv, har frågan successivt avklingat, men väcks nu åter till liv. 

Vi och våra relationer är onekligen mångbottnade. Framförallt är andra människor mer mångfasetterad än vi vill ta in. Jag strävar efter att uppleva dem, så att de understödjer mitt trygghetsbehov.

Alltså kan jag i takt med att jag förhoppningsvis blir en tryggare människa börja se fler sidor hos dem och mig själv.

Kanske se det bottenlösas himmel och helvete?

Ja ja, Samlade verk är väldigt välskriven och mycket skickligt komponerad. Mycket bra inläst av Ludvig Josephsson. Vi får följa vännerna Martin och Gustav från tonåren till medelåldern. Ganska snart dyker också Cecilia, som blir Martins fru, upp.

Det blir något av ett triangeldrama, i a f under ytan.

Delvis går tankarna till Klas Östergrens Gentlemen.

Problemet för mig är Martin, ur vars perspektiv större delen av boken är skriven. "de allra flesta är inte så jävla märkvärdiga", säger Cecilia i boken. Och Martin är en av dem, även om Cecilia inte yttrar det med hänvisning till honom. (Eller gör hon det!?)

Det är lite tråkigt att läsa så mycket om en sådan person. Jag har så mycket av den människan i mig själv, vilken jag i och för sig trivs allt bättre med. Men varför ska jag dessutom läsa nästan 700 sidor om en liknande person? Som dessutom först i slutet av boken får sin första panikångestattack. Något som jag har fördjupats utifrån i mer än 25 år.

Jag känner mig uppenbart mer "märkvärdig" än Martin. Eller snarare mer bekant med mina bottnar och bottenlöshet. Eller tror mig göra det.

Cecilia och Gustav är undflyende personer, precis som flera gestalter i Martins bångstyriga romanprojekt. 

Avsnitten ur  dottern Rakels perspektiv blir för mig de mest intressanta. Hon är antagligen också den som författaren Lydia Sandgren har lättast att identifiera sig med. Men hennes förmåga att skildra andra personer och tider imponerar. Jag som var med har inget att invända. Och det är en bra bonus att få läsa en roman, som utspelar sig i Göteborg, i vårt Stockholmscentrerade land.

Igår såg vi Ken Loach's Sorry We Missed You. En mycket bra magsparksfilm  om en verklighet och arbetsmarknad, som blir allt mer utbredd. En verklighet som också skildras i reportageboken Vi, skuggorna av Elinor  Torp. Även om den framförallt skildrar det växande, illegala arbetshelvete, som samtidigt är väl integrerat med det legala.

Det känns inte längre så bekvämt att vi imorgon får ett paket levererat gratis från apoteket av ett budbilsföretag...

Lydia Sandgren har skrivit en hyllad debutroman. Foto: Emelie Asplund

Tungsinne och lätta skratt

Händer det att du lägger dej ner och gråter uppgivet?

Jag önskar att jag kunde göra det, men saknar både förmåga, mod och orsak  här och nu att göra det. Däremot finns en flod av ogråtna tårar instängd djup,djupt inne i mig. Sakta, sakta sipprar tårarna fram och smörjer min förstenade kropp. Rinner lite gör de ännu bara när jag skrattar, vilket härligt nog sker allt oftare. Även om S kallar mig suckarnas konung, vilket väl är den uttryckliga form sorgen ännu främst tar sig. Tungsinne. Men som sagt även allt mer lätta skratt.

Sorgen, min främsta framkallningsvätska,  fräter tydligt i gryningen, även om de första minuterna efter uppvaknandet ofta präglas av panik och ångest utifrån en bottenlös, förintande avskurenhet, som härrör från min allra första tid i livet.

Igår såg vi Roy Anderssons Om det oändliga, som nog bidrog till att mitt uppvaknade skedde redan 02.45 idag.

Det är en typisk Roy Andersson - film. Förmodligen hans bästa. Dessutom välgörande kort.
Han dröjer ovanligt länge i stillstående stämningar. Avskurenheten  och ödsligheten  är påtagliga.

Samtidigt bultar livsbejakelsen under ytan.

Så ser i a f min projicering på filmen ut.

Och missa inte extramaterialet om hur tre av scenerna kommit till. Fascinerande, minst sagt!

Trailern här!

Älska mig

Vi har sett de två första avsnitten av Älska  mig av och med Josephine Bornebusch. Den visade sig vara betydligt bättre och mörkare än den fördomsfulla SolsidanMickan - förväntan, som jag bar med mig.
Nu är min beundran för Josephine Bornebuschs bredd och förmåga rejält uppgraderad! Skapare, regissör och en av huvudrollsinnehavarna i denna pärla fylld av karaktärer som tränger under huden.
Den dråpliga komiken gör att seriens mörker borrar sig djupare ner i mig.

Gustav Lindh och Josephine Bornebusch i Älska mig

Tillsammans med nyheten om Adam Alsings tragiska död i Covid - 19 och odören av förångad banan från mikrovågsugnen blev Älska mig grunden till ännu en natt med svår panik i kroppen.
Dock en lindrig natt jämfört med All time high - eländet från söndag till måndag, när min förmaksflimmerdiagnos, flimmer, (inbillat?) avtagande "flås" och ett ovanligtvis lätt förhöjt blodtryck, triggade ett närmast olidligt tillstånd i min kropp. Ett tillstånd som skrek efter tung medicin och psykiatrisk vård à la Andreas Lundbergs lysande Storm i den pelare som bär, men som jag tog mig igenom med stoiskt lugn och en oväntad OKsömn.

I natt kom det till mig som helt sant: Jag har levt ett långt och rikt liv. Att få det är ingen mänsklig rättighet. Det är en nåd och gåva för många av oss födda på 40 - och 50 -talet i denna del av världen.
Minns att jag som ca 15 - åring 1967-68 tänkte på min möjliga 50 - årsdag 2002, som en svindlande ogriplighet. Nu har jag lagt ytterligare drygt 18 år därtill!

Jag föddes rakt ner i en grav i psykisk mening. Jag startade från 0. Nu är jag till ca 85 % levande. Vid min första panikångestattack vid 42 års ålder var jag kanske 10 % łevande. Har alltså ökat min livskänsla med 75% de senast 25 åren. 3 % per år i genomsnitt.
Denna något autistiska beräkning känns viktig och sann. Jag har gjort ett fantastiskt arbete, men framförallt fått en förunderlig möjlighet och nåd, vilket fyller mig med stor glädje och tacksamhet.

Eller som Tomas Tranströmer, så träffande skriver i dikten Den halvfärdiga himlen:

"Det ivriga ljuset rinner fram,
  även spökena tar sig en klunk"

Om kyssar

"Och kyssar. Att på det där viset närma sin mun - munnen som äter, munnen som andas, munnen som talar - till en annans, som för att säga: sluka mig, lev genom mig, tala in i mig. Det finns en desperation i det, en förtvivlan, för i samma stund som gesten utförs manifesterar den sin egen otillräcklighet: man når inte in. Man kan inte äta den andre, inte heller ätas, andas, och den där längtan efter att låta talorganen mötas, att det som talar i mig ska kunna sättas i direktkontakt med det som talar i den andre, är ingenting annat än en freudiansk fantasi: talet, det verkliga talet, passerar alltid genom örat, och blir på den vägen obegripligt, det vill säga begripligt enbart i relation till vad jag själv kunde ha sagt: det ord som uppstår samtidigt i de två munnarna finns inte, även om kyssen låtsas att det finns."

ur Betydelsen av kärlek av Helena Granström

Men ett riktigt bra försök är det!!

René Magritte - Les Amants