Jag - en tranca

Första gången jag kom närmare i kontakt med hypnos var på Vårdgymnasiet i Gävle.
En kollega brukade bjuda in en hypnoskunnig tandläkare att föreläsa och visa sina färdigheter, vilka var imponerande. Eleverna satt kvar i aulan timme efter timme, djupt fascinerade.
Jag konsulterade sedan denna man i hopp om att han skulle kunna få mig in i en helande trance. Men allt jag uppnådde var en viss avslappning.

Annat är det nu, drygt 20 år senare. Min läkare sedan snart fyra år får lätt ner mig i trance och jag har även lärt mig självhypnos, som jag dagligen och nattligen använder med framgång.

 Första tillfället hos Bengt utgick vi från en tio år gammal terapibild, där jag låg utslagen som en torr, söndersprucken pepparkaksgubbe. Min uppgift var att med alla konstnärliga medel tillgängliga bearbeta och uppdatera bilden. Jag förflyttades dock blixtsnabbt in i ett helt nytt scenario. Som en ansiktslöst, odiffrentierat embryo dansade jag i en mörk djungelglänta, svagt belyst av några eldar. Jag hade uppenbarligen förflyttats både till mitt och mänsklighetens tidigaste ursprung!

"Att omfamna mörkret" 24 september 2015

 Några dagar senare läste jag följande av Daniel Sjölin i SvD:
 "livets urcell. Denna cell är en mäktig liten snabblevande rackare med Barbapappakrafter, som kan förvandla sig till vad som helst".

Precis! Han beskrev exakt vad jag upplevt i hypnosen några dagar tidigare.

Vid ett annat tillfälle gled jag  i en trygg, varm bubbla genom ett epileptiskt anfall av sönderslitande käftar. Nästa gång kände jag att anfallet var otämjd livskraft.

Annars har typtrancetillståndet blivit att ansiktet drar ihop sig, stelnar i en grotesk grimasch; ett skydd, ett ursprung, en mask.

Masken består bl a av russinskrynklad avsky, vrålande, gapande gallskrikande skräck och vrede.
Och framförallt ihopknipt och ihopbiten sorg.
och RASERI
Ur- sinne.
Lifsens rot.
Ännu avskuren.
Delvis.

Under hösten har jag lyssnat på/läst Håkan Nessers "Elva dagar i Berlin". En trivsam folksaga i modern tappning, där hypnos spelar en viktig roll. Jag kände igen mig väl hos den enkelspårige och renhjärtade huvudpersonen Arne.
I två av årets bästa läsupplevelser spelar också fotbeklädnader en viss roll. I Mankells sista bok är det gummistövlar och här ett par gula promenadskor. De har onekligen på fötterna, Mankell och Nesser.

En tänkvärd och underhållande skälmroman

"... ingen hade någonsin gett mig lika mycket njutning som Myriam. Hon kunde kontrollera sammandragningarna i sin fitta (ömsom försiktigt, genom utdragna  tryckningar som var omöjliga att stå emot, ömsom med små kraftfulla lekfulla tryck). Hon hade ett gränslöst förtjusande sätt att vicka på sin lilla röv innan hon gav den åt mig. Vad hennes avsugningar beträffar hade jag aldrig varit med om något liknande, hon tog sig an varje avsugning som det var hennes första, och som om det skulle bli hennes livs allra sista. Var och en av hennes avsugningar räckte för att ge mening åt ett människoliv."

Inte desto mindre tappar litteraturvetaren Francois i Michel Houllebecqs roman "Underkastelsen", livsmeningen, när den unga Myriam och hennes familj hastigt flyttar till Israel p g a det växande judehatet i Frankrike, och han också förlorar sin anställning, när det Muslimska brödraskapet vinner presidentvalet 2022 och tar makten över utbildningsväsendet.

Det senare visar sig dock med tiden vara av godo för män med makt och hög utbildning...

Den ensamme och närhetsoförmögne professorn, vars pappa och mamma, "den neurotiska horan", dör utan hans närvaro eller saknad, finner tröst i sex med studentskor och prostituerade, sprit, cigaretter och mat.
Ja, och i sin följeslagare från ungdomsåren, tillika hans avhandlingsämne 1800- talsförfattaren Huysmans.

Bakom alla lärda resonemang och religiösa krumbukter kokar allt ner till möjligheten att få sig tilldelat 3- 4 hustrur, drivna i matlagnings- och älskogskonst och pengar nog att försörja dem.
Lägg därtill återfödda imperiedrömmar och "fin du siècle" - dekadens, så varför tveka?

Samtidigt med skrattspegeln bjuder Houellbecqs roman ett framtidsscenario som är värt att ta på allvar. Och skriva kan han. Mina tankar går till både Philip Roth och Ian McEwans "Hetta".

Stängningen av baren på Hotel Metropol i Bryssel får en av de viktiga personerna i boken att inse att den europeiska kristenhetens dagar är räknade och han konverterar därför till islam. Bild från samyroad.com

Råkade också hitta denna målning på Wikipedia. "Den sårade ängeln" av Hugo Simberg (1903), som så väl fångar (den frånvarande) undertexten i Houellebecqs bok.

Oro och plikt

Är min oro ett minne blott?

Nja, jag hoppas i a f att den efter drygt 60 år arbetats ner till en oneurotisk nivå.

En svårartad oro var annars  det jag främst fick i mig med modersmjölken. Det krävdes ett år i terapi på 90-talet, för att inse att det jag trodde var mammas kärlek, var just hennes självupptagna oro.
Detta och mycket annat tas upp i ett bra avsnitt av OBS Magasin som tar sin utgångspunkt i Francis O´Gormans bok "Worrying. A literary and cultural history".


I OBS bjuder också Annina Rabe en koncis sammanfattning av James Joyces "Ulysses": En dag i en orolig mans liv.
Jahaja. Så har jag inte tänkt på detta mastodontverk, men antagligen var den sommarläsningen förra året bl a en igenkänning och bearbetning av min oro.
Denna påminnelse samt anskaffningen av en mycket bra poddapp (Beyond pod) gjorde att jag åter började lyssna på Frank Delaneys podd Re:Joyce. Han ger en mer rättvis sammanfattning av Joyce verk.

Som lindring för oron rekommenderar programmet OBS lugn, mening och ordning, mer konkret; Bach, IKEA, Claes Ohlsson och plikt!
Det sistnämnda menar jag haft större biverkningar än nytta i mitt liv. Min plikttrogenhet har varit ett sjukligt gissel. Men kanske är det tack vare att min oro avtagit som jag blivit medveten om mitt pliktgissel.

En obearbetad ilska över allt förött liv p g a pliktkänsla, rann ur mig mot Susanna Alakoski på Pilgatan tidigare i höst. Hon verkade ta det hela med ro, men i övrigt blev det omedelbart dålig stämning i den fullsatta lokalen. Det bekom mig och framförallt min käresta Susanna illa. Vi redde dock ut det på ett bra sätt på hemvägen.

I min fantasi bättrade jag sedan på det inträffade: Min käresta reste sig upp och deklarerade riktad till mig: "Jag är hjärtligt trött på att du alltid ska förstöra stämningen". Varpå hon lämnade lokalen.
Detta hade garanterat gjort kvällen oförglömlig för alla närvarande!

Trivsamma Café Pilgatan -  där Susanna störtade ut från en andlös publik - i alla fall i min fantasi.

Språket som skydd, saknad, tröst och flykt

"Julia Kristeva har beskrivit den språkliga handlingen som barnets försök att återskapa modern som en del av sig själv efter att det upptäckt sig vara avskilt från henne: "nej, jag har inte förlorat, med de konstgjorda tecknen framkallar jag inför mig, ger jag betydelse och existens åt det som en gång skilts från mig". Ordet syftar hos Kristeva till att förneka förlusten, talet är liksom all symbolisk praktik rotat i saknad."

Dessa ord har skvalpat i mig alltsedan jag läste Helena Granströms lilla, mycket tanketäta bok "Det barnsliga manifestet" och jag finner dem mer och mer sannolika.

I takt med min växande förmåga att bära mina känslovärldar själv har jag senaste halvåret omfamnat min ofrånkomliga separation och utvecklat min förmåga att ordlös vila i den. Samtidigt känner jag starkt hur språket hjälper mig att återföras till separationens, saknadens, sorgens startpunkt, som egentligen är vid min födelse, men blev medvetandegjord samtidigt med medvetandet av mig som en separat individ.
För min del blev det nog tydligt manifest först i skolan när jag lärde mig skriva och läsa. Det skrivna orden var tillräckligt abstrakt och distanserat från den bottenlösa sorgen för att det skulle kunna fungera som skydd, tröst och flykt.
Det talade ordet kunde få fördämningen att brista, som när vår lärare i årskurs fyra inför julen högläste en berättelse om hur en häst offrar sitt liv för att rädda en sjuk pojkes liv. Då brast jag ut i hejdlös gråt i klassrummet.

Detta behov av det skrivna ordet som skydd, saknad, tröst och flykt, tror jag är det som drog mig till Katarina Frostensson, när jag såg henne i "Babel", och fick mig att lyssna till henne på Pilgatan. Hon är den tröga "sirapsmänniska" som jag så mycket varit och delvis är. Fast i förlamande trauman, simmar i språkbubblan genom sorgen.
Men i takt med att Katarina läste sina dikter inför den välvilliga publiken, blottlades en varmt blossande, livlig flicka ur orden och gemenskapen.
I alla fall i mina ögon.

Och numera föredrar jag ljudböcker framför att läsa själv.

Jag Minns tydligt när en Waldorflärare beskrev hur de vinnlägger sig att koppla bokstavsinlärningen till det konkreta/sensuella. När hon visade hur bokstaven M kopplas till Munnen och läpparnas rundning blev jag gråtfärdig. Kunde inte då förstå vad det handlade om. Men nu inser jag att det förde mig till gränslandet mellan symbios och separation. Mun (och den orala fasen) - Mamma - Mère som på franska uttalas som Mer (Hav).

Jag vill inte stå, när jag inte fått ligga

Varje dag i september mediterade jag, sittande och gående. Det som tidigare var den orkeslöse sängliggarens längtan blev en vana och i veckan tog jag ännu ett uppsteg: från sittande till stående meditation.

Andra morgonen jag stod upp blev jag svimfärdig och la mig på soffan, men kände att det handlade om nåt psykiskt och att jag borde stått kvar. Igår fick jag chansen.

Varannan fredag under hösten har jag mediterat med Anzenkai. Vi sitter 3 x 25 minuter med kinhin (gående meditation) emellan. Under första sittningen fick jag en svår och öppnande smärta i vänster knä och när vi sen skulle gå höll jag på att förlora medvetandet och slå i golvet, men jag förmådde hålla mig på fötter och genomfaras av känslan. Insåg att det handlade om dödsdrift och dödslängtan. Mitt inre offers ursinniga protest:
Jag ska bli buren!!! Inte tvingas stå upprätt!!!

En välgrundad begäran, men jag är nu stark och vuxen nog att med behållning stå upp en (hel) del av dagen utan att göra våld på mig själv.

Eric Schüldt och Ann Heberlein funderade vilset över ondskans mysterium i hans podd "60 minuter". Ett annars bra avsnitt, särskilt om Anns klassresa.
För mig är ondskan inget mysterium. Det handlar helt enkelt om brist på livsrum. Inre och/eller yttre.

"Det ska va gott att leva, annars kan det kvitta".

 I förlängningen av detta till synes harmlösa "annars kan det kvitta" finns en oerhörd aggressivitet, destruktionskraft och dödsdrift, som kan vändas inåt, som i min sockerfylla igår, och/eller utåt (som i rasism och fascism). Den är en del av lifsens rot; Ur - sinnet; förödelsen och skapelsens bränsle.

I eposodfilmen "Wild tales" blommar dödsdriften ut t ex i avsnittet med de två bilisterna, som jag såg igår. Hualigen, men dock inte utan humor.

Jag blev förvånad över allt liv i den gråa novemberdagen; vinden, fåglarna, flaggvimpelns dans,

och så dödens milda, vilsamma färger.

Spela roll

Den kaxige kulturmannen Norman Mailer, som levde i en mängd stormiga förhållanden, var gift sex gånger och nära nog knivhögg en av sina hustrur till döds, bekände i sin dagbok att han spelade en roll: ”Jag vars egentliga natur det är att likt ett barn som famnar universum klamra mig till en enda kvinna tvingas av mitt öde att vara orgiast eller åtminstone framstå som ­orgiasternas intellektuella mentor."

Jag skrattar gott åt den moderna upplysta människans hjälplösa uppgivenhet inför det tvingande ödet. Dysfunktionella mönster är det frågan om, och de kan brytas, även om de kan kännas som ett obevekligt öde. T ex när jag nästan dagligen kapitulerar för ett sötsug.
 
Vi såg Norrlandsoperans urstarka föreställning av Verdis grymma ödesdrama Rigoletto, som jag just nu återhör direkt i radions P2. Regissören och Refusedgitarristen Kristofer Steen, scenografen och ljusdesignern Linus Fellbom och kostymdesignern Behnaz Aram har skapat en visuell magspark och även det musikaliska kickar in.
Sångmässigt blev vi mest förförda av koloratursopranen Theresia Bokors spröda och vibrerande stämma.  Operans manskör gestaltar mörkrets makter ledda av sina trehövdade underhuggare till hertigen. Fyrkantiga kolonner rör sig över scenen och formar obevekliga dysfunktionella mönster, som tvingar in oss i våra roller.
I slutscenen irrar Hertigen efter sina eskapader, vilset som en illustration till Mailers dagbokscitat.

Spela roll... ja, vi har våra trygghetsskapande mönster. De syns på varje Instagramkonto, i denna blogg, i allt vårt görande. Förhoppningsvis rymmer! de tillräckligt svängrum, och vi är tillräckligt mogna att inte banna ett tvingande öde.

I mitt inre 14 november 2004

Skrattfest, sex och skriande sorg

Jag har länge tänkt läsa något av Aase Berg och när jag får se det iögonfallande omslaget till hennes senaste diktsamling är det dags.

Förvånande? nog kommenterar  få recensenter omslagets målning av Ulf Malmgren, men för mig blir det ett intressant sidospår i sig. Och det leder till livliga diskussioner här hemma: "En okuvlig amazon" , "En sårbar människa som inte vill stå där", "En fullmogen kvinnokropp med ett blygt barns ansikte".
En stark bild på ett mycket bra omslag!

Tyvärr slår inte dikterna i boken an på mig. Viola Bao sammanfattar det bra i DN:
”Hackers” är en förtätad och stundtals svårgenomtränglig diktsamling präglad av Aase Bergs särskilda känsla för humor, språkförvrängning och förkärlek för neologismer. Jag funderar dock på om inte det vackra och avancerade bild- och liknelsebygget – med hästar, hackers, saltvattenspärlor, etcetera – riskerar överskugga den sociala verklighet den betecknar, snarare än att med litterära medel gestalta och gjuta liv i den."

Ja, "Hackers" är i min läsning hackig och hackar sig fram! En text som däremot inte går av för hackor är  Martina Montelius översvallande recension i Expressen. Läs den! Den framför Bergs budskap rappt och träffande. Vi gapskrattar igenkännande:

"Den gastkramande sanningen om att vara kvinna:
Stundtals känns det som att vara instängd i ett fönsterlöst rum, omgiven av förkylda tjurar. De stora djuren är ömkliga, försvagade - och samtidigt tar de så mycket utrymme i anspråk. Deras glänsande mular ger ifrån sig tjocka droppar, deras klövar knäcker de små benen i dina fötter och golvet fylls sakta av spillning tills det inte längre finns en halkfri fläck att stå på...
En kvinna ska helt enkelt vara en mjuk och kroppsvarm digitalbox. Tittaren bestämmer.
...ur det perspektivet vill jag råda er att nedstörta i "Hackers", och komma tillbaka halvflådda, infettade i den berättelse era mödrar en gång skrikkrystade in er i."

Själv nedstörtade jag i Martina Montelius "Oscar Levertins vänner" om 62-åriga kulturtanten Boel Märgåkers litteraturkryssningseskapader. Under den dråpliga ytan finns en skriande sorg:

"hon ser i andanom hur hon hoppar över färjans reling och sugs in under den stora fartygskroppen och slits i stycken av rotorblad, som att äntligen kunna klia sig på ryggen, tänk att få vinna över denna ärkeförolämpning som är hennes hjärna, denna tortyrkammare instängd i sig själv. Det är så fruktansvärt segdraget, detta liv. Frustrationen är kompakt, och visar inga tecken på att vika hädan."

Ett lustigt sammanträffande är att "Den lysande världen" av Siri Hustvedt, enligt citat av  min bloggvän Eva, väl sammanfattar Bodil Märgåker:

"1. en allmän längtan efter hämnd på tråkmånsar, tjockskallar och dumhuvuden.
2. en fortlöpande, sönderslitande intellektuell isolering som resulterat i ensamhet på grund av att jag läste för många böcker som ingen kunde prata med mig om.
3. en växande känsla av att alltid ha blivit missförstådd och ursinnigt tiggt om att bli sedd, verkligen sedd, men att inget som jag gjorde åstadkom någon skillnad."

Sen är Bodil en brunstig tant, boken bjuder på fyra mustiga och porriga sexavsnitt. Här kommer det första:
"Ska hon få se Maggan naken nu? Det verkar så, ty Maggan flyttar sig närmare, hon tar en klunk cava och i nästa ögonblick kysser hon Boel, djupt och enastående slafsigt, hon gör faktiskt det, och Boel vågar röra vid Maggans kropp, hon vågar vidröra Maggans stora, tunga bröst,och Maggan grymtar jakande som svar på Boels manuella spörsmål, hon låter klänningen glida ned, och hon krånglar sig ur sin praktiska behå som avlastar ryggen.
Boel kan inte få orgasm, men hon får det, med Maggan får hon orgasm redan när hon ser de stora brösten och vidrör dem med sin mun, det är som att flyga, det är så här det måste vara att segelflyga. På några sekunder löser Maggan upp en livslång kramp i Boel. All psykologisk forskning och erfarenhet tyder på att detta borde vara omöjligt. Men det sker i detta ögonblick, och det fortsätter ske, Boel sticker in handen innanför Maggans sedesamma blå bomullstrosor och får svimningskänslor, för det är så vått, allt är vått och mjukt och hon måste få se det, hon drar av Maggans trosor och ser det, ser fittan som är blank och mörk av blodet som rusat dit, och Boel begraver sitt ansikte i det blanka och mörka, fyller hela sin mun med det och måste hålla hårt i Maggans krängande höfter för att kunna fortsätta, hon fortsätter och fortsätter, allt djupare, det finns ingen tid, ingen finlandsfärja, ingen förnedring, ingen smärta, ingen panik. "Kom i mitt ansikte", ber hon, och det gör Maggan, hela hennes stora kropp skakar våldsamt och ett utdraget ljud stiger ur henne, de vet inte hur lång tid som har gått, det spelar ingen roll, allt utom det som sker mellan dem är perifert lappri; de har brutit sig loss från jordskorpan och lever någon annanstans nu, långt borta, tillsammans.
Men omedelbart efter att de knullat färdigt, när Boel, marinerad i lycka och fittslem, häller upp ett glas cava till, ringer Maggans telefon."

Och så förvandlas det så omstöpande till myggbettkliarsex. Skönt i stunden, men sen blir allt värre. Ja, undertexten av skriande sorg gör "Oscar Levertins vänner" till mycket tung läsning för många skulle jag tro.

Igår var undertexterna nästan helt borta, när Martina bjöd på en underhållande skrattfest på Pilgatan. Tack för den! Ett skönt avbrott i den dagliga sorgmarinaden.