Gränslösheten: Den förunderliga paradoxen

Dags att tydligt redovisa den viktigaste insikt/upptäckt jag gjort i mitt liv, och det förvånar mig att jag aldrig hört eller läst någon annan framföra den. Men du kan kanske hjälpa mig på den punkten?

 Ja, insikten fanns i mig innan jag föddes. Den är essensen i vårt varande:
 Två saker är gränslösa; allt och inget.

I vår kultur sporras vi att nå känslan av gränslöshet via allt (mer konsumtion, aktiviteter och upplevelser) och vi fylls förvånade av ingenting.

Sanningen om att vara människa är att vara begränsad i tid och rum, i allt vi gör.
Att lära sig leva i den begränsningen är en viktig del av levnadskonsten.

När jag däremot blir begränsad i mitt varande och mina känsloupplevelser, försöker jag kompensera detta i mitt görande, vilket är fåfängt och dysfunktionellt. Att jaga efter vind. Även om det kan leda till storslagna prestationer, kommer sötman och sinnesron att bli kortvarig. Men det har fört oss från nöd till rikedom.

När nu rikedomen är uppnådd i världsmåttstock om än orimligt fördelad, är det dags att ge utrymme åt gränslösheten i vårt varande, allt det som är; närhet, närvaro, ärlighet, kärlek.

Och låta det vara grunden för vårt görande, i sin begränsning och ofullkomlighet.

Filmen "Still Alice", som blir en fullpoängare tack vare den mycket drabbande slutscenen på just  temat görat och varat. Den utlöste något nästan bottenlöst, nästan obärbart, och tror jag, en mycket förlösande gråt hos mig.

Intighetens ocean. Zenmänniskor vet, i bästa fall, vad det handlar om. Kanske också Martin "Rocky" Kellerman vars första roman heter "Allt blir inget"?

Lilla bäcken

Efter att jag i mitt förra inlägg skrev att jag är en mäktig flod, vaknade en ivrig protestant i mig: Jag är en yster liten bäck!

Jag med stöd Mariedal 4 april 2005

Att frilägga, läka och vårda det traumatiserade spädbarnet är min huvudsyssla. Jag är både floden och bäcken. Vet allt om att vara människa (till 60+). Vad som återstår är fördjupning och förädling, och då är mitt äntligen stilla liv alldeles utmärkt. Och det är så lämpligt att bo här någon mil från Umeälvens utlopp i havet. När vi gjorde sommarens resa till "den sista älven som brusar i vår natur", Vindelälven, insåg jag att jag trivs bättre att leva vid den reglerade Umeälven. Att vara människa är att vara reglerad, att nyttja sina krafter på bästa sätt för att få ett bra liv och en bra värld.
Länge kämpade jag för livet i övergivenhetens ocean, hade inget eget liv, deltog i djävulsdansen iscensatt av andra. Dansade hjälplös omkring i mina oläkta trauman. Visst, delar av dem härjar ännu i min kropp, på många sätt värre än nånsin. Men min vuxna förmåga att omsluta och integrera det är också större än någonsin. Floden bär bäcken i sin famn.
Allan Edwalls vackra visa om lilla bäcken har ett annat perspektiv. En sorgesång om oåterkallerlig förlust. Men jag hör även stråk av ysterhet och försoning. Gör du?



 i

Sommar i sorg

Tyngd
Tryck
Anspänning
Avskurenhet
Låsning
Stillastående
Uttorkning och död

Så känns sorgen i min kropp.

"Mycket har den lärt som känner sorgen." Citatet ur Rolandssången från 1100- talet finns på försättsbladet i Henning Mankells "Svenska gummistövlar", en riktigt trivsam eländeshistoria. Jag lyssnar på den så fint inläst av Anders Ekborg , även om kvinnorösterna irriterande får samma avvisande röstläge, och vill verkligen inte att den ska ta slut. Trivs så bra i sällskap med den långt ifrån genomsympatiske, avdankade läkaren Fredrik i sin husvagn på skärgårdsön. Dessbättre somnar jag snabbt in, när jag börjar lyssna inför middagssömnen, så den räcker länge än.

Gummistövlar är fortsättning på "Italienska skor". men kan läsas fristående. Själv minns jag bara att den boken också är mycket bra, och myrstacken!

När jag skrivit detta, inser jag; tyngd och tryck, ja. Anspänning, avskurenhet, nja. Låsning, stillastående, uttorkning och död, nej. Åtminstone inte i mitt varande.
Jag är en tung, mäktig, obeveklig flod (i vardande).

Oj, oj, oj

Vilken natt av sorg och smärta. Vaknar matt, kraftlös och fysiskt slutkörd.

Kan lätt förstå att ett barns lilla kropp måste förtränga detta för att överleva och behålla förståndet. Kan lätt förstå att jag försökte sluta andas för att undslippa.

Är botten nådd? Kanske. Men var är floden av tårar? Var är den trygga plats där den rinner?

Drömmarna nästan normaliserade. Inte längre bara skräck och dödsfällor. Men ännu mycket anspänning, kamp och utanförskap, som dock är i avtagande. Nå't ögonblick av kärleksfull gemenskap med en klass elever i drömsekvens i natt.

Jag fann det hejdlöst roande hur dessa bokomslag samspråkar!
Redan då kändes boklånen väl värda.

Konsten att höra hjärtslag

"... det var inte orden eller meningarna i sig som fascinerade honom utan rösten. Den var mild, nyansrik, melodiös och harmonisk ...
Han hörde inte bara U Mays röst utan kände den på huden som två händer. Helst av allt ville han överlämna sig med kropp och själ till den rösten,"

Efter två rekommendationer på Instagram läste jag "Konsten att höra hjärtslag" av Jan - Philipp Sendker
Den börjar intresseväckande, innehåller många kloka sanningar och ger kunskaper om Burma. Och vem fascineras inte av en huvudperson som kan höra fågelungens hjärta slå inne i ägget i boet högt uppe i trädet! Men ju längre jag kommer i boken ju mer skumläser jag, utan att uppleva någon förlust. Jag vill veta hur det går och inget annat. Slutet är bra. Ögonen vattnas.
Kanske passar den bättre för någon som lever mer stressat och hetsigt i det snabba behovsbegärets rusande, än för mig som präglats av tålmodighetens beska " you get pie in the sky when you die".
Som Sara Lidman framhöll är inte bara den tålmodiga kärleken utan även vreden lifsens rot. Och vreden lyser med sin frånvaro i Sendkers stolpiga (jag fick korta ner det inledande citatet för att det skulle få stuns), smöriga saga, som även saknar humor.


Den mexikanska filmen "Instructions not included" (Spansk titel: "No se aceptan devoluciones")  har däremot befriande humor,  som får mig att ledigt omsluta all smörig- och schablonmässighet, och villigt öppna mitt hjärta och låta tårarna flöda. Visserligen stängde jag av filmen efter några minuter då den börjar oerhört flåsigt och ytligt. Dessbättre läste jag lite fler hyllningar av filmen och återtog tittandet, vilket jag är mycket tacksam för.

Böcker som börjar som Thomas Bernhards "Utplåning: ett sönderfall"; hör denna mening!

"Efter samtalet med min elev Gambetti, som jag sammanträffade med den tjugonionde på Pincio, skriver Marau, Franz-Josef, för att komma överens om tider för majlektionerna och vars utomordentliga intelligens jag även nu efter min återkomst från Wolfsegg har överraskats av, ja varit förtjust över, på ett till den grad uppfriskande sätt, att jag helt mot min vana att genast gå utmed Via Condotti till PiazzaMinerva, även uppfylld av en tilltagande munter stämning vid tanken på att faktiskt sedan länge vara hemma i Rom och inte längre i Österrike, vandrade längs Flaminia och över Piazza del Popolo hela Corson fram till min våning, fick jag framemot klockan två på dagen telegrammet, i vilket jag underrättades om att mina föräldrar och min bror Johannes hade dött."

eller inledningsmeningen i Rebecka Solnits "Det avlägset nära" , som ska få ett eget inlägg, får mitt hjärta att slå snabbare. Något som jag till skillnad från mannen i Björnhult inte förmår höra. Jag har dock fått i mig all denna ensliga ensamhet, i gemenskap med djuren och naturen under min uppväxt. Det senare är ännu något jag är mycket tacksam för.

På tal om rösters magi, så slår den mig med besked när jag lyssnar på Mikael Persbrandts podd I AM. Han använder den lika skickligt som råttfångaren i Hameln sin flöjt! Men i det enda riktigt bra avsnittet "Tillbaka till Jakan", där han åker runt med sin morsa i barndomens kvarter, återfår hans röst bitvis det ohörda barnets gällhet, inför mammans enträgna avvisande av besvärande vittnesmål. Eller är det min egen röst minnet minns?

Regissören Eugenio Derbez, också i huvudrollen,     
med Loreto Peralta som dotter, smälte mitt hjärta.

att somna ensam det är mot naturen!

Bara någon dag efter mitt senaste inlägg läste Etienne Glaser följande underbara Dagens dikt av Lennart Hellsing.

NÄR OFELIA SKULLE TILL ATT SOMNA

Ofelia tänkte: Ingen somnar ensam.
Det liksom inte går att somna ensam.
Man måste vara två om man ska sova.

Förr hade jag min nallebjörn bredvid mig
och dockan Anna i sin röda klänning.
Nu är jag stor och ligger här i sängen
- att somna ensam det är mot naturen!
Det blir ett tomrum någonstans där inne
som gör mig vaken fastän natten lider.

Men jag ska tänka fram någon ur minnet
en lekkamrat, som håller mig i handen
så kan vi båda somna med varandra.

Den gossen Hamlet med sin stora mössa
och ögonen på skaft och bok i handen...
Ja, gav han inte mig ett moget fikon
och fyra plommon härom dagen?
Jag tror han kan duga. Räck mig handen
och lägg dig ner så sover vi tillsammans
och vaknar upp når tuppen gal där ute.

På dagen kan man faktiskt vara ensam
då skramlar kärrorna och solen skiner
och allting händer runt omkring i världen.

På natten då är allting annorlunda
då måste man åtminstone på låssas
ha någon som man känner väl i sängen.
För ensam kan en mänska inte somna.

På dagen kan man faktiskt vara ensam

Kaskader av ruttnande tomhet

Till detta är jag skyldig. Fy fan!

När jag kollar upp artikelförfattaren Helena Granström upptäcker jag att hon  är hyllad författare. Och inte oväntat 30+ och 35- . Jag har en osviklig dragning till kvinnor i den åldern, eftersom min mamma var 33 när jag föddes.

Strax börjar jag lyssna på Helenas novell "Skördebrev" och finner den lysande om än tumlande ordrik.  Rubriken till detta inlägg kommer från novellen. Henne ska jag definitivt läsa mer av!

För mig blir novellen som en fortsättning på Marlen Haushofers "Väggen", som jag nyligen avslutade och hoppas återkomma till på bloggen.

När jag sen hör Dagens dikt samspelar även den med novellen (läs den så förstår du hur):

"Två ting skriker ständigt i skapelsen,
havet och människans själ"

(ur "Varför skriver du om Ryssland?" av Louis Simpson)

Jag är barnsligt förtjust i sådana samspel!

Del av omslaget till Helena Granströms senaste roman.