"... det var inte orden eller meningarna i sig som fascinerade honom utan rösten. Den var mild, nyansrik, melodiös och harmonisk ...
Han hörde inte bara U Mays röst utan kände den på huden som två händer. Helst av allt ville han överlämna sig med kropp och själ till den rösten,"
Efter två rekommendationer på Instagram läste jag "
Konsten att höra hjärtslag" av Jan - Philipp Sendker
Den börjar intresseväckande, innehåller många kloka sanningar och ger kunskaper om Burma. Och vem fascineras inte av en huvudperson som kan höra fågelungens hjärta slå inne i ägget i boet högt uppe i trädet! Men ju längre jag kommer i boken ju mer skumläser jag, utan att uppleva någon förlust. Jag vill veta hur det går och inget annat. Slutet är bra. Ögonen vattnas.
Kanske passar den bättre för någon som lever mer stressat och hetsigt i det snabba behovsbegärets rusande, än för mig som präglats av tålmodighetens beska " you get pie in the sky when you die".
Som Sara Lidman framhöll är inte bara den tålmodiga kärleken utan även vreden lifsens rot. Och vreden lyser med sin frånvaro i Sendkers stolpiga (jag fick korta ner det inledande citatet för att det skulle få stuns), smöriga saga, som även saknar humor.
Den mexikanska filmen "Instructions not included" (Spansk titel: "No se aceptan devoluciones") har däremot befriande humor, som får mig att ledigt omsluta all smörig- och schablonmässighet, och villigt öppna mitt hjärta och låta tårarna flöda. Visserligen stängde jag av filmen efter några minuter då den börjar oerhört flåsigt och ytligt. Dessbättre läste jag lite fler hyllningar av filmen och återtog tittandet, vilket jag är mycket tacksam för.
Böcker som börjar som Thomas Bernhards "
Utplåning: ett sönderfall"; hör denna mening!
"Efter samtalet med min elev Gambetti, som jag sammanträffade med den tjugonionde på Pincio, skriver Marau, Franz-Josef, för att komma överens om tider för majlektionerna och vars utomordentliga intelligens jag även nu efter min återkomst från Wolfsegg har överraskats av, ja varit förtjust över, på ett till den grad uppfriskande sätt, att jag helt mot min vana att genast gå utmed Via Condotti till PiazzaMinerva, även uppfylld av en tilltagande munter stämning vid tanken på att faktiskt sedan länge vara hemma i Rom och inte längre i Österrike, vandrade längs Flaminia och över Piazza del Popolo hela Corson fram till min våning, fick jag framemot klockan två på dagen telegrammet, i vilket jag underrättades om att mina föräldrar och min bror Johannes hade dött."
eller inledningsmeningen i Rebecka Solnits "Det avlägset nära" , som ska få ett eget inlägg, får mitt hjärta att slå snabbare. Något som jag till skillnad från
mannen i Björnhult inte förmår höra. Jag har dock fått i mig all denna ensliga ensamhet, i gemenskap med djuren och naturen under min uppväxt. Det senare är ännu något jag är mycket tacksam för.
På tal om rösters magi, så slår den mig med besked när jag lyssnar på Mikael Persbrandts podd I AM. Han använder den lika skickligt som råttfångaren i Hameln sin flöjt! Men i det enda riktigt bra avsnittet
"Tillbaka till Jakan", där han åker runt med sin morsa i barndomens kvarter, återfår hans röst bitvis det ohörda barnets gällhet, inför mammans enträgna avvisande av besvärande vittnesmål. Eller är det min egen röst minnet minns?
 |
Regissören Eugenio Derbez, också i huvudrollen,
med Loreto Peralta som dotter, smälte mitt hjärta. |
