Regression 2.0

- Vilken regression vi har kommit ner i denna vecka!        
- Jag tycker mest det liknar elände!

Ja, nog har det varit elände alltid, denna lugna fridfulla vecka, när jag/vi förmått stanna upp i ro och omvårdande vila som aldrig förr. Och förträngd orkeslöshet, sorg och ursmärta dånar in som ett expresståg i mitt uppbromsade jag.

Det hela kulminerade/havererade i förrgår med en överätningsorgie, när jag avslutat  ett bekräftande samtal med min moster, samtidigt som min älskade gick ut för en kväll med väninnor och det var dags för mig att äta.
Dessutom hade eftermiddagssömnen uteblivit, när jag glömt stänga av mobilen, som ringde just i insomningen.

Sårbarheten var alltså påtaglig och trots en verktygslåda full av fantastiska verktyg, blev det upprepningstvång och tröstätande jag föll ner i.
Länge sen det blev så kraftfullt och att vakna upp överlevande och renspolad är en nåderik upplevelse.

Hela excessen blir värd sitt pris, när jag i arla morgonstunden upptäcker Tranströmers dikt "Inomhuset är oändligt" :

Det är våren 1827. Beethoven
hissar sin dödsmask och seglar.

Europas väderkvarnar mal.
Vildgässen flyger mot norr.

Här är norr, här är Stockholm
simmande palats och ruckel.

Vedträna i den kungliga brasan
rasar ihop från givakt till lediga.

Det råder fred vaccin och potatis
men stadens brunnar andas tungt.

Dasstunnor i bärstol som paschor
färdas i natten över Norrbro.

Kullerstenarna får dem att vackla
mamseller lodare fina herrar.

Obönhörligt stilla är skylten
med den rökande morianen.

Så många öar, så många roende
med osynliga åror motströms!

Farlederna öppnar sig, april maj
och ljuva honungsdreglande juni.

Hettan kommer till öar långt ute
Byns dörrar står öppna, utom en.

Ormklockans visare slickar tystnaden.
Hällarna lyser med geologins tålamod.

Det hände så eller nästan så.
Det är en dunkel släkthistoria

om Erik, förgjord av ett trollskott
invalid efter en kula genom själen.

Han for till staden, mötte en fiende
och seglade hem sjuk och grå.

Den sommaren blir han liggande.
Redskapen på väggarna sörjer.

Han ligger vaken, hör nattflynas
månskenskamraternas yllefladder.

Kraften sinar, han stöter förgäves
mot den järnbeslagna morgondagen.

Och djupets Gud ropar ur djupet
"Befria mig! Befria dig själv!"

All ytans handling, vänder sig inåt.
Han tas isär, han fogas ihop.

Det blåser upp och törnrosbuskarna
hakar fast vid ljuset som flyr.

Framtiden öppnar sig, han ser in
i det självskakande kaleidoskopet

ser otydliga fladdrande ansikten
som hör till kommande släkten.

I misshugg träffar mig hans blick
medan jag går omkring just här

i Washington bland mäktiga hus
där bara varannan pelare håller.

Vita byggnader i krematoriestil
där de fattigas dröm blir aska.

Den mjuka sluttningen börjar stupa
och omärkligt förvandlas till avgrund.

Uppe ur avgrunden för denna gång!

Total igenkänning

Att sen i den arla morgonstund upptäcka Tranströmers dikt Inomhuset är oändligt gör hela exessen värd sitt pris:


Åsa Grennvalls böcker fick mig att jubla redan 2010 när jag läste Cynisk romantiker:
"- Men mamma! Kan vi inte bara reda upp det här!?!
- NEJ! Jag lever i NUET. Jag vägrar att prata eller ta ansvar för en massa gammalt som du envisas med att inte förtränga! Något som jag faktiskt lyckas med riktigt bra! Hur svårt kan det vara!!?"

Ljusare tider

Psykodrama m m

Utdrag ur ett mejl till mina cyberbokcirkelvänner, som också får bli julhälsning till mina bloggvänner, eller är de kanske en, men inte desto mindre. Och verkar vissa saker rebusartade, så kan sammanhanget klarna här:

Ja, jag ogillar julen av  samma anledning; bristen på vardagar när jag kan vårda, i mitt fall mig själv, men numera går det ihop hyfsat. Ja, ni är mina morgonänglar tillsammans med Leonard Cohen och Gretchen Peters! Ja, ordet vardgasrum gör mig förundrad och lycklig. Ja, det är en är en sorg och en lättnad att det mesta jag läser numera slår in öppna dörrar, främsta drivkraften är  (inbillade) samtalet i själva läsningen och ibland, som med er, på riktigt. Ja, när jag läste om Schnarch forskning att långa, nära förhållande är "people - growing machines", just för att de ALLTID är i obalans, en part vill alltid mer, en mindre. (Stunder, perioder av balans finns givetvis.) Den som vill mindre har makten, men genom att bära sin smärta över att uppleva sig försummad, och tydligt men inte skuldbeläggande uttrycka den och sina önskemål kan den som vill mer bli en kärleksfull förebild och  förvandla förhållandet just till "a people -  growing machine". Ja, tidlöshet är något helt annat än evighet. En omvälvande upptäckt tack vare att Parlands bok Sönder ledde mig till Lagercrantz bok om Proust, där han skriver att Prousts storhet inte ligger i Madeleinekakegrejen utan i att han KOPPLAR SAMMAN händelser i tiden och därmed gör dem tidlösa, förankrar oss i världen och bortom tiden, sammansmälter, om inte med allt och alla, så med kärnan i allt, Gud eller det vi alla var firenade i före Big Bang.

Det är alltid, nu eller aldrig! 9 december 2005 Numera omdöpt till

 Det är alltid, nu och alltid!

 Ja, jag härmar Joyce i Mollys monolog, men var tacksam att jag inte liksom han utelämnar punkterna! Ja, jag har tröttnat lite på Den andra kvinnan, så jag håller tummarna för Lotta Lundberg till årets Romanpris. Och min julklapp får bli följande citat ur en intervju med henne i SvD:
 

"– En människa som aldrig har varit bitter har inte levt, den som inte har känt avund har ingen kontakt med sin själ, med sin potential. Vi får inte bestämma oss för att en del känslor är fina och andra är fula - om det är någonting som man förstår i en terapi så är det det. Och nej, jag tänker inte svara på om jag har gått i terapi eller inte, jag snaskar inte på de nivåerna."

Nähej, nä!! Och den som aldrig dras till skvaller och snaskiga detaljer är omänsklig och lever ett blodfattigt liv! Liksom den som alltid vältrar sig i bitterhet, avund, skvaller och snaskiga detaljer! Och dränks i dess blod!

Nej, den rumänska tiggerskan har inte haft otur. Hon är ett av minst en miljard offer för vår strukturellt orättvisa och skamfyllda kapitalistiska värld. Ja, vi är alla dess offer, även vi som slipper känna plågsam hunger och köld i våra kroppar. Ja, jag önskar oss alla en riktig

God Karl Bertil Jonsson - jul och värld!

Kulturmannen

I dagens  DN levererar Ebba Witt-Brattström ett lovande hot:

Var befinner sig kulturmannen nu?
– Han är vid gott mod och slipad – med nya härskartekniker – men samtidigt på fallrepet. Det räcker med en genomskådande blick så faller konstruktionen av den lidande ensamme store som ett korthus. Och Lena Andersson kan inte ensam tvingas sköta nedmonteringen i bokform.
Kommer du att bidra?
– Mycket möjligt. Jag sitter åtminstone på utomordentligt bra material.

Dansare 16 december 2001

Uppsluppna dansar orden i ljus och mörka skrymslen

Nu är jag klar med Ulysses! Nej, klar blir jag nu aldrig. Jag är invigd i en ny värld! Nej, djupare invigd i min egen.
Jag har mött Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande.

Mött dem i en modern, levande och befriande tappning. Vanlig, vardaglig, vankelmodig. Nej, inte halvhjärtad. Det halvhjärtade, halvfärdiga blir i min lyssning/läsning av boken helhjärtat och fullkomligt. En förklädd Gud vandrar genom Dublin och allas våra liv.


Det är nog ingen slump att jag och Stephen Fry uppskattar både Joyce och Wagner. Ulysses och Tristan och Isolde. Långa verk som hamrar på och smeker mitt hjärta innan den förlösande kärleken flödar i slutscenen. I Tristan och Isolde som tragedi, i Ulysses med komiska och mer sinnliga förtecken.

Sen finns det hur många bottnar, ingångar och tolkningar som helst att göra. Olof Lagercrantzs lilla bok "Att finnas till" är i mina ögon den mest givande och i samklang med min uppfattning om Bloom. Intressant är det också att läsa att Mollys monolog, den berömda, sexuellt mycket frispråkiga, som avslutar Ulysses, väl avspeglar Joyce upplevelser av sin hustru Nora.
Arthur Lundkvists essä Ulysses-labyrinten är också läsvärd och sammanfattar de arton kapitlen koncist och i sig ganska meningslöst. Slutklämmen att "en osalig ande irrar omkring i historiens döda landskap... Hans värld har krympt till en gravkammare, där mörkret är uppfyllt av förvirrande ekon från alla tider.", skrev Lundkvist i en bok som första gången kom ut 1939.

Tvärtom finner jag hos Bloom en visionär, universell mildhet, som är alltför oprövad och ännu i skriande behov av att bli förverkligad. Ett litet exempel:

"alla konfessioner och klasser pro rata ska ha en nätt och passande inkomst, alltför njuggt ska det inte vara, något i stil med 300 pund om året. Det är det saken gäller på allvar och det är ingen omöjlighet och skulle medföra en vänligare atmosfär mellan människorna."

Ja, just så, ja.

Vill du närläsa Ulysses i orginal är Frank Delanys veckovisa femminuterspoddar en god följeslagare och du kommer att vara klar om 25 till 30 år!

Både Molly Blooms monolog och Ulysses finns också att lyssna till och läsa på engelska i Naxos Spoken Word Library, som åtminstone från mitt biblioteks hemsida finns kostnadsfritt att tillgå. Kanske också på ditt?





"Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing..."

Nojs med Joyce

Nu har jag läst eller främst lyssnat till 2/3 av James Joyces Ulysses. Utan Reine Brynolfssons ganska långsamma och sorgset anslagna inläsning  som stomme, skulle jag aldrig genomföra detta. Men den gör det till en omistlig njutning. Jag märker hur jag mer och mer föredrar att lyssna till böcker, även om jag fortfarande tar in saker bättre när jag läser, Ulysses är framför allt ordmusik.

Ett smakprov ur Erik Anderssons översättning av Ulysses:
"Med upprört hjärta knuffade han upp dörren till restaurang Burton. Odör i hans skälvande andedräkt: fräna köttsafter, grönsakssörjor. Här glufsas det.
Män, män, män.
Uppflugna på höga pallar vid baren, hattarna tillbakaskjutna, vid borden rop på extra bröd gratis, bälgar i sig, glupska gap med daskig mat, utstående ögon, blöta mustascher som torkas av. En talggrå yngling putsade glas kniv gaffel och sked med servetten. Ny uppsättning mikrober. En man med spädbarnets såsfläckliga servett kring halsen öste gurglande ner soppa i krävan. En man spottade tillbaka något på tallriken: halvtuggat brosk: gommar: inga tänder att tuggtuggtugga med. En skiva njurstek från grillen. Kilar ut med den. Dystra fylltrattsögon. Tagit mer än han kan svälja. Är jag likadan? Se oss som andra ser oss. Den som känner hunger känner ånger. Tand och käke i verksamhet. Nej! Å! Ett ben! Irlands sista hednakonung Cormac i skolboksdikten kövde sig i Sletty söder om Boyne. Undrar vad han åt? Något galopptitligt. Sankt Patrik omvände honom till kristendomen. Fast allt kunde han inte svälja."
Och så fortsätter det med ytterligare sex sidor matassociationer t ex "Det ligger ändå mycket i vegitarianernas fina smaker från myllan fast vitlök stinker förstås", innan det övergår till sexassociationer!

Vid mammas bröst och begravd vid fyra års ålder  16 september 2005

Jag kan lätt förstå vad Jesper Högström menar i sin klassikervarning och ännu  mer när han skriver: "På det arbetsläger i Norrland jag föreställer mig rensar Joyces Stephen Dedalus sly bredvid Kerouacs Dean Moriarty och de uppenbart självbiografiskt inspirerade huvudpersonerna hos Strindberg och Ivar Lo."

Visst ordbajsas det hejdlöst och ibland tröttande i Ulysses, men oftast med uppiggande barnslig och oemotståndlig förtjusning, som höjer  den lilla förbisedda, godhjärtade människan (Bloom) och all hennes futtighet till sin gudomliga nivå.

Sen är den skriven i en brytningstid med omvända förtecken än vår egen. Det gamla konservativa överhetssamhället var på väg ner i graven och det moderna, mer demokratiska och individualistiska massamhället bröt igenom. Ulysses är en skön dusch för att skölja bort alla konservativa, fundamentalistiska återvändsgrändsstolligheter i vår tid.