Jackpotvecka Del 6: Tristan och Isolde

Äntligen är det dags för mitt sista inlägg om vårens Västkustbesök, som innehöll mitt första besök på Göteborgsoperan. Där såg (nåja) och hörde jag en fantastisk föreställning av Wagners "Tristan och Isolde". I drygt fem timmar (inklusive två generösa pauser) mörbultades och smektes mitt förkrympta hjärta. För endast en hundralapp fick jag från tredje balkongen njuta och jag har sedan tiotals gånger återhört detta utdrag:



 Inte ens det ihärdiga hostandet kan förta att detta på många sätt var en magnifik föreställning. Lyssna på det skira och virtuosa solot på engelskt horn i förspelet och basen Mats Almgren som Kung Marke!

Längtan, besatthet, svek, kärlek och död. Frigörelse och försoning mot en mörk klangbotten av djup smärta och förtvivlan. Livet i ett nötskal, även om slutkapitlet döden ännu återstår att uppleva irl. Men vad kan vara en mer förtröstansfull försmak än Wagners Leibestod?

På liv och död

Jag nappar åt mig Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande" från snabblånehyllan. En hyllad kärleksroman av henne som skriver så intellektuellt, snusförnuftigt och genomskådande i Dagens Nyheter bl a, hur är det möjligt?

Boken är liten och behändig, kort och lättläst. Och svår att lägga ifrån sig.
En genomskådande rapport om den besatta, ohjälpliga, hjälplösa kärleken. Befriande också med en författare, som utan större omsvep medger att detta är självbiografiskt.
 DN:
" Är det du som är Ester?
Lena Andersson skrattar lite.
– Ja! I det inre livet är det väl till viss del så... Man kan inte skriva det här utan att ha varit med om något i den här vägen. Jag har ägnat väldigt mycket tid i mitt liv åt att fundera på varför det stod så där i ett sms, varför det inte kom och när jag ska skicka mitt nästa."

All intellektuell klarsyn, allt förnuft rasar totalt samman, inför varje uns av hopp:

" allt som lever vill leva och hoppet är inget undantag. Det är ett skadedjur. Det äter och frodas på de oskyldigaste av vävnader. Dess överlevnad ligger i en välutvecklad förmåga att bortse från allt som inte gynnar dess växt men kasta sig över det som göder dess fortlevnad. Sedan idisslar det dessa smulor tills varje spår av näring utvunnits. Nu gnagde hoppet med himmelsk frenesi. Under några korta sekunder var hon helt viktlös.
- Jag ger dig all tid du behöver, sa hon"

Boken gör klart för mig hur ofrånkomlig den olyckliga kärleken är för den, som saknat trygg anknytning och blivit svårt känslomässigt försummad under uppväxten.
Kärlekslösheten har förträngts och måste i vuxen ålder föras upp till ytan för att kunna börja bearbetas.Den olyckliga kärleken är den ofrånkomliga (om)vägen.

Mina år mellan 16 och 30 känns plötsligt oundvikliga och försonade.

Min kärleks hundliv 28 oktober 2005

Svd 

Det futtiga

Jag läser novellen ''Tröst' av Alice Munro och min reaktion blir den brukliga inför hennes noveller: ingenting.
(Upptäcker också att jag redan skrivit undrande och uppskattande om hennes "För mycket lycka".)

Hon skriver torrt, sakligt och med bitsk humor. Ulrika Milles sa  träffande i sin recension av "Tiggarflickan' i Kulturnyheterna att man bjuds ingen uppbyggelse av hennes noveller. Dessutom ligger hon i ålder och tid närmare min föräldrageneration än min egen. Hon växte upp  före och under Andra världskriget.

Det är med viss förtjusning jag i DN läser följande omdöme om 2013 års nobelpristagare i litteratur av Christian Lorentzen, Redaktör på London Review of Books:

”Årets pris är en bekräftelse på litterär konventionalism. Munros berättelser tar den Tjechovska realismen till dess yttersta och gråaste extrem. De är skrivna som från en värld där modernismen aldrig hänt. Och verkligen, Munros apolitiska karaktärer är rädda för den moderna världens intrång i deras fallfärdiga hörn av ett lantligt Ohio. De känner nostalgi inför en tid när sex och cancer var onämnbara saker. Hon är en älskling för en litterär värld som längtar tillbaka till de gamla förtrycken.”

Jag förstår precis vad han menar, men efter att läst om "Tröst" och sedan fem noveller ur Munros senaste novellsamling "Brinnande livet", varav fyra är rakt av självbiografiska, kan jag inte dela hans beska omdöme.
Alice ger mig en nyttig lektion i konsten att uppskatta det futtiga. Allt det outtalade, instängda, olevda livet med ett varmt, bultande hjärta långt där inne i den ängsliga livsrädslan.

Jag Just Nu - ett världskrig med 60 miljoner döda. 26 mars 2004.

Sanningen är att Alice uppväxtupplevelser kommer alltför nära mina egna. Det är så välbeskrivet att jag måste värja mig mot allt det som jag kämpat ett helt liv för att lämna bakom mig och frigöra mig från.

Min tidiga skoltid kunde t ex vara hennes: "lärde mig stå ut med hjälp av en underlig blandning av dödlig skräck och mallighet". Hennes ängsliga, kontrollerande, socialt ambitiösa men inkompetenta mamma är också min, liksom hennes mer självklara och jordnära pappa. Hennes fina samtal med pappan i "Natt" kan jag bara tacksamt och avundsjukt suga i mig.
Även jag var äldsta barnet. Även jag var det övergivna barnet som övergav min sjuka, döende mamma.

Munro larmar inte och gör sig till som många av sina manliga kollegor. "Saker och ting har förändrats. Det finns terapeuter att tillgå", skriver hon, men jag tvivlar på att hon gått till nån. Jag anar ett stort kvävt raseri inom henne, men å andra sidan har jag alla mina ogråtna tårar.

Mördarbiet 30 oktober 2003

Och till slut hittar jag både tröst och uppbyggelse i hennes berättelser. I novellen om den als-sjuke mannen, som väljer att ta sitt liv i hustruns ovetskap och frånvaro, och trots att den hett efterletade efterlämnade lappen visar sig innehålla helt annat än hustrun hoppats på. I berättelsen om mannen som hellre säljer sitt hus än avvisar eller kommer nära en kvinna. Ja, i dem alla.

"Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi - vi gör det ständigt."

- Nej, Alice, vi förlåter inte, vi förskönar och slätar över.
- Ja, jag vet, men jag skriver inte terapi, jag skriver litteratur!

På tiden

Sött och gripande, för att inte säga tankeväckande, skriver finska Hufvudstadsbladet, och det är bara att hålla med. Visst skaver det att befinna sig i filmen About times övre medelklassmiljö, samtidigt som jag på förhandsvisningen sitter bredvid ett par unga kvinnor, som på nära håll denna dag drabbats av beskedet om Volvos planerade nedläggning av lastbilshyttmonteringen här i Umeå. En nyhet som blev en notis i Rapport, medan prins Philips lånta designfjädrar föranledde ett längre inslag.

Sedan slukas jag av filmens charmerande och godhjärtade familj. Hela filmen blir som en hyllning till mitt terapeutiska arbete. Huvudpersonen Tim gör ständiga utryckningar och omtagningar i tiden för att "få till" sitt och sina närmastes liv, medan jag har ägnat ett drygt decennium åt att läka förflutna sår och hamna i det goda nuet.

Starkast stannar scenen kvar där pappan och den vuxne sonen tillsammans reser tillbaka till sonens barndom för att före det slutliga avskedet låta den mogna kärleksrelationen fördjupa den unga, sköra och sårbara.

Som vanligt utmärkta skådespelarprestationer i denna fjäderlätta och samtidigt djupa brittiska komedi. Domhnall Gleeson och Bill Nighy spelar sonen Tim och hans far.

Ett stryptag av olust

Vaknar 03. Skönt att ha fått sova gott några timmar och så småningom ha en dag utan särskilda plikter och åtaganden framför mej. Att få återvända till vakenhetens makt och  kontroll. Att en vuxenhet som förmår bära det sargade, övergivna barnet åter är påkopplad. Att ha en nära och närande kontakt med det barnet i ett par timmar.

Tillförsikt 13 maj 2005

Sen är vuxenheten förbrukad, nej snarare är den så stark att väldigt mycket av barnjaget väller fram. Det blir oerhört påtagligt när jag 05.15 sätter mig för att meditera 25 minuter. Under de sista fem minuterna får jag kontakt med ett svåruthärdligt stryptag av olust.

Sympati för mina själv
3 december 2004

En starkt övermannande känsla som ännu pulserar i bakgrunden, medan jag förströr och distanserar mig genom att skriva detta, som också hjälper mig att fortsätta omhändertagandet och att läka ut detta trauma av ödeläggande känslomässig övergivenhet under min första tidlösa tillvaro.

Morgonstundsstriden

Ett obegripligt,

uppslukande, förgörande

skräckslaget kaos.

En härdsmälta djupt

därinne under/i

den sällsamma,

lamslagna morgonstundsfriden.

Lejonkungen Torbjörn 24 september 2004

Ett omhändertagande.

En omslutande, läkande

OMFAMNING.

En födelse

Ett barn hos Gud.









Tack till Eva och Jonas för inspiration och lånade ord!

Jonas har redan sagt det kortare och bättre:

Är jag bara

skinn och ben

idag, eller är jag

denna kärlek?

(ur Ett barn hos Gud/Det här är platsen av Jonas Brun)

Tack till mig själv och Susanna för varm omfamning!

Nej, låt det inte sluta NU!?

Så tänker jag med omvriden mage, när vi är inne i slutscenerna av "Before midnight", Richard Linklaters tredje film om Celine och Jesse.
I "Bara en natt" mötts de när de är drygt 20 i Wien. I "Bara en dag" nio år senare i Paris och nu efter ytterligare nio år i Grekland.
Jag minns att jag såg  den första filmen recenseras på TV i mitten av 90-talet, utan att den särskilt fångade mej, eftersom jag då var i ett helt annat skede i livet än dessa ungdomar. Därför har jag haft förmånen att nu se alla tre filmerna för första gången och i ett svep. Jag såg klart "Bara en dag" samma dag som jag såg "Before midnight" på bio.
Och vilken lycka det var! För även tvåan slutade med omvriden mage: Hur ska det gå?? Så skönt att jag bara behövde vänta några timmar för att få fortsättningen!

Julie Delpy och Ethan Hawke spelar sina roller alldeles utmärkt och de har säkert öst mycket ur sig själva särskilt i den senaste filmen, där de också står som medmanusförfattare.
Det pratas från början till slut i dessa filmer i progressiv, intellektuell medelklassmiljö och i huvudsak bara mellan huvudpersonerna, men är ändå (nästan) hela tiden spännande. En blandning av (ganska ytliga) existentiella resonemang, samhällskommentarer och en hel del humor och om sex.
Men det som framförallt gör det så spännande är den eviga frågan: Ska de få varann? Och ska de i så fall leva lyckliga i alla sina dagar? Den första frågan får det att skälva inom mig hela andra halvan av andra filmen.

Och dessbättre slutade inte trean, där magen var som mest omvriden, utan det känns uthärdligt att nu få vänta nio år på nästa film.

Unna dej att se filmerna,  så kan vi (eventuellt) diskutera innehållet mer i detalj. Och läs inga recensioner. De spoilar alltför mycket.