I Nobelpristagaren Mo Yans mäktiga epos/skröna om kinesiska revolutionens utveckling i hans hemby från 1949 och framåt, återföds godsägaren Ximen Nao en tredje gång omkring 1970. Nu som gris. "Och oavsett hur mycket kärlek de överöste mig med var jag fast besluten att svälta mig till döds och göra slut på mitt eländiga svinliv."
Men
"Huzhu lät spenen stryka mot mitt tryne och mina näsborrar. Det kittlade och jag gav ifrån mig en häftig nysning. Jag kände hur hennes händer ryckte till och sedan brast hon ut i skratt. "Jag visste inte att grisar kunde nysa", sade hon. "Sexton! Gris Sexton! Om du kan nysa måste du väl kunna äta!" Hon grep tag om spenen, riktade den mot mitt tryne och klämde försiktigt ihop den, så att en varm vätska sprutade in i min mun. Jag slickade instinktivt i mig den. Å, himmel! Jag hade ingen aning om att en suggas mjölk - min modersuggas mjölk - kunde smaka så sött, så underbart, så lent som siden, så varmt som kärlek, så fantastiskt att den fick mig att glömma förnedringen, att den fullständigt förändrade hela min syn på omgivningen, att jag för ett ögonblick kände att suggan som låg där på det hoprafsade höet och diade mina bröder och systrar var en nobel, helig, högtidlig och underskön varelse.
Utan en sekunds tvekan slängde jag mig över spenen och lyckades nästan sluka Huzhus ena finger. Sedan flödade vågor av varm mjölk genom min strupe och ned i magen. För var minut som gick blev både min kropp och min kärlek till suggan starkare. Jag hörde Huzhu och Jinlong klappa händerna och skratta, och i ögonvrån såg jag deras unga ansikten lysa som tuppkamsblommor. De höll varandra hårt i hand och när jag såg det flög glödande minnesfragment genom min hjärna. Men jag ville glömma allt det där, så jag slöt ögonen och lät mig svepas med av den glädje en kulting känner när han diar sin mor."
onsdag 31 oktober 2012
måndag 8 oktober 2012
Är allt mammas fel?
Svaret är naturligtvis nej, eftersom allt sällan är en persons fel. Det bäst sammanfattande svaret är ja.
Förra veckan såg jag "Vi måste prata om Kevin" av Lynne Ramsay efter en roman av Lionel Shriver, och filmen har levt kvar i mig sedan dess.
Besvärande är att man kan se filmen och uppfatta att sonen Kevin är född hopplös, otacksam och ond. Samtidigt spelas han med tvålfager charm i tre olika åldrar. Bilden är med andra ord komplex och jag vill göra viss spoilervarning för resten av texten.
Huvudpersonen är tveklöst mamman, kyligt med ändå mycket gripande spelad av Tilda Swinton. Vi får följa henne i en kronologiskt uppbruten helvetesvandring, som påminner om den som Olle Sarri gör i "Apan". (Jag ser verkligen fram mot Jesper Ganslandt nya film Blondie, med tre spännande aktriser i centrum. Premiär 23 november)
Varje förälder med insikt om sina anknytningsproblem måste bli djupt berörd av "Vi måste prata om Kevin". Därigenom behöver inte mamman gå oförstådd genom filmen, trots sin stora oförmåga att fullgöra sitt föräldraskap. Risken finns däremot att man inte förstår Kevins kallhamrade svar på mammans tillkortakommanden. Naturligtvis också svar på pappans svek, som främst består av frånvaro och aningslöshet. Han bär en stor del av ansvaret för att det går som det går.
Aningslöshet kan man inte anklaga mamman för. Hon kämpar förtvivlat, men fåfängt för att vara en bra mamma. Ja, vid ett tillfälle lyckas hon riktigt bra, vilket ironiskt nog väcker det intresse hos Kevin, som fullbordar katastrofen. Filmen rymmer en mycket besk humor och ironi...
Mamman står också kvar vid sin son och sin skuld genom hela dramat/filmen. De utvecklar en mycket djup och nära relation. En viktig beståndsdel i den är att sonen i slutet börjar bli tillräckligt vuxen och mogen att inse att allt inte är mammans/föräldrarnas fel.
I skrivande stund inser jag att filmens befriande inledningsscen, där samtidigt (min) drunkningsskräck ligger på lur (kaos är granne med gud), mycket väl kan vara en händelse som inträffar efter resten av filmberättelsen. En skön möjlighet.
På temat mamma/föräldraskap/skuld är följande scen ur "Persona" av Ingmar Bergman oförglömlig. Den återkommer för övrigt i en annan mycket stark film med Noomi Rapace i huvudrollen, "Daisy Daimond" av Simon Staho.
Om Vi måste tala om Kevin: DN , DN , Cinezine , Ciné , bt , DP , Ergo , Expr , FI , FP , GP , KA , KK , KN , MZ , NG , SDS , SR , SvD , SvD , SvD , SvD , UNT
Förra veckan såg jag "Vi måste prata om Kevin" av Lynne Ramsay efter en roman av Lionel Shriver, och filmen har levt kvar i mig sedan dess.
Besvärande är att man kan se filmen och uppfatta att sonen Kevin är född hopplös, otacksam och ond. Samtidigt spelas han med tvålfager charm i tre olika åldrar. Bilden är med andra ord komplex och jag vill göra viss spoilervarning för resten av texten.
Huvudpersonen är tveklöst mamman, kyligt med ändå mycket gripande spelad av Tilda Swinton. Vi får följa henne i en kronologiskt uppbruten helvetesvandring, som påminner om den som Olle Sarri gör i "Apan". (Jag ser verkligen fram mot Jesper Ganslandt nya film Blondie, med tre spännande aktriser i centrum. Premiär 23 november)
Varje förälder med insikt om sina anknytningsproblem måste bli djupt berörd av "Vi måste prata om Kevin". Därigenom behöver inte mamman gå oförstådd genom filmen, trots sin stora oförmåga att fullgöra sitt föräldraskap. Risken finns däremot att man inte förstår Kevins kallhamrade svar på mammans tillkortakommanden. Naturligtvis också svar på pappans svek, som främst består av frånvaro och aningslöshet. Han bär en stor del av ansvaret för att det går som det går.
Aningslöshet kan man inte anklaga mamman för. Hon kämpar förtvivlat, men fåfängt för att vara en bra mamma. Ja, vid ett tillfälle lyckas hon riktigt bra, vilket ironiskt nog väcker det intresse hos Kevin, som fullbordar katastrofen. Filmen rymmer en mycket besk humor och ironi...
Mamman står också kvar vid sin son och sin skuld genom hela dramat/filmen. De utvecklar en mycket djup och nära relation. En viktig beståndsdel i den är att sonen i slutet börjar bli tillräckligt vuxen och mogen att inse att allt inte är mammans/föräldrarnas fel.
I skrivande stund inser jag att filmens befriande inledningsscen, där samtidigt (min) drunkningsskräck ligger på lur (kaos är granne med gud), mycket väl kan vara en händelse som inträffar efter resten av filmberättelsen. En skön möjlighet.
På temat mamma/föräldraskap/skuld är följande scen ur "Persona" av Ingmar Bergman oförglömlig. Den återkommer för övrigt i en annan mycket stark film med Noomi Rapace i huvudrollen, "Daisy Daimond" av Simon Staho.
Om Vi måste tala om Kevin: DN , DN , Cinezine , Ciné , bt , DP , Ergo , Expr , FI , FP , GP , KA , KK , KN , MZ , NG , SDS , SR , SvD , SvD , SvD , SvD , UNT
onsdag 19 september 2012
Kärlek till mina inre barn
Jag skriver en tweet: Att vårda våra inrebarn är världsviktigt och värstingsvårt för oss med tidiga trauman. Tack för att ni sprider ordet #alexosigge i podd 16 !
Det har varit mitt stora framsteg denna sommar att spela in och insupa kärleksförklaringar till mina inre barn med inspiration från "Frigör ditt inre barn" av John Bradshaw, som varit en viktig bok i mitt tillfrisknandearbete ända sedan slutet av 90- talet. Redan i början av 2000- talet läste jag in en kärleksmeditation för mitt inre spädbarn, men tyvärr blev ljudkvalitén så dålig att det förtog en hel del av den goda effekten. Nu har jag dock en liten mp3-spelare med god inspelningskvalité och det har gjort arbetet tacksamt och enkelt.
Jag har spelat in kärleksstunder med mitt spädbarn, mitt småbarn, mitt förskolebarn, mitt skolbarn, min tonåring och unge vuxne. Tillsammans blir det en dryg halvtimme av kärleksaffirmationer att lyssna till och jag gör det minst två gånger om dagen, efter mitt uppvaknade på natten/morgonen och på eftermiddagen. Vid min säng har jag ett vackert altare med fotografier av mig själv i dessa åldrar samt andra vackra bilder och en pigtittare där jag kan se och samspela med mig själv.
Från början förekom affirmationer om hur min mamma nu ger mig kärlek, men detta har jag sedan klippt bort. Jag har också en gång lyssnat på en meditation där jag hämtar mina barn från föräldrahemmet och tar dem med hit. Just det som Alex Schulman berättar om hur han gör med sin lilla fyraårige Alex. En väldigt viktig handling, som jag genomförde efter ett par månaders lyssnande.
Detta arbete har också bekräftat att mina största brister låg under spädbarnstiden, men det har varit bra för balans och rättvisa att nu också ta med barnen i andra åldrar i mitt läkningsarbete. Det behöver de så väl, de underbara små! De behöver liksom SpädbarnsTobbe få känna sig tryggt, lustfyllt och kärleksfullt omhändertagna och burna. Det gör långsamt underverk.
Jag brukar avsluta med att ha ett härligt dans- och sångparty med barnen och Eva Dahlgren, som har så mycket vackra referenser till de inre barnen i sina sånger. Här kommer ett urval:
"Jag har hemmakväll
med min bästa vän
jag är ensam med mig själv"
Och avslutningsvis följande citat ur min favoritlåt just nu:
Det har varit mitt stora framsteg denna sommar att spela in och insupa kärleksförklaringar till mina inre barn med inspiration från "Frigör ditt inre barn" av John Bradshaw, som varit en viktig bok i mitt tillfrisknandearbete ända sedan slutet av 90- talet. Redan i början av 2000- talet läste jag in en kärleksmeditation för mitt inre spädbarn, men tyvärr blev ljudkvalitén så dålig att det förtog en hel del av den goda effekten. Nu har jag dock en liten mp3-spelare med god inspelningskvalité och det har gjort arbetet tacksamt och enkelt.
Jag har spelat in kärleksstunder med mitt spädbarn, mitt småbarn, mitt förskolebarn, mitt skolbarn, min tonåring och unge vuxne. Tillsammans blir det en dryg halvtimme av kärleksaffirmationer att lyssna till och jag gör det minst två gånger om dagen, efter mitt uppvaknade på natten/morgonen och på eftermiddagen. Vid min säng har jag ett vackert altare med fotografier av mig själv i dessa åldrar samt andra vackra bilder och en pigtittare där jag kan se och samspela med mig själv.
Från början förekom affirmationer om hur min mamma nu ger mig kärlek, men detta har jag sedan klippt bort. Jag har också en gång lyssnat på en meditation där jag hämtar mina barn från föräldrahemmet och tar dem med hit. Just det som Alex Schulman berättar om hur han gör med sin lilla fyraårige Alex. En väldigt viktig handling, som jag genomförde efter ett par månaders lyssnande.
Detta arbete har också bekräftat att mina största brister låg under spädbarnstiden, men det har varit bra för balans och rättvisa att nu också ta med barnen i andra åldrar i mitt läkningsarbete. Det behöver de så väl, de underbara små! De behöver liksom SpädbarnsTobbe få känna sig tryggt, lustfyllt och kärleksfullt omhändertagna och burna. Det gör långsamt underverk.
Jag brukar avsluta med att ha ett härligt dans- och sångparty med barnen och Eva Dahlgren, som har så mycket vackra referenser till de inre barnen i sina sånger. Här kommer ett urval:
"Jag har hemmakväll
med min bästa vän
jag är ensam med mig själv"
"det var evighetssekunder
tre korta andetag
hela livet vände
...måste bara våga
med minnet av det barn som lät livet välja
och våga säga
ja"
"hon
är ansvarslöst fri
jag
är tryggheten hon vilar i
det är en oberäknelig älvas dans
jag vet aldrig var hon för mig någonstans
om hon ger sig av
bara denna fyrkantiga människan kvar"
"det fanns en spärrvakt inom mig
min gud
varför övergav hon mig
kom och håll om mig"
"kom guldlock med ögon blå
kom nu
för jag längtar så
kom nu med din evighet
som det enda svar jag vet
kom stjärnöga ge mig tröst
som vårvärme i mitt bröst
kom liten till värld så stor
du min himmel
jag din jord"
"det bor en annan i min kropp
hon har den vackraste av själar
hon är kärlek och hopp
och hon berättar för dig
hur mycket jag älskar dig"
"Att plocka Nattljus sent om kvällen
på ängen
För ett maskrosbarn
Förändrar hela dan
Vi rycker strömming när det regnar
På Ume älven
Far ror och jag
Är ett lyckligt barn"
"jag förundras så ibland
när jag
träffar på nåt stackars barn
som ser ut som jag
gjorde då
med hår så flygande
och tunt
på tok för långa ben
och sen
öron som parabolantenner
när det händer
då svindlar det
för livet blir så väldigt stort då
jorden krymper till ett litet rum
min själ känns lika stor som universum"
Och avslutningsvis följande citat ur min favoritlåt just nu:
"i ditt hus finns en bild på en man vid ett hav
han leker som en pojke nyss sju
av hans rygg kan man läsa det är din far"
"jag fick min mun
mina ord
fick mitt hjärta
mitt röda blod
runda bröst
min mörka röst
mina ögon
min starka lust
jag blev född
till det jag är
för att du är här"
Jag lyssnar på liveversionen från skivan LaLaLive, men på Youtube hittar jag bara studioversionen:
måndag 3 september 2012
VILL DU BLI
EKONOMISKT OBEROENDE,
EN JÄVEL I SÄNGEN
OCH ETT SOCIALT GENI PÅ 3 MINUTER?
DÅ ÄR DET HÄR HELT FEL BOK FÖR DIG.
Denna braskande bokframsida lockade mig att läsa Benny Haags bok "Ingenting är möjligt - en berättelse om 3 livsavgörande misslyckanden". Därmed fick jag i år läsa ytterligare en bok av en författare med starka rötter/identitet i arbetarklassen. Liksom Leif GW Persson har Benny ett härligt flyt i texten. Det märks att boken utgår från en berättarföreställning. Smärtpunkterna förtigs inte på minsta vis, men berättelsen glider ändå lite lätt över bråddjupen. Ibland kan jag längta efter P O Enqvists eller Kristian Lundbergs förmåga att skriva runt i smärtorna tills någon slags befriande fullbordan (ibland) inträder.
Det är smärtsamt att med stor igenkänning läsa:
"Allt detta, enskilt och tillsammans, har gjort att jag alltid sökt mig till områden där jag vet att jag kommer att möta motstånd och nedlåtenhet, situationer där folk antagligen kommer att tycka illa om mig. Då känner man sig ju som hemma, som barn på nytt. Men paradoxalt nog blir jag också jätteledsen och otroligt överraskad när jag möter detta motstånd, denna nedlåtenhet och detta hat som jag undermedvetet söker mig till, jag som i grund och botten bara vill väl och ser mig själv som en hygglig och trevlig prick."
Enda trösten är att jag sakta, men säkert frigör mig från detta mönster. Annat klokt han skriver är:
"Det pratas aldrig om att vi ska "våga vara förlorare". Trots att det först i den djupa och ibland grymma insikten om att vi faktiskt är förlorare - också - som möjlighet finns till bestående, varaktig, positiv förändring av våra egna livsvillkor."
"Vi pratade om känslor: vad jag kände, vad min fru kände, vad vi tillsammans upplevde. Jag är från den sekunden fullständigt övertygad om, tvärsäker skulle jag drista mig till att påstå att vill man hjälpa till att skapa varaktig förändring hos en annan människa, som själv har en uppenbar vilja till detsamma, kan man bara göra det genom att känslomässigt påverka den personen. Det finns inga andra sätt!"
EKONOMISKT OBEROENDE,
EN JÄVEL I SÄNGEN
OCH ETT SOCIALT GENI PÅ 3 MINUTER?
DÅ ÄR DET HÄR HELT FEL BOK FÖR DIG.
Denna braskande bokframsida lockade mig att läsa Benny Haags bok "Ingenting är möjligt - en berättelse om 3 livsavgörande misslyckanden". Därmed fick jag i år läsa ytterligare en bok av en författare med starka rötter/identitet i arbetarklassen. Liksom Leif GW Persson har Benny ett härligt flyt i texten. Det märks att boken utgår från en berättarföreställning. Smärtpunkterna förtigs inte på minsta vis, men berättelsen glider ändå lite lätt över bråddjupen. Ibland kan jag längta efter P O Enqvists eller Kristian Lundbergs förmåga att skriva runt i smärtorna tills någon slags befriande fullbordan (ibland) inträder.
Det är smärtsamt att med stor igenkänning läsa:
"Allt detta, enskilt och tillsammans, har gjort att jag alltid sökt mig till områden där jag vet att jag kommer att möta motstånd och nedlåtenhet, situationer där folk antagligen kommer att tycka illa om mig. Då känner man sig ju som hemma, som barn på nytt. Men paradoxalt nog blir jag också jätteledsen och otroligt överraskad när jag möter detta motstånd, denna nedlåtenhet och detta hat som jag undermedvetet söker mig till, jag som i grund och botten bara vill väl och ser mig själv som en hygglig och trevlig prick."
Enda trösten är att jag sakta, men säkert frigör mig från detta mönster. Annat klokt han skriver är:
"Det pratas aldrig om att vi ska "våga vara förlorare". Trots att det först i den djupa och ibland grymma insikten om att vi faktiskt är förlorare - också - som möjlighet finns till bestående, varaktig, positiv förändring av våra egna livsvillkor."
"Vi pratade om känslor: vad jag kände, vad min fru kände, vad vi tillsammans upplevde. Jag är från den sekunden fullständigt övertygad om, tvärsäker skulle jag drista mig till att påstå att vill man hjälpa till att skapa varaktig förändring hos en annan människa, som själv har en uppenbar vilja till detsamma, kan man bara göra det genom att känslomässigt påverka den personen. Det finns inga andra sätt!"
onsdag 1 augusti 2012
En rövarhistoria
"Gustavs grabb" av Leif GW Persson är en av årets bästa läsupplevelser för min del. GW kan konsten att skriva underhållande, samtidigt som han försöker gå till botten med sitt liv. Det är fascinerande och smärtsamt, men framförallt befriande att läsa att han hade en mamma, som var värre än min i förljugenhet och psykologisk krigföring. Och hur han, som mycket ung, lyckades (tvingades) genomskåda henne och också överlistade henne. En kriminolog såg dagens ljus...
Honom får vi också möta i GW:s första roman "Grisfesten", som jag läste redan när den kom ut i slutet av 70-talet. Då uppmärksammade jag framför allt samhällskritiken. Nu upptäcker jag också hur skamlöst underhållande den är och att GW bjuder mycket på sig själv i det avseendet:
"- Vi kanske skulle tala med någon kriminolog, föreslog Johansson. Kan vi inte ta den där som brukar vara med i TV? Han Nilsson.
- Nilsson, sa Dahlgren. På något sätt lyckades han betona samtliga två stavelser i namnet. Räcker det inte med att vi eventuellt har en psykopat inom kåren som vi utreder?
- Vad menar du? sa Johansson. Jag tycker han verkar ganska vettig. Åtminstone gör han ju bra undersökningar.
- Om det nu är han som gör dem, sa Dahlgren. Jag har mina dubier på den punkten. Jag har träffat både Nilsson och dem som arbetar åt honom. De senare verkar ju vara välsorterade och trevliga ungdomar. Nilsson har ju hedrat roteln med ett och annat besök, fortsatt Dahlgren. Dessutom bad jag honom hjälpa oss med det sk jugoslavmordet. sannolikt var jag inte vid mina fulla fem vid det tillfället. Jag hade väl för mycket att göra. Till Nilssons heder ska dock sägas att han alltid hållit sig nykter när han varit här uppe. Fast det har ju varit på dagarna förstås. Åtminstone vad jag vet.
- Super han? frågade Jarnebring intresserat.
- Med hänsyn till sin relativa ungdom torde herr Nilsson ha uppnått ett framskridet stadium av alkoholism, sammanfattade Dahlgren. Pojkarna på jouren har berättat om hans besök i somras. Han dök alltid upp nattetid. Alltid kraftigt berusad och alltid försedd med en imponerande mängd information. Enlig vad de påstår, lär han ha uträttat ett ansenligt och helt privat utredningsarbete på stadens spritklubbar och horhus. Han brukade låna rum och skrivmaskin på jouren, och sedan avslutade han alltid besöket med att låta grabbarna skjutsa honom hem i tjänstebil.
- Ja... sa Andersson tveksamt. Det där med grisen var ju inte så lyckat.
- Grisen? undrade Lewin som var ny på roteln.
Andersson tittade tveksamt på Dahlgren som nickade.
- Ja, sa Andersson, han fick oss att bränna en gris. Ute på Lövsta soptipp. Visserligen fick vi grisen gratis från slakthuset, men det innebar ju en del besvär.
Historien med Nilssons gris var relativt välkänd i de inre cirklarna i huset. Den sammanhängde med det s k jugoslavmordet från föregående år. En jugoslav som var bosatt i Stockholm hade försvunnit. Man misstänkte av olika skäl att han mördats av en landsman. Däremot saknade man en kropp, och det var så historien med grisen tog sin början. Dahlgren hade bett Nilsson att hjälpa utredarna med ett utlåtande om den misstänkte gärningsmannens psyke. Vad Dahlgren ville veta var huruvida den misstänkte verkligen var kapabel att ha ihjäl en människa och sedan göra sig av med kroppen.
Nilsson hade omedelbart accepterat uppdraget och utbett sig ett samtal med den misstänkte; denne satt nämligen häktad vid det aktuella tillfället. Efter ett sammanträffande på tjugo minuter mellan Nilsson och den misstänkte gärningsmannen hade den förre sitt uttalande färdigt. Det var formulerat på det vanliga sättet: "Jo för fan. Utredarna är på rätt spår. Det är gärningsmannen som sitter. Bästa mördartyp jag träffat. Klassisk djävla typ på kontinenten", sa Nilsson. "Kapabel till vad som helst i branschen."
Styrkta till kropp och själ av denna imponerande vetenskaplighet hade utredarna också utbett sig Nilssons hjälp med att plocka fram liket. Det lovade Nilsson att göra. "Tyvärr kan vi på den punkten inte räkna med någon hjälp av mördaren", sa Nilsson. "Han är helt enkelt inte den typen." Utredarna förstod nu varför den misstänkte hade blånekat i fjorton dar - han var helt enkelt fel typ.
Redan dagen därpå återvände Nilsson. Enligt egna uppgifter hade han tillbragt natten med att studera den vetenskapliga litteraturen angående undanskaffande av mordoffer. "Det finns tre klassiska sätt", sammanfattade Nilsson. "Jord, eld och vatten. De tre elementen som de gamla grekerna snackar om alltså", tillade han svävande. Nilsson hade en tendens att hänföra alla luckor i sin klassiska bildning till "de gamla grekerna"; men det hade man upptäckt först senare. Eftersom såväl mark som sjöar hade varit igenfrusna vid tidpunkten för offrets försvinnande, återstod enligt samme Nilsson blott elden. "Det är en lat jävel mördarn", sa Nilsson. "Inte fan ska ni tro att han står där och hackar i tjälen eller spettar i isen. Nej då. Han har tänt på honom. Det är alldeles klart. Enkel uteslutningsmetodik."
Utredarna var förstummade. Än stummare blev de av fortsättningen som följde. Sannolikt hade det hela ägt rum ute på Lövsta soptipp, meddelade Nilsson. Där kunde nämligen vem som helst åka in med vad som helst och skicka ner det i förbränningsungnarna; där vandrade sedan sopor och annat i niohundra graders värme i drygt trettio minuter; sedan kom det ut lite aska på ett transportband. Det var inte alls ovanligt att det gick till på det viset. det hade Nilsson hört av sina rövarkontakter.
Utredarna gjorde en snabb kontroll. Nilssons uppgifter stämde: vem som helst kunder åka in med vad som helst och själv tippa det i ugnarna. Dessutom bodde den misstänkte i närheten.
"Vi behöver en grisdjävel", fastslog Nilsson. "På sisådär sjuttiofem kilo. Och sen gör vi en provbränning så ska ni få se på fan."
Nu flammade entusiasmen hög bland utredarna. Grisen anskaffades. Smugglades in på soptippen och skickades ner i eldhavet. Allt gick precis så enkelt och smärtfritt som Nilsson hade utlovat. Sedan tog man plats vid transportbandet. Där stod utredarna, Dahlgren, den ansvarige för förbränningsstationen, samt Nilsson. Man stod i spänd väntan. Efter jämnt 29 minuter dök det upp en gris på transportbandet. Papperssäcken den legat i var borta men grisen var på sin böjd halvstekt. "Jaha", sa Nilsson konstaterande. "Det var som fan." Han petade förebrående på grisen med ena pekfingret. "Synd att vi inte tog ur fanskapet innan,så hade vi kunnat sälja den till Bylingen. Tänk er själva - snutar som äter stekt gris stekt av andra snutar i samband med en mordutredning." Bylingen var polisernas restaurang i kvarteret Kronoberg. "Jag kan ha mistagit mig angående hans lättja", sa Nilsson innan han åkte. "Det är möjligt att han kan ha grävt ner liket. I så fall tror jag inte kroppen ligger särskilt djupt."
På den sista punkten hade Nilsson helt rätt. Kroppen låg inte särskilt djupt. Fjorton dagar senare dök den upp livs levande efter en längre tids semester på kontinenten."
Jag har också passat på att åter se Bo Widerbergs film "Mannen från Mallorca", filmatiseringen av "Grisfesten". Den är (idag) härlig retro och gör boken full rättvisa. Tänk det är ett halvt liv sedan jag såg den filmen på bio!
Honom får vi också möta i GW:s första roman "Grisfesten", som jag läste redan när den kom ut i slutet av 70-talet. Då uppmärksammade jag framför allt samhällskritiken. Nu upptäcker jag också hur skamlöst underhållande den är och att GW bjuder mycket på sig själv i det avseendet:
"- Vi kanske skulle tala med någon kriminolog, föreslog Johansson. Kan vi inte ta den där som brukar vara med i TV? Han Nilsson.
- Nilsson, sa Dahlgren. På något sätt lyckades han betona samtliga två stavelser i namnet. Räcker det inte med att vi eventuellt har en psykopat inom kåren som vi utreder?
- Vad menar du? sa Johansson. Jag tycker han verkar ganska vettig. Åtminstone gör han ju bra undersökningar.
- Om det nu är han som gör dem, sa Dahlgren. Jag har mina dubier på den punkten. Jag har träffat både Nilsson och dem som arbetar åt honom. De senare verkar ju vara välsorterade och trevliga ungdomar. Nilsson har ju hedrat roteln med ett och annat besök, fortsatt Dahlgren. Dessutom bad jag honom hjälpa oss med det sk jugoslavmordet. sannolikt var jag inte vid mina fulla fem vid det tillfället. Jag hade väl för mycket att göra. Till Nilssons heder ska dock sägas att han alltid hållit sig nykter när han varit här uppe. Fast det har ju varit på dagarna förstås. Åtminstone vad jag vet.
- Super han? frågade Jarnebring intresserat.
- Med hänsyn till sin relativa ungdom torde herr Nilsson ha uppnått ett framskridet stadium av alkoholism, sammanfattade Dahlgren. Pojkarna på jouren har berättat om hans besök i somras. Han dök alltid upp nattetid. Alltid kraftigt berusad och alltid försedd med en imponerande mängd information. Enlig vad de påstår, lär han ha uträttat ett ansenligt och helt privat utredningsarbete på stadens spritklubbar och horhus. Han brukade låna rum och skrivmaskin på jouren, och sedan avslutade han alltid besöket med att låta grabbarna skjutsa honom hem i tjänstebil.
- Ja... sa Andersson tveksamt. Det där med grisen var ju inte så lyckat.
- Grisen? undrade Lewin som var ny på roteln.
Andersson tittade tveksamt på Dahlgren som nickade.
- Ja, sa Andersson, han fick oss att bränna en gris. Ute på Lövsta soptipp. Visserligen fick vi grisen gratis från slakthuset, men det innebar ju en del besvär.
Historien med Nilssons gris var relativt välkänd i de inre cirklarna i huset. Den sammanhängde med det s k jugoslavmordet från föregående år. En jugoslav som var bosatt i Stockholm hade försvunnit. Man misstänkte av olika skäl att han mördats av en landsman. Däremot saknade man en kropp, och det var så historien med grisen tog sin början. Dahlgren hade bett Nilsson att hjälpa utredarna med ett utlåtande om den misstänkte gärningsmannens psyke. Vad Dahlgren ville veta var huruvida den misstänkte verkligen var kapabel att ha ihjäl en människa och sedan göra sig av med kroppen.
Nilsson hade omedelbart accepterat uppdraget och utbett sig ett samtal med den misstänkte; denne satt nämligen häktad vid det aktuella tillfället. Efter ett sammanträffande på tjugo minuter mellan Nilsson och den misstänkte gärningsmannen hade den förre sitt uttalande färdigt. Det var formulerat på det vanliga sättet: "Jo för fan. Utredarna är på rätt spår. Det är gärningsmannen som sitter. Bästa mördartyp jag träffat. Klassisk djävla typ på kontinenten", sa Nilsson. "Kapabel till vad som helst i branschen."
Styrkta till kropp och själ av denna imponerande vetenskaplighet hade utredarna också utbett sig Nilssons hjälp med att plocka fram liket. Det lovade Nilsson att göra. "Tyvärr kan vi på den punkten inte räkna med någon hjälp av mördaren", sa Nilsson. "Han är helt enkelt inte den typen." Utredarna förstod nu varför den misstänkte hade blånekat i fjorton dar - han var helt enkelt fel typ.
Redan dagen därpå återvände Nilsson. Enligt egna uppgifter hade han tillbragt natten med att studera den vetenskapliga litteraturen angående undanskaffande av mordoffer. "Det finns tre klassiska sätt", sammanfattade Nilsson. "Jord, eld och vatten. De tre elementen som de gamla grekerna snackar om alltså", tillade han svävande. Nilsson hade en tendens att hänföra alla luckor i sin klassiska bildning till "de gamla grekerna"; men det hade man upptäckt först senare. Eftersom såväl mark som sjöar hade varit igenfrusna vid tidpunkten för offrets försvinnande, återstod enligt samme Nilsson blott elden. "Det är en lat jävel mördarn", sa Nilsson. "Inte fan ska ni tro att han står där och hackar i tjälen eller spettar i isen. Nej då. Han har tänt på honom. Det är alldeles klart. Enkel uteslutningsmetodik."
Utredarna var förstummade. Än stummare blev de av fortsättningen som följde. Sannolikt hade det hela ägt rum ute på Lövsta soptipp, meddelade Nilsson. Där kunde nämligen vem som helst åka in med vad som helst och skicka ner det i förbränningsungnarna; där vandrade sedan sopor och annat i niohundra graders värme i drygt trettio minuter; sedan kom det ut lite aska på ett transportband. Det var inte alls ovanligt att det gick till på det viset. det hade Nilsson hört av sina rövarkontakter.
Utredarna gjorde en snabb kontroll. Nilssons uppgifter stämde: vem som helst kunder åka in med vad som helst och själv tippa det i ugnarna. Dessutom bodde den misstänkte i närheten.
"Vi behöver en grisdjävel", fastslog Nilsson. "På sisådär sjuttiofem kilo. Och sen gör vi en provbränning så ska ni få se på fan."
Nu flammade entusiasmen hög bland utredarna. Grisen anskaffades. Smugglades in på soptippen och skickades ner i eldhavet. Allt gick precis så enkelt och smärtfritt som Nilsson hade utlovat. Sedan tog man plats vid transportbandet. Där stod utredarna, Dahlgren, den ansvarige för förbränningsstationen, samt Nilsson. Man stod i spänd väntan. Efter jämnt 29 minuter dök det upp en gris på transportbandet. Papperssäcken den legat i var borta men grisen var på sin böjd halvstekt. "Jaha", sa Nilsson konstaterande. "Det var som fan." Han petade förebrående på grisen med ena pekfingret. "Synd att vi inte tog ur fanskapet innan,så hade vi kunnat sälja den till Bylingen. Tänk er själva - snutar som äter stekt gris stekt av andra snutar i samband med en mordutredning." Bylingen var polisernas restaurang i kvarteret Kronoberg. "Jag kan ha mistagit mig angående hans lättja", sa Nilsson innan han åkte. "Det är möjligt att han kan ha grävt ner liket. I så fall tror jag inte kroppen ligger särskilt djupt."
På den sista punkten hade Nilsson helt rätt. Kroppen låg inte särskilt djupt. Fjorton dagar senare dök den upp livs levande efter en längre tids semester på kontinenten."
Jag har också passat på att åter se Bo Widerbergs film "Mannen från Mallorca", filmatiseringen av "Grisfesten". Den är (idag) härlig retro och gör boken full rättvisa. Tänk det är ett halvt liv sedan jag såg den filmen på bio!
torsdag 26 juli 2012
Böna och be II
Jag tjusas av spännvidden mellan lågt och lågmält till fullt ös och sfärisk rymd i Anna von Hausswolffs musik. Spännvidden mellan hopp och förtvivlan. Här i Above all från albumet Singing from the grave.
Above all, it remains it remains.
Vulnerable, it remains it remains.
And they say that all has changed,
and from that nothing remains.
Once in a while they hang by their lives
But, when the end comes near, cameras on,
will love disappear?
And they say nothing has changed,
and from that nothing remains.
But as I saw her this night,
her eyes were glooming to find, love and conditions
on dark unfriendly ground.
'Cause she's heading for the rooftops.
She is running and she can't stop
She is heading for the rooftops
She is running and she can't stop.
"Sit by my bed. Don't be scared!" Grandma said.
"Read for me, Anna Oh be my bread".
And she whispered: "Oh my dear. Death should not be a fear.
So save me this night.
Why won't you save me, from this time?
Why won't you save me, from falling down?
Falling down
Falling down
Falling down."
'Cause she's heading for the rooftops. She is running and she can't stop.
She is heading for the rooftops.
She is running
She is running
She is running
So save her this night.
Why won't you save her from this time?
Why won't you save her from falling down?
Above all, it remains it remains.
Vulnerable, it remains it remains.
And they say that all has changed,
and from that nothing remains.
Once in a while they hang by their lives
But, when the end comes near, cameras on,
will love disappear?
And they say nothing has changed,
and from that nothing remains.
But as I saw her this night,
her eyes were glooming to find, love and conditions
on dark unfriendly ground.
'Cause she's heading for the rooftops.
She is running and she can't stop
She is heading for the rooftops
She is running and she can't stop.
"Sit by my bed. Don't be scared!" Grandma said.
"Read for me, Anna Oh be my bread".
And she whispered: "Oh my dear. Death should not be a fear.
So save me this night.
Why won't you save me, from this time?
Why won't you save me, from falling down?
Falling down
Falling down
Falling down."
'Cause she's heading for the rooftops. She is running and she can't stop.
She is heading for the rooftops.
She is running
She is running
She is running
So save her this night.
Why won't you save her from this time?
Why won't you save her from falling down?
torsdag 29 december 2011
Tillblivelse - att inte rygga tillbaka
Ännu ett år av långsamt tillfrisknande. Jag kämpar inte längre i Skräckens hav, utan är en ilandspolad vrakspillra. Nattligt omstöpande kaos i de inre djupen, under en stilla hävande, ibland skälvande yta.
Jag gläds åt andras kamp och framsteg i min närmaste omgivning och som del av ett universiellt vinnarlag.
Ann Heberlein verkar funnit mer balans och harmoni, även om hennes inledande friskförklaring i "Ett gott liv", mest liknar ett gott skämt:
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde så att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog bort sådant som kallas vanföreställningar. De gav mig eksem och utslag, bultande smärtor i benen, domningskänslor, darrningar i händerna, muntorrhet, mardrömmar."
Maria Elisabeth Skäringers starka Vinterprogram avrundade hon med ord jag helt kan dela:
"Att vara i sitt jag. Vara sig själv. Så svårt och enkelt på samma gång.
Och allting som blir vad man gör det till. Sannerligen.
Som en teaterscen där alla får sina roller tilldelade. Kanske vill man inte alls spela den där rollen man fick. För det var nån annan som skrev manuset. Men man gör det för att få vara med.
I början. I alla fall en liten stund. Tills jaget tränger sig fram. Den innersta längtan, ljuset, som ju finns längst där inne i oss alla. Och man förstår att man faktiskt bestämmer själv. Och då kanske allt rasar. Det som inte var byggt för att bestå. Och man kan känna sig ensam, innan det blir ljust på riktigt. Och det verkligt uppväxta inom oss, tar det lilla inre barnet i handen. Och då är jag aldrig mer ensam. För då har jag mig själv. Då bor jag i mig själv. Och det blir en alldeles ny gryning."
Allra mest fascinerande och lärorik fann jag Åsa Pehrsson9sberättelse om åtta år på sluten psykiatrisk avdelning. Om att inte rygga tillbaka, utan spegla fram den verkligt vuxne, som kan omfamna och bära det lilla, illa sargade barnet, och finna och utveckla goda, läkande relationer.
Lyssna du också! (Tack till Ulf Lundell vars tackbrev till Tendensredaktionen uppmärksammade mig på programmet!)
2012 ber jag om mer glädje och många, stora läkande tårar.
Vad önskar du?
Gott Nytt År!
önskar Tobbe
Jag gläds åt andras kamp och framsteg i min närmaste omgivning och som del av ett universiellt vinnarlag.
Ann Heberlein verkar funnit mer balans och harmoni, även om hennes inledande friskförklaring i "Ett gott liv", mest liknar ett gott skämt:
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde så att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog bort sådant som kallas vanföreställningar. De gav mig eksem och utslag, bultande smärtor i benen, domningskänslor, darrningar i händerna, muntorrhet, mardrömmar."
Maria Elisabeth Skäringers starka Vinterprogram avrundade hon med ord jag helt kan dela:
"Att vara i sitt jag. Vara sig själv. Så svårt och enkelt på samma gång.
Och allting som blir vad man gör det till. Sannerligen.
Som en teaterscen där alla får sina roller tilldelade. Kanske vill man inte alls spela den där rollen man fick. För det var nån annan som skrev manuset. Men man gör det för att få vara med.
I början. I alla fall en liten stund. Tills jaget tränger sig fram. Den innersta längtan, ljuset, som ju finns längst där inne i oss alla. Och man förstår att man faktiskt bestämmer själv. Och då kanske allt rasar. Det som inte var byggt för att bestå. Och man kan känna sig ensam, innan det blir ljust på riktigt. Och det verkligt uppväxta inom oss, tar det lilla inre barnet i handen. Och då är jag aldrig mer ensam. För då har jag mig själv. Då bor jag i mig själv. Och det blir en alldeles ny gryning."
Allra mest fascinerande och lärorik fann jag Åsa Pehrsson9sberättelse om åtta år på sluten psykiatrisk avdelning. Om att inte rygga tillbaka, utan spegla fram den verkligt vuxne, som kan omfamna och bära det lilla, illa sargade barnet, och finna och utveckla goda, läkande relationer.
Lyssna du också! (Tack till Ulf Lundell vars tackbrev till Tendensredaktionen uppmärksammade mig på programmet!)
2012 ber jag om mer glädje och många, stora läkande tårar.
Vad önskar du?
Gott Nytt År!
önskar Tobbe
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)