Bildlek 24 januari 2011

Vägra vara offer!

Nina Björk skriver i DN att "målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska - inte den personliga - förändringen." Men varför inte både och??

Att välja en personlig lösning, som Hanne Kjöler föreslår, att inte skaffa (fler) barn om man känner sig ”dränerad på energi av familjehelvetet” , är ännu mera huvudlöst.
Fast är jag själv uppvuxen i ett familjehelvete, som jag misstänker att också Hanne Kjöler och Maria Sveland är, så kan det te sig mer lockande att antingen förneka de strukturella, politiska hindren/offerrollen (HK) eller bara se de strukturella, politiska hindren och fastna i en (hämndlysten, bråkig, uppfriskande och tämligen omogen) offerroll (MS). (Tragiskt nog "väljer" många också den lösning Hanne Kjöler rekommenderar, att inte skaffa barn.)

I familjehelvetet finns det ett enda berättigat offer, barnet. Har jag som barn varit ett offer (enligt anknytningsforskningen har 30 - 40% av alla barn haft en otrygg uppväxt), är det nära till hands att jag som vuxen förnekar offerrollen eller fastnar i den, eller i en kaotisk, splittrad blandning. Ja, det är oundvikligt tills jag förmår att möta det barn jag en gång var, och ge henne/honom det bemötande och de relationer varje tryggt barn behöver för att växa upp till en trygg vuxen.

Som vuxna har vi möjlighet att förändra både på det politiska och personliga planet! Självklart, men det kan vara svårt att se om man ännu bär ett sårat, oläkt barn inom sig.

Andra röster i debatten:
Katarina Wennstam: "Ska det vara en unge till?

S(p)ex, relationer och allvarsord

Nu gör jag slag i saken och byter namn på min blogg. Dags att "tvätta bort" sexstämpeln, eller snarare utvidga begreppet. Nytt år, nya utmaningar!
Att övervinna skammen och framträda som en sexuell varelse, har varit en nyttig och senkommen tillblivelse. Så sen att sex i snäv bemärkelse, blivit med ålderns rätt, mindre viktigt och intressant. Eller snarare att det länge i mitt liv, var det område där jag projicerade in själva livskärnan och livsbristen, som dock handlade om så mycket mer och annat.
En ännu större utmaning för mig är att bjuda in glädjen och lättsinnet i vidare mening i mitt liv.
Det sker automatiskt i takt med att jag sörjer och frigör mig från smärtan i mitt tidigare liv. Men jag har också fått inspiration av boken "Den kloka kärleken", en relationsklassiker av Gay Hendricks & Kathylin Hendricks, som först nyligen har kommit i mina händer (Tack, E!).
En bok, som jag varmt rekommenderar och hoppas återkomma till. Författarna menar att det behövs sex! åtaganden för att bli fri från medberoende och i stället träda in i ansvarsfull gemenskap:

1. Jag åtar mig att bli förtrolig med min partner och att undanröja allt som står i vägen för att bli det.
2. Jag åtar mig att arbeta på att utvecklas till fullo som individ.
3. Jag åtar mig att blotta mig helt och fullt i mina relationer och inte dölja någonting.
4. Jag åtar mig att hjälpa människorna i min närhet att utveckla sin fulla styrka.
5. Jag åtar mig att agera i medvetande om att jag till hundra procent själv är upphovet till min verklighet.
6. Jag åtar mig att ha trevligt i mina intima relationer.

Samtal pågår

Tillsammans med en kär bloggvän har jag nu en samtalsblogg. Det känns kul och nyttigt! Spännande också att bli närmare bekant med ett annat bloggverktyg.

Små och hjälplösa mirakel

Innerst inne är vi alla små, hjälplösa mirakel

I mina ögon är det detta vi nu firar

GOD JUL

Årets längsta dag

Varför kan man inte få morfintabletter mot separationssmärta?

I alla fall finner jag tröst hos Tegnér och Stagnelius, vars dikter finns med i den fantastiska boxen Dikt 1593-1939 :"Det går en liklukt genom människolivet.
...
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i."
(ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér)

"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
...
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta."
(ur Till Förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius)

Tröst finner jag också i boken och boktiteln: Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor.Samt i att tänka på Per Olov Enqvists (liv och) författarskap. Jag har nyss läst ut hans "Nedstörtad ängel", som var den enda roman han lyckades skriva medan han "var ute i spriten". Nyligen blev jag också klar med en omläsning av "Kapten Nemos bibliotek", som är den bok om sin barndom, som han påbörjade vid den tidpunkt när han åter blev nykterist.
Dessförinnan skrev han pjäsen I lodjurets timme och nu senaste Ett annat liv. De handlar alla om hur man lyckas övervinna smärtan av att ha fått inpräntat i varje cell: Det vore bättre att du inte fanns.

"Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.

Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa."

Detta skrev han efter att under nästan femton år ha försökt undfly smärtan genom ett alkoholmissbruk, som var på väg att ta livet av honom. Så han var väl medveten om hur omöjligt det är att se klart när smärtan är som värst:

" När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst och vad ska man då höra."(båda citaten ur Kapten Nemos bibliotek)

Hur jag har arbetat med min egen smärta och dödslängtan beskriver jag bl a i dessa två texter:
Inte ens dö fick jag  Klipp, klipp i navelsträngen

Ensamhet och tystnad dödar oss

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Olof Lagerkrantz

(citerat ur boken Förluster - Om sorg och livsomställning av Barbro Lennéer Axelsson. Citatet är första halvan av en dikt ur Linjer (1962))

Efter ett par veckors intensivt umgänge med nära och kära gick jag nu i helgen in i en delvis självvald ensamhet och vila.

Detta medförde att en tilltagande känsla av övergivenhet började växa inom mig. Den kulminerade i lördags natt, när jag vaknade halv fyra i en stark ruelse över mitt tröstätande under kvällen. Efter en stund började jag känna att under den ruelsen fanns (det verkligen problemet) en gnagande, frätande, vag men fruktansvärt giftig och förödande separationssmärta.

Jag bejakade smärtan (vilket är betydlig lättare sagt än gjort) och började samtidigt att mjuka mig själv med fingertopparna över bröstet, så det framkallade vällustrysningar, samtidigt som jag sjöng tröstande för mig själv och tänkte och lekte med minnen av fina kärleksmöten den senaste tiden.

(Styrkan i kärlekens läkande kraft är beroende av hur mycket sanning och närvaro den rymmer. Jag har också märkt att styrkan är större i nya (eller förnyade) relationer, vilket jag tror beror på att jag främst jobbar med att läka sår från min allra första tid i livet.)

Grundförutsättningen för att "tricket" att skapa ett kärleksmöte med mig själv ska fungera så bra (en mirakulös vändning från djup separationssmärta till en känsla av varmt välbefinnande på mindre än än timme, ja, faktiskt på ett fåtal minuter) är alla de timmar av hud mot hud - kärlek, som jag tillbringat med min käresta.

(Eller kanske skulle det fungera ändå om jag tidigare haft mod och sinnesnärvaro nog att bejaka mitt inre barns (värsta) känslor utan att infångas, uppfyllas av och börja kämpa med barnets rädsla och skräck inför dessa känslor, vilket blockerar och stänger vägen till djupt, läkande möte med det lilla, svaga, sårbara barnet inom mig. Det är ack så svårt att vuxet värna och vårda detta lilla barn, när jag samtidigt (i min upplevelse) ÄR detta barn.)

Men denna natt lyckades jag alltså med "tricket" (efterdyningarna lever ännu kvar) och jag kunde riktigt "gona" mig i en mjuk, läkande närhet till mig själv och den kreativitet, som föds ur den, t ex denna text och följande dikt:

Jag vill ha flöde
(just nu helst av tårar)

Jag vill ha tydlighet
(sanning öga mot öga)

Jag vill ha kaos
(förträngningar som brister, mönster som bryts och släpper lös extatiska jubelströmmar, ja, alla rännilar är välkomna!)

Jag vill ha lätt sinne

I Allt Detta - lyssnade, mjuk vila
Snälla, snälla, ge mig kraft och mod
I Allt Detta - lyssnande, mjuk vila