Små och hjälplösa mirakel

Innerst inne är vi alla små, hjälplösa mirakel

I mina ögon är det detta vi nu firar

GOD JUL

Årets längsta dag

Varför kan man inte få morfintabletter mot separationssmärta?

I alla fall finner jag tröst hos Tegnér och Stagnelius, vars dikter finns med i den fantastiska boxen Dikt 1593-1939 :"Det går en liklukt genom människolivet.
...
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i."
(ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér)

"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
...
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta."
(ur Till Förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius)

Tröst finner jag också i boken och boktiteln: Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor.Samt i att tänka på Per Olov Enqvists (liv och) författarskap. Jag har nyss läst ut hans "Nedstörtad ängel", som var den enda roman han lyckades skriva medan han "var ute i spriten". Nyligen blev jag också klar med en omläsning av "Kapten Nemos bibliotek", som är den bok om sin barndom, som han påbörjade vid den tidpunkt när han åter blev nykterist.
Dessförinnan skrev han pjäsen I lodjurets timme och nu senaste Ett annat liv. De handlar alla om hur man lyckas övervinna smärtan av att ha fått inpräntat i varje cell: Det vore bättre att du inte fanns.

"Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.

Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa."

Detta skrev han efter att under nästan femton år ha försökt undfly smärtan genom ett alkoholmissbruk, som var på väg att ta livet av honom. Så han var väl medveten om hur omöjligt det är att se klart när smärtan är som värst:

" När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst och vad ska man då höra."(båda citaten ur Kapten Nemos bibliotek)

Hur jag har arbetat med min egen smärta och dödslängtan beskriver jag bl a i dessa två texter:
Inte ens dö fick jag  Klipp, klipp i navelsträngen

Ensamhet och tystnad dödar oss

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Olof Lagerkrantz

(citerat ur boken Förluster - Om sorg och livsomställning av Barbro Lennéer Axelsson. Citatet är första halvan av en dikt ur Linjer (1962))

Efter ett par veckors intensivt umgänge med nära och kära gick jag nu i helgen in i en delvis självvald ensamhet och vila.

Detta medförde att en tilltagande känsla av övergivenhet började växa inom mig. Den kulminerade i lördags natt, när jag vaknade halv fyra i en stark ruelse över mitt tröstätande under kvällen. Efter en stund började jag känna att under den ruelsen fanns (det verkligen problemet) en gnagande, frätande, vag men fruktansvärt giftig och förödande separationssmärta.

Jag bejakade smärtan (vilket är betydlig lättare sagt än gjort) och började samtidigt att mjuka mig själv med fingertopparna över bröstet, så det framkallade vällustrysningar, samtidigt som jag sjöng tröstande för mig själv och tänkte och lekte med minnen av fina kärleksmöten den senaste tiden.

(Styrkan i kärlekens läkande kraft är beroende av hur mycket sanning och närvaro den rymmer. Jag har också märkt att styrkan är större i nya (eller förnyade) relationer, vilket jag tror beror på att jag främst jobbar med att läka sår från min allra första tid i livet.)

Grundförutsättningen för att "tricket" att skapa ett kärleksmöte med mig själv ska fungera så bra (en mirakulös vändning från djup separationssmärta till en känsla av varmt välbefinnande på mindre än än timme, ja, faktiskt på ett fåtal minuter) är alla de timmar av hud mot hud - kärlek, som jag tillbringat med min käresta.

(Eller kanske skulle det fungera ändå om jag tidigare haft mod och sinnesnärvaro nog att bejaka mitt inre barns (värsta) känslor utan att infångas, uppfyllas av och börja kämpa med barnets rädsla och skräck inför dessa känslor, vilket blockerar och stänger vägen till djupt, läkande möte med det lilla, svaga, sårbara barnet inom mig. Det är ack så svårt att vuxet värna och vårda detta lilla barn, när jag samtidigt (i min upplevelse) ÄR detta barn.)

Men denna natt lyckades jag alltså med "tricket" (efterdyningarna lever ännu kvar) och jag kunde riktigt "gona" mig i en mjuk, läkande närhet till mig själv och den kreativitet, som föds ur den, t ex denna text och följande dikt:

Jag vill ha flöde
(just nu helst av tårar)

Jag vill ha tydlighet
(sanning öga mot öga)

Jag vill ha kaos
(förträngningar som brister, mönster som bryts och släpper lös extatiska jubelströmmar, ja, alla rännilar är välkomna!)

Jag vill ha lätt sinne

I Allt Detta - lyssnade, mjuk vila
Snälla, snälla, ge mig kraft och mod
I Allt Detta - lyssnande, mjuk vila

Alice i Underlandet

Jag ligger oftast vaken en eller ett par timmar under natten, efter att jag sovit 4-5 timmar. Ofta har jag somnat in genom att lyssna på en ljudbok, vilket är ett suveränt sömnpiller för min del. Just nu lyssnar jag på Alice Munros senaste novellsamling "För mycket lycka" inläst av Helena Brodin, som är en av mina absoluta favoritröster.

Jag har haft svårt att förstå mig på Munros noveller. Människornas öden tycks inte följa de psykologiska mallar, jag är van vid i mitt eget liv eller i andras berättelser. Munros människor tycks ofta drivas runt och forma sina liv efter diffusa och glasklara paradoxer.

Jag levde länge med ett till stora delar falskt, förnekande jag, som då var min sanning. Sedan den bubblan sprack har jag ihärdigt sökt mitt sanna, autentiska jag, även om jag vet att detta sanna jag är ofullständigt och i ständig förändring, så finns där ändå mellan tummen och pekfingret ett slags sant jag, som kan vara riktpunkt eller snarare kölen på min livsfarkost.

Så tror jag fortfarande, men Munros noveller handlar om människor, som därtill är betydligt mer maktlösa och samtidigt mer maktfulla genom att röra sig i ett landskap, som är betydligt mer mångtydigt än vad kategorierna sant/falskt eller rätt/fel ger utrymme för. Hennes berättelser blir därigenom djupt gripande och mänskliga samtidigt som de är vardagligt lågmälda och utan stora känslomässiga åthävor. I varje fall kommer känsloutbrotten sällan där de är väntade eller motiverade.

Folk är ”på väg att göra sådant som de inte visste att de hade inom sig”, som en av novellerna avslutas.

Vi har våra öppna motiv och drivkrafter, vi har våra dolda motiv och drivkrafter, vi har våra omedvetna motiv och drivkrafter och vi kastar dessa föreställningar om oss själva och varann mellan oss i en salig röra. Och det vi agerar på är alltid ett litet och ofta märkligt men obönhörligt urval av "sanningen". Vi är oändligt ensamma och oändligt sammanflätade.

Plötsligt förstod jag att tillvaron är

(outgrundlig)

Nästan inget kan jag förstå
men in i döden ska jag försöka
och samtidigt vila
än mer i kärlekens famn,
en skimrande droppe som hänger
i tillvarons bladgröna spets

Heja, Nadina!

Vill du rösta i Melodifestivalens webbjoker, så har jag ett bra förslag här; min vän Görels dotter Nadina.

(Vem hade trott att jag någonsin skulle promota Melodifestivalen? Times are a changing, som Bob sjöng.)

Nadinas bidrag både proffsigt,personligt och välljudande, och ligger i skrivande stund på 13de plats bland mer än 200 bidrag. Heja, Nadina!

Med modersmjölken

"Jag accepterar inte att du visar din sorg över den känslomässiga försummelse, som jag utsätter dig för. Visar du din sorg överger jag dig och du kommer att dö."



Sakta, sakta håller jag på att frikänna mig från den dödsdomen.

(Inspirationen till ovanstående formulering av en gammal insikt har jag fått tack vare böckerna:
"Sorgbearbetning", och "Lev som du vill och inte som du lärt dig". På videon sjunger Kiri te Kanawa "Sola, perduta, abbandonata" ur Puccinis opera "Manon Lescaut".)

Hjälpande hjälplöshet

Idag har jag upplevt en hjälpande hjälplöshet

Ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande
En läkande vila i Stillhetens hav
I Alltets famn

Nära, nära, nära, nära, nära