Heja, Nadina!

Vill du rösta i Melodifestivalens webbjoker, så har jag ett bra förslag här; min vän Görels dotter Nadina.

(Vem hade trott att jag någonsin skulle promota Melodifestivalen? Times are a changing, som Bob sjöng.)

Nadinas bidrag både proffsigt,personligt och välljudande, och ligger i skrivande stund på 13de plats bland mer än 200 bidrag. Heja, Nadina!

Med modersmjölken

"Jag accepterar inte att du visar din sorg över den känslomässiga försummelse, som jag utsätter dig för. Visar du din sorg överger jag dig och du kommer att dö."



Sakta, sakta håller jag på att frikänna mig från den dödsdomen.

(Inspirationen till ovanstående formulering av en gammal insikt har jag fått tack vare böckerna:
"Sorgbearbetning", och "Lev som du vill och inte som du lärt dig". På videon sjunger Kiri te Kanawa "Sola, perduta, abbandonata" ur Puccinis opera "Manon Lescaut".)

Hjälpande hjälplöshet

Idag har jag upplevt en hjälpande hjälplöshet

Ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande
En läkande vila i Stillhetens hav
I Alltets famn

Nära, nära, nära, nära, nära

Orka ta skiten

Boken "Vi är våra relationer" av Tor Wennerberg ger mig stor tröst och bekräftelse. Den presenterar anknytningsteorin och de senaste forskningsrönen inom denna, som visar att även (framförallt) subtila brister i samspelet mellan vårdnadshavare och barn skapar trauman hos barnet.
Wennerberg jämför och kopplar förtjänstfullt ihop dessa rön med bl a modern psykoanalys, mentaliseringsteori och traumaforskning. Boken är ganska svårläst, särskilt kapitlet om traumaforskning, men många avsnitt går direkt in i hjärtat. T ex följande:

"Övergivenhetsdepressionen betecknar Masterson (2000) som ett katastrofalt ´komplex bestående av sex affekter: mordiskt raseri, suicidal depression, panikartad hjälplöshet och hopplöshet, tomhet, meningslöshet och skuld´."

Låt mig ta det igen, nu i punktform och med lite fler förtydligande adjektiv, som gör att jag ännu bättre känner igen vad jag har tampats/tampas med i mitt tillfrisknande:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Raseriet/vreden/ilskan/ursinnet kom följdriktigt till mig först och det gav mig då panik. Numera är det en i stort sett integrerad god vän och lekkamrat, vars goda frukt är tydlighet och förmåga att omsorgsfullt gå till botten med smått och stort i mina relationer.

Min nedstämdhet har aldrig varit suicidal, även om mitt inre barn burit med sig en mycket stark dödslängtan. Nedstämdheten är min "livsluft" när jag är ensam, särskilt sedan oron och rastlösheten, som tidigare trängde undan den, nästan helt försvunnit. Nu är jag, när jag är ensam, nästan ständigt ledsen och trött och vilar mycket.

Den panikartade hjälplösheten ersätts mer och mer av ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande, som ger utrymme för den sunda svaghet och hjälplöshet, som är den sanna styrkans enda grund. Hopplöshet (intellektuellt sett) har jag (nästan) aldrig upplevt, men häromdagen upplevde jag att den kan vara ett kreativt kaos, om jag i lugn och ro och intensivt utbyte med mig själv och nära och kära ger den det utrymme den behöver.

Tomhet och meningslöshet kunde jag först inte känna igen mig i, för att sedan upptäcka att de är eller snarare varit min livsluft under lång tid, när jag är ensam. Varit, därför att jag nu mer och mer upplever att min ensamhet är befolkad av personer och känslolägen i min samvaro med dem, som jag numera internaliserat och kan "plocka fram" även i ensamhet. Ett stort framsteg!

De senaste månaderna har jag mer och mer upptäckt att mitt inre barn inte bara (men främst) är ett intensivvårdsbehövande spädbarn, utan också mer och mer av en nyfiken och lekfull 4-5 åring, som inte alls känner sig värdelös utan har ett sunt och glatt egenvärde.

Bakom gardinen

Här är en låt av en gammal vän, i en i mina öron glad och försonad version:





Här är den fina texten:

I detta månsken

flyr mörkret i skräck

Här på balkongen

viskar livet ditt namn

Ingrid är vaken

en gåva så stor

att krymplingen spränger

sitt öga i blod

För lusten att leva

för varenda sekund

för oro och ångest

allt tillkommer dig

Vårvinden smekte min kind

vidrörde häftet

siffror i oändlighet

Och plötsligt så fanns du där

en sekund av förvissning

en paus ut mot ingenting

Säg varför tror jag då

att du är mitt ursprung

när dina avtryck är

svarta av hat

I bussen en morgon

då

fälten täcks

av dig

Gyllenbrun är du

som böljande säd

Då fylldes mitt tomrum

då tänjdes den gräns

som skiljer det svarta

från allt flödande vitt

Se där har vi solen

den vinkar bak ljusa moln

den färgar ditt öga

Åh Gud,Ingrid

du skrattar igen

Svårmodets mod

Råkar få ögonen på en bok av Maria Wine, där den ligger framme i min kärestas bokhylla. Jag öppnar den på måfå och finner följande rader:

Den plötsliga känslan av tomhet
som överrumplar dig
och fyller dig med smärta
är kanske bara vilan
som griper tag i dig
med sin osynliga arm
för att påminna dig
om sin fruktbara oas.

Välbehag och torra weinerbröd

Aldrig glömmer jag jublet inom mig, när jag hörde inledningen av Kerstin Thorwalls Sommarprogram 2003. Hon berättar om den glädje som spred sig i hennes kropp i samma ögonblick som hennes mamma dog. (En gång på en festmiddag satt jag bredvid en av Kerstins svärdöttrar och fick då veta att Kerstin inte heller själv var någon särskilt bra mamma känslomässigt sett, men ofta och gärna kunde bistå sina barns familjer ekonomiskt.)

Kerstin gjorde verkligen skäl för sin boktitel "Det mest förbjudna". Den och "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" tillhör mina stora läsupplevelser.
Hon lyckades verkligen övervinna arvet från sin mormor, som la in de färska wienerbröden i skafferiet ett par dar, för att de skulle bli lite torra och ätnjutningen inte alltför syndigt stor.

Du lever varmt i mitt minne, Kerstin!

Läs mer om Kerstin Thorwall: DN , DN , DN, AB